Och att jag gör den här utvikningen redan här är kanske inte ett gott tecken för den här recensionen, men faktum är att jag har svårt att hitta speciellt mycket att säga om boken som sådan, förutom att om ni gillade Båten finns en god chans att ni gillar detta också. Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling som utgår från frågan vad det innebär att vara jude – historiskt sett en sådan outsiderroll, som bara börjat bli allmänt accepterad under det senaste halvseklet – i olika delar av dagens samhälle, både i USA och i Israel, med avstamp i just de mer uppenbara beröringspunkterna: utrotningen, ockupationen, krigen, bosättningarna, nationen, religionen, böckerna, minnena. Allt i lite lagoma bitar, där varenda novell har ett eget tema, ett eget dilemma. Och som är lite lagom genomtänkt och lite lagom kritiskt och lite lagom humoristiskt, med anspelningar på klichéer och hemskheter vi redan är bekanta med och … En kul lek: Ta och läs andra svenska recensioner av den här boken och räkna antalet jämförelser med Woody Allen, som vore han början och slutet på judisk humor. Om det är den leken vi ska leka så finns det ju en oerhört rik modern judisk litterär tradition där många grävt både djupare och roligare än Englander; från Kafka och Blecher till nykomlingar som Joshua Cohen eller Shalom Auslander (vars härligt respektlösa novellsamling Beware of God rekommenderas som komplement till den här). Vinkeln är inte direkt obskyr. Innebär det att nya författare inte längre gör sig besvär, att allt är sagt? Självfallet inte, speciellt i en fråga som är så levande. Men om man går på väl upptrampade stigar bör man kanske vara mer medveten om att man gör det än Englanders noveller ofta verkar vara.

Lite för många av novellerna känns nämligen mer som skrivövningar på ett givet ämne, än som berättelser – en sorts moderna fabler med en tydlig metafor i förgrunden och en redan underförstådd essäframställd frågeställning för läsaren i slutet. Jag älskar litteratur som vågar ställa frågor, men det måste liksom finnas något annat där än en problemformulering, och ofta känns det som om Englander är för upptagen med att försöka göra en poäng. En bosättare på arabisk mark hävdar att om Torahn ger henne rätt att bo där gäller alla andra lagar i den också, inklusive slavhandel; en man med sexuella hämningar ser sin rabbi framför sig när han går på stripshow; en föreståndare på en pensionärsort får veta att en av hans gäster kanske är gammal Auschwitzvakt; judiska barn i USA mobbas av sina större klasskamrater och försöker slå tillbaka … Alla är potentiellt intressanta historier, men byggs av karaktärer i en värld som saknar djup, där språket faller platt, humorn blir krystad, och sensmoralen lite för ofta blir till: ”Jaha, visste vi inte redan det?”

Englander ska ändå ha beröm för att han vill visa på komplexiteter, och när de väl fungerar finner han något. Allra bäst i titelnovellen, en riktigt bra pastisch på Raymond Carver; två par, ena paret sekulära Floridabor och det andra ortodoxa israeler, som återses efter 20 år och diskuterar igenom sina olika liv, hjälpta av att amerikanernas son har ett riktigt bra lager marijuana. Efter frågor om sina inställningar till judendomen (”Hur kan ni ha tio barn?”, ”Vad var vitsen med att överleva förintelsen om vi sedan ska låta vår kultur försvinna frivilligt?”) kommer de in på en gammal barndomslek: Anne Frank-leken – tänk tanken att du var kristen och Gestapo kom och samlade ihop judar; skulle du gömma mig? Plötsligt måste man se inte bara till sin egen identitet utan till andras uppfattning om den också, och sin egen uppfattning om andras uppfattning om … Novellen slutar på ett smått chockat ”Men vänta nu här …”, precis i ögonblicket där mattan rycks undan under fötterna, och jag önskar bara att fler av berättelserna hade vågat göra det.

Man ska naturligtvis inte kräva att varenda bok för litteraturen framåt, och som sagt, om ni gillade Båten och inte kräver att varenda Woody Allen-film ska vara Annie Hall så … Men hur jag än vänder mig är Vad vi pratar om… helt enkelt varken underhållande nog eller genomtänkt nog att vara boken den vill vara.

Similar Posts:

• Det slutar inte med apartheid
• Representant för mänskligheten
• Anna L läser Nam Le och blir förälskad…
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 1
• I Mittemellans Rike

Det knepiga med en memoar av en människa man knappt känner till är ju att hitta något i den som känns allmängiltigt. Och lite kluven är jag. Å ena sidan har jag ju svurit att låta bli BOATS-böcker (Based On A True Story, tack för den bokhora) för ett tag framöver; genren är liksom uttjatad.

Men å andra sidan vägs den vinkeln upp något så in i helvete (heh) av hans skarpsinne och inte minst hans humor; förbannad men på pricken, bitter men hoppfull. Uppvuxen i ett stenhårt judiskt samhälle och en väldigt hårt hållen patriarkalisk familj fick lille Shalom lära sig från barnsben att om han inte är 100% kosher kommer Gud Fadern att krossa honom, och om han inte gör som han blir tillsagd hemma kommer Pappa Gud att spöa honom. Resultatet, enligt "Foreskin's Lament": en person med gudomlig paranoia. Det är inte det att han inte tror på Gud – tvärtom, allt han lärt sig och upplevt har övertygat honom om att Gud a) finns och b) är ute efter honom personligen. Om han äter en ostburgare kommer någon han älskar att dö. Om han läser en porrtidning kommer någon han älskar att dö. Om han ser en hockeymatch på sabbaten kommer Gud göra så att Rangers förlorar.

Gränserna mellan personlig memoar och satir är suddiga, minst sagt. Ibland framstår han som en bitter gnällspik, men som bäst är Auslander en briljant svart humorist, som skär rakt igenom både sina egna och samhällets problem med allt det där vi gör och skyller på Gud; toppstyrningen, tankemönstrena, sättet det man blir itryckt som barn sitter kvar i varenda fiber, i vartenda ord man yttrar – oavsett vilken av de stora religionerna man bekänner sig till genomsyrar det vår historia så mycket att det är svårt att komma ifrån de negativa aspekterna av den här stora vita valen som vi levt med i tusentals år. Auslander är en modern Newyorkare, han vet hur saker funkar, men när han får reda på att han ska bli far får han panik. Om han låter omskära sin son (där har vi en av meningarna i titeln), dömer han då sin son till att gå igenom samma sak som han själv, tvingar han honom in i samma galna familjemönster? Å andra sidan, om han inte låter omskära honom, kommer Gud att straffa honom genom att döda hans fru i barnsäng? Etc.

I've tried to forget, I've tried to reframe Him, to rewrite Him, to move on. I read Sam Harris, I read Richard Dawkins. It all makes sense, but none of it helps.

Ändå finns här en upplyftande slutsats, på ett mörkt neurotiskt sätt. Efter att ha jämfört sig med Isak tidigare i boken – ni vet, ungen vars Fader försökte döda honom i Guds namn – kommer han dithän att han tänker sig sig själv som Moses som leder en egen exodus; den där avskurna förhuden i titeln är inte bara hans son, det är han och hans fru – båda överlevare från dysfunktionella familjer – som gör sitt bästa för att överleva trots att de klippts av från sin historia och måste bygga sitt eget förlovade land på sitt helt egna sätt. Och precis som Moses är Auslander inte helt säker på att han kommer att få leva där själv, men han har gett sig fan på att hans son ska komma dit. Samhället ändras generation för generation.

And Moses did say, – Blow me, and he died there in the desert with a smile upon his face.

Du skall icke läsa BOATS, men jag bryter gärna mot det budet för Auslander. Hans memoarer är inte fullt så konsekvent askul som hans debut, men allvaret och jävlaranamman i dem väger upp det mer än väl.

Similar Posts:

• Genvägar
• Self Portrait
• The Man In Black Strikes Again
• Rockstjärnelivets mörka baksida
• Växa upp med hippies