Än så länge är det en av Håkan Nessers klassiker som stått sig bäst, i nyutgåva på engelska som The Summer of Kim Novak – det svenska originalet från över tjugo år sedan heter Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.

Berättelsen tar oss till den närkiska landsbygden under tidigt 60-tal och huvuddelen av boken utspelar sig under den sommar då 14-årige Erik spenderar nästan hela långa skollovet tillsammans med klasskamraten Edmund samt Eriks äldre bror Henry på det lilla sommarstället som av outgrundlig anledning kallas för Genesaret. Erik och Henrys mamma håller på att dö av cancer och pappan tycker det är bättre att de, och särskilt den unge Erik, får tillbringa sommaren där ute på landet.

Dagarna kryper slött och härligt långsamt fram, sådär som de bara kan på ett sommarlov innan internet och sociala medier. Erik och hans kompis badar, läser, bygger en badbrygga och smider planer för att stjäla tuggummin. Med jämna mellanrum ror de över sjön och handlar mat i lanthandeln och lyckas byta några ord med den jämngamla – och därmed spännande – flickan som jobbar där.

Så dyker Ewa Kaludis oväntat upp, den vikarierande lärarinnan som pojkarna hade några veckor innan sommarlovet – hon som är lika underskön som Kim Novak. Vad har hon egentligen för relation till Henry? Och hur mycket känner fästmannen Berra Albertsson till? Några svar klarnar men ännu fler frågor bubblar upp i och med att Berra hittas död, alldeles intill sommarstället. Vad vet egentligen pojkarna, vad har de sett eller hört?

Det här är en på många sätt ovanlig kriminalroman. Där finns inte tillstymmelse till att stressa fram några spänningsmoment – i stället känns det mer som en roman som råkar ha ett mordmysterium i botten.

Boken är full av tidsmarkörer, så varning för nostalgi för läsare som själva upplevt 60-talet. Det är lite före min tid, men tidsmarkörerna fungerar ändå stämningsskapande. Ännu mer tongivande är berättaren Eriks lillgammalt snusförnuftiga sätt att utrycka sig.

Att Saskia Vogel lyckats överföra alla svenska talesätt, Eriks uttryckssätt och svenska 60-tals-referenser är en bedrift i sig. I stället för att föra in engelskspråkiga ordspråk och 60-talsmarkörer (sällan ett framgångsrikt tillvägagångssätt, om du frågar mig) så behåller hon konsekvent de svenska uttrycken, även när de måste te sig märkliga i engelska språköron (som fästmannen som inte är mycket ”to hang in the Christmas tree”) så funkar det ändå för att signalera en distinkt plats, tid och personlighet.

Jag läste Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö för en bra massa år sedan men fick nu anledning att återvända till den, om än i översättning. Vad jag minns tyckte jag om boken redan då, men hade lite svårt att hänga med i slutet. I de sista kapitlen speedas tempot upp då de sträcker sig över många år och slutet är allt annat än givet, på ett Nesser-skt vis. Jag kom inte ihåg slutet och nu gjorde det mig oväntat glad. Jag tror att när jag läste boken första gången så var jag mer ute efter en konventionell deckare och förväntade mig inte en författare som vill leka och utmana läsaren.

Det är en utmärkt bok om du vill ha svensk sommarnostalgi blandat med en realistisk berättelse som inte är alltför tung, men ändå lite lagom nordic noir. Det är också en ypperlig läsrekommendation till engelskspråkiga bekanta som vill prova på svensk litteratur.

Similar Posts:

• Förvridna, förtvivlade, förvirrade
• Hårdkokt Erik växer upp till man
• Ohyggligheterna
• En pappabok om skidning
• Människorna vid vattnet

En kan bara hurra, och det mer än sex gånger. Här medverkar 16 kvinnor och sex män som författare, översättare och illustratör (Linda Spåman!) – hur mycket sex kan det för sjutton bli? Man vill bara gå ner på dem alla.

Skrev Expressen om denna antologi på tema sex, som Granta satt ihop och som gavs ut av Bonniers i höstas. Riktigt så positiv kommer inte jag att vara.

”Sex” är förstås ett hyfsat brett tema. Här kan både det ena och det andra samsas. Texter skrivna att driva någon form av debatt om porr, om lust, om kärlek, texter som mer syftar till att kåta upp läsaren (även om det är glest med dem), och så texter som mer försiktigt närmar sig ämnet, där författaren hellre rör sig i den mer påklädda, distanserade världen, rädd att få fingrarna skitiga.

Om vi börjar med den här rädslan att få fingrarna skitiga. Inledande möts läsaren av en reklam för Bonniers egenpubliceringstjänst Type & Tell. ”Skriver du bättre än E L James?” står det. ”Med Type & Tell kan du ge ut dina sexiga texter under pseudonym.” Hur erotikklimatet nu ska göras bättre med hjälp av detta? Nej, det är nog inte i Bonniers intresse. De vill bara ha del av kakan.

Karolina Ramqvist har skrivit en text som ifrågasätter om en kvinna verkligen kan känna lust till våldsamma sexlekar utan att det är något fel på henne. Texten är stundtals intressant, i det feministiska gråzonsland där vi är vana vid att Ramqvist rör sig. I ett samtal mellan två kvinnliga författare har den ena önskningar om att hennes kille ska förnedra henne i sängen. Han vägrar dock göra det, eftersom han är feminist. Först och främst bör vi fråga oss: är detta ett resonemang som överensstämmer med verkligheten? Är det så här det brukar förhålla sig? Svar: nej. Sexualitet är inte avhängigt av huruvida du är feminist eller inte. Och sexuell lust har stor bredd, så länge ni vågar prata om det. Men det är inte en fråga texten ställer sig, eftersom det skulle störta den tes som nu drivs. Texten söker sig istället tillbaka till det riktigt unkna resonemanget man så ofta hör, att tjejer inte gillar de snälla killarna utan bara kan dras till de farliga. Ett ämne Ramqvist även avhandlat tidigare, i den briljanta romanen Flickvännen. Här lämnar texten mig bara irriterad. Eftersom jag läst Flickvännen vet jag ju att Ramqvist kan skriva upphetsande, men hon har tydligen bestämt sig för att inte göra det här. Vidare frågar jag mig vad Ramqvist vill säga? Ska vi kritisera lust om den inte är politiskt korrekt?

Kan lust ens vara politiskt korrekt?

Samlingen saknar inte bredd. Inledningsvis den Gatsbydoftande vackra ”Brandon” av Kristofer Folkhammar, som vågar vara riktigt het, med bögsex på mattan under kristallkronan, i väntan på att de andra ska anlända till festen. I ”Ett rent äktenskap” utforskar Sayaka Murata förutsättningarna för det sexlösa äktenskapet, och hur man tar det vidare till bebisalstrande utan att röra vid varandra (och utan det välkända provröret, här får ni se på andra grejer minsann!). Ottessa Moshfegh bygger upp en suggestiv intressant stämning i ”Här händer ingenting”, även om hon lämnar mig något otillfredsställd så lever berättelsen och karaktärerna kvar efter läsningen. Om den unge wannabe-skådespelaren som lämnat mamma för det stora vackra huset i Hollywood. Där hyresvärdinnan är dubbelt så gammal, har tunga ögonfransar och pudertäckt ansikte… Martina Montelius är både humoristisk och explicit i ”Sexdöd på äldreboende”, som tar upp det tabubelagda samlivet hos våra gamlingar. Riktigt skoj! Och Erika Bernalts ”Våren” låter en blyg yuppie (könslös, om jag inte läst för slarvigt) ta plats i en översexualiserad hippievärld, där alla knullar med alla i buskarna. Men det är först efter Stefan Lindbergs buskisdråpliga ”Vi är här för att älska”, som utspelar sig hos medelålders politiker i maktens korridorer, som jag känner ett fysiskt behov av att knäppa upp.

Det är den enda berättelsen som frammanar omedelbar kåthet hos mig.

Får mig att onanera trots mens. Den äckliga fläcken som blir av att tappa kontrollen, blodet, den där mensdoften på fingrarna sen, usch! Det är så motbjudande. Men det är så här sexuell lust är, tänker jag. Smutsig och skamfylld i en sunkig, ensam lägenhet när ljuset börjat falna framåt eftermiddagen. Det finns inget intellektuellt över det. Och Stefan Lindberg skriver väl inte bäst av alla, men han vågar. Det är raka motsatsen till Isabelle Ståhl, som för all del skriver vackert och väldigt intressant om Tinder och vår oförmåga att träffa någon. Men sexigt? Snuskigt? Upphetsande? Inte ett skit.

Smaken är som baken, brukar det heta. Men inte är den särskilt delad, när det kommer till Linda Spåmans illustrationer. De är snygga och ses säkert som politiskt korrekta, i och med att kvinnorna ibland har tio bröst, ibland är siamesiska tvillingar, ständigt har otränat slappa magar och sjuttiotalshängbröst; är inte det motsatsen till porr, så säg? Jo. Fast hur tänker man? Ändå föreställer ju alla bilderna (utom en) kvinnor. Det är kvinnornas kroppar som objektifieras, det är kvinnornas kroppar som syns. Vissa av kvinnorna knullar med ett skelett, jag tar det som en parafras på Munchs flicka som dansar med döden. Men symboliken i det då? Känns ju inte heller så jävla fräscht. Varför illustrationerna inte följer berättelsernas innehåll istället? Ja, det hade varit att föredra.

Med det sagt: variationen uppskattas. Här finns många olika världar att ta del av, många uppslag att få. Kanske finner den som är mer för det försiktigt kittlande än det explicit bildrika, sitt lystmäte? Kanske vill inte alla som läser om sex onanera. Avslutningsvis, Jeanette Wintersons ”Allt jag vet om Gertrude Stein” får mig inte att gå ner i brygga av kåthet, men av andra anledningar. Att inte hon fått Nobelpriset? Å, det måste vara en tidsfråga.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• En motorsåg
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• En samling framtida författare
• Som Gessle med ögonbindel