Berättelsen i 36 urnor: En historia om att ha fel utgår från Sirpa Kähkönens relation till sin mamma och delvis också relationen till morföräldrarna. Sirpa Kähkönen är författare, som i en romansvit har levandegjort kvinnors liv i staden Kuopio under vinter- och fortsättningskriget. Undersökningarna i arkiven som rör tiden för inbördeskriget utmynnade i romanen Granitmannen och sakprosaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger. Historieforskningen har utgjort en stor del i Kähkönens karriär och dessutom har hon varit ordförande i finska PEN-klubben och i Folkbildningssällskapet.

Åh, så stark hennes tro har varit på berättelsens kraft. Samtidigt har skrivandet varit ett sätt att vara flitig och ta vara på möjligheter som inte gavs de tidigare generationerna. Morfar fängslades på grund av sin politiska tillhörighet, mamman som med sin utlevande personlighet råkade ut för en trafikolycka som 16-åring.

Kähkönen får även den här gången fatt i bokstäverna för att sätta samman dem till ord, meningar och stycken. Men här uttrycks ett ifrågasättande, hon distanserar sig från sin egen duktighet och sin författartalang. Resultatet liknar därför ingen roman, inte heller en biografi. Finland har sin historia och tyngden på axlarna som följt av krigen släpper aldrig. I associationsflödet finns också den forntida mytologin, därav Tuonis jungfru som har uppgiften att ro över den döda mamman till Tuonela, underjorden.

Berättaren sitter med bouppteckningen under en enda natt, och det är ingen vanlig lista med fastigheter, besparingar eller tavlor. I stället är det frågan om vändpunkter som kantat familjehistorien och de första kopplas till en kofta, en tom papperspåse för karameller, en frusen kålrot. Tuonis jungfru sitter bredvid som stöd eftersom mammans närvaro i lägenheten har något skrämmande och kusligt över sig. Dottern har en del otalt med sin mor, men det är hög tid att släppa taget. Genomgången sker strukturerat och välordnat … ända tills tankeflödet slingrar sig på småstigar, gör omtag och sällan har väl en författare så snyggt visat att det egna privata och personliga kan man inte så enkelt dela in i en inledning-handling-slut. Livet är ingen roman och ingen avhandling och minnen är komplexa och opålitliga och ordsvadan kan också sluta i

Såväl Virginia Woolf som Jamaica Kincaid skulle kunna ställa sig bredvid berättarjaget, som stöttande väninnor. Intensiteten och sanningsanspråken bränner till, föremålen är laddade och tankeströmmen går i cirklar eller ut i tomma luften. Ibland måste en författare få rada orden på varandra eller strunta i att avsluta en mening. Ett uteblivet skiljetecken är där av en anledning – nästan som för att peka på existentiell tomhet.

Skildringen har oräkneliga smärtpunkter: I släkten har funnits personer som yttrat giftiga repliker när man som mest behövt en kram. Avundsjuka mellan generationerna. Kroppsligt lidande. Är släktarvet bara taggtråd, klasshat och uttjatade mantran? Nog kan det kännas så, men i slutet anas försoningen. Så bra att Tuonis jungfru sitter i rummet och pekar på att bouppteckningen är klar med sina 36 föremål. Klockan är slagen och mamma måste gå.

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• Drömmen om Utopia
• Frånvaron och ljuset
• I upplevelsen av landskap och människor
• Kärlek i omänsklighetens tid

Det är genom den unga Annas ögon vi följer handlingen; det är hon som ung, skyddslös flicka som sitter bredvid ångbåtens skorsten med sitt knyte, på väg mot framtiden. ”Hon hade ju ett par skor, en kjol och två skjortor, mynt i börsen och en sedel i handen.” Skorna som hon oftast tar av sig för att inte slita på dem. Skorna som systern väl framme i Kuopio genast kastar bort.

Anna tycker sig komma till en storstad och både njuter och blir bedövad av alla nya intryck. Snart lär hon sig arbetet hos doktor Pettersson och hon strövar gärna längs stränderna i staden, går på marknad och köper Viborgskringlor. Låter fotografera sig och sänder hem en bild till far. Hon känner sig inte fattig men blir snart medveten om de sociala skikten som sitter hårt.

Hon träffar sjömannen och politiskt aktive Lassi som hon förälskar sig i. De gifter sig men deras första barn dör. Lassi är kommunist och arresteras och döms till arbetsläger i 7 år. De åren tillbringar han på fånglägret i Dragsvik. Anna verkar lida av depression och situationen är mycket invecklad och isolerad. Hennes ensamhet är skriande – det är tider när det är svårt att lita på någon och misstankar kan väckas av minsta lilla handling. Hon arbetar på en fanerfabrik och får svåra eksem. På en tågresa till fånglägret lär hon känna en annan kvinna, gift med en politisk fånge och den vänskapen blir mycket viktig för den drömska Anna. Överhuvudtaget handlar boken om kvinnoliv och -solidaritet.

I slutet av boken återvänder Lassi – mycket förändrad – till Kuopio. De får tvillingar. Äktenskapet knakar i fogarna. I slutet av boken mobiliserar Finland sig för krig.

Romanen är den första av Kähkönens tre verk som kallas Kuopiosviten. Händelserna är inspirerade av författarens egna släkthistorier och släktingar som kämpat för att få göra sin röst hörd. Allt förstår jag inte – är inte helt insatt i 1930-talets kommunistskräck och -förbud i Finland – men just därför tycker jag att jag lär mig något nytt.

Språket är ställvis mycket enkelt, vardagligt – andra gånger allvarligt, poetiskt. Flera gånger påminns jag om Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd – den boken är en systerbok till Brudar i svart. Lite av samma utsatthet, politiska uppvaknande och även en skildring av tiden, naturen och miljöerna.

Similar Posts:

• Drömmen om Utopia
• Kålroten i bouppteckningen
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Gråt i gränstrakterna
• Lågmält dramatiskt

Sovjetunionen söker ingenjörer i början av 1920-talet när fängelsevistelsen tar slut för Ilja, som tillhörde de röda i det finska inbördeskriget. Klara följer med honom på skidor över gränsen för att börja ett nytt liv i Petrograd. Livet i staden börjar på källarnivå eftersom den enda bostaden som paret finner är ett pannrum. Smutsen, kylan och fukten är sjukdomsframkallande och Klaras skor går sönder. Vid ett tillfälle när hon gått vilse i staden förvandlas hennes fötter till sten men nästa dag kastar hon sig (nästan glatt?) över utmaningen i att lösa nästa överlevnadsdilemma. Ingen har längre kontakt med familjen i Finland men det går att läsa väggtidningen där ”den ångande andhämtningen omgav oss som en filt”.

Huvudpersonen Klara i romanen Granitmannen är en människa som har unika relationer med alla sina närmaste. Hon lyser upp av glädje när Iljas lillebror oväntat står utanför dörren. Han söker också en ny framtid i staden. Men samtidigt känner hon sin makes irritation över lillebrors ankomst och hon tänker:

Jag hade velat säga: Du behöver all hjälp vi någonsin kan ge dig, när vintern kommer och den här staden slår sitt ljuster i dig. Och Ilja är arg på dig för att du är hans yngste bror och han nu inte kan göra annat än beskydda dig – och det är också vad du kom hit för att be om, när du dök upp bakom vår dörr, vad du än må säga.

Några scener från 1920-talets mitt är fulla av ljus, färg och sensuella möten mellan de unga kamraterna som ska bygga landet. Klara får vänner som arbetar på cirkus och en berusande festkänsla omger de kreativa människorna. Hon tycks återfyllas av kraft och börjar engagera sig för stadens gatubarn vars miserabla liv påminner om något hämtat ur Dickens romaner. Paret får en bättre bostad och maken börjar sakta bli en alltmer respekterad kamrat.

Ändå går det som det går. Ingen vet egentligen vad som händer, bara att alltfler försvinner. Iljas lillebror deserterar från sin tjänstgöring i Röda armén och återvänder till Finland. En av de lättsammaste vännerna har förändrats under några år av bortovaro. En tidigare älskarinna undrar hur man kan leva utan hopp och glädje?

Fängelset lär”, sa Galkin. ”Fängelset är det bästa stället för att skapa nya människor. Ingenting går upp mot det.”

Det är Klara som får mest utrymme att berätta ur sitt perspektiv. När hennes krafter tryter under andra halvan av 1930-talet släpper författaren in de andra personerna. En av de manliga vännerna minns deras samtal om moderlandet Ryssland och i minnesbilden ger han plats åt Klaras intellektuella skarpsinne:

En gång sa Klara till honom att Tolstojs största misstag var att fördöma njutningen. Att människan måste få uppleva salighet, för att förstå vad människorna har gemensamt och inte höja sig över andra. Och för att hon skulle vara tillräckligt lycklig för att bevara det som är värt att bevaras, och inte förstöra allt det gamla i vredesmod. Att man inte skulle piska och slita henne i riktning mot framtiden.

Klara och hennes man visste inte vad framtiden skulle medföra. De kunde inte ana att Lenin och Stalin skulle starta utrotningsaktiviteter – riktade mot de egna kamraterna! De ekonomiska landvinningarna präglas av lika stort misslyckande. Av ingenjörskonst och innovationer bidde det ingenting. Svälten och resursbristen återkommer gång på gång och i slutet av romanen är alla magrare än någonsin.

Översättaren Janina Orlov hittar de svenska orden och satsmelodin för Sirpa Kähkönens språk som stundom glöder och stundom lägger sig nära fryspunkten. Människornas innersta tankar varvas med praktiska göromål och närvaron av 1920- och 1930-talets strävan känns mycket nära. Att låta Klaras inkännande väsen kontrasteras med kärvheten hos maken Ilja ger läsaren en föraning om hur framtidsvisionen kommer att kollidera med den brutala verkligheten.

Släktingar har inspirerat till delar av intrigen och författarens mångåriga historiska forskning bidrar till romanens sakliga stomme. Likheter finns med Selma Lagerlöfs roman Jerusalem, som också behandlar den starka drömmen om det nya landet. Om du fascineras av att komma nära människor som innerligt vill bygga sig en ny framtid är denna roman väldigt läsvärd.

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Stackars Klara
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Lågmäldhetens dramatik