Läsaren får också följa några av männen och deras liv utanför kramträffarna. Tre män står i fokus, de har alla sina problem och tror sig hitta en lösning i Dingo Dingo. Hampus har ekonomiska problem och vill inte berätta det för sin fru utan hoppas att Dingo Dingo ska bli en framgångsrik affär som han kan tjäna pengar på. Olof är bekymrad för att han inte längre kan tillfredsställa sin fru och gömmer sig därför varje kväll framför TV:n. Dingo Dingo lär honom att nära känslor igen. Henrik har stora problem. Hans fru slår honom men han stannar ändå för att han älskar henne och försöker vara en bättre man för henne. Männen på kramträffarna, hans nyfunna vänner försöker övertyga honom att lämna frun. För Henriks skull önskar jag att författarna hade tagit sin bok och sina karaktärer på större allvar, ämnet förtjänar det.

När jag hörde om idén till boken uppskattade jag att Bob Hansson, Martin Svensson och Leif Eriksson hade valt att skriva en bok om män som vill ändra sin syn på sig själva om män. Män som behöver närhet och söker den hos varandra. Det som irriterar mig är att de väljer att skämta bort ämnet.

Jens Liljestrand sa under seminariet ”Varför gnäller männen?” på bokmässan apropå Dingo Dingo att en roman är svår att försvara i en debatt eftersom skönlitteratur främst är konst men det hindrar inte, tycker jag, att en författare (eller tre författare) som väljer att skriva om ett viktigt ämne tar sin bok och ämnet på allvar och är beredda på att andra vill diskutera boken. Diskussionen om manlighet är etablerad och skriver man en bok på ämnet är man med i samtalet.

Det humoristiska övergår ibland tyvärr till det drivande. De skriver om Ronnie som jobbar på Aftonbladet och det är tydligt vem som är förebilden för den här karaktären. Ronnie i boken känner skuld för sin sexualitet och säger saker som:

När jag ser mitt kön, ja, alltså när jag har stånd, tycker jag den ser ut som ett stort förtryckarinstrument. Jag kan inte släppa det, hur den är gjord för att tränga in och penetrera och genom hela historien har våldtagit och att killar tvingar och övertalar tjejer som egentligen inte vill ha sex.

Verklighetens Ronnie jobbade på Aftonbladet och har skrivit boken Vi som aldrig sa hora.
Det här hade kunnat bli hur bra som helst om författarna tagit sitt uppdrag på allvar. Tyvärr gör de inte det och då kan jag inte tro på det de skriver och det blir inte heller särskilt kul att skratta åt deras ord.

Det känns helt enkelt inte som att de har försökt göra så mycket för att förändra bilden av mannen med den här boken utan mer som att de har försökt skapa ett jippo. Den som vill ha mer underhållning kan lyssna på Dingo Dingo Soundtrack på Spotify.

Av förordet att döma känns det snarare som att författarna försöker förlöjliga debatten. Hela förordet är utskrivet i ett textutdrag som ni kan läsa nedan.

Similar Posts:

• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Farväl Falköping
• Män som slår – eller inte
• Kollektivet, männen och självbilden
• Nedtonat och svalt om ungdom och död

Ett bra tag innan bokens releasedatum framträdde Ronnie Sandahl i både radio och tv för att på inbjudan prata om sin roman. Intern support har kommit från Per Bjurman, reporter och USA-korrespondent på samma tidning där Sandahl arbetar som journalist och krönikör, nämligen Aftonbladet. Han försattes i extas när han läste kollegans bok, enligt den lista han publicerar varje söndag i just Aftonbladet. Dessutom har i ett par recensioner Ronnie Sandahl och hans lugg bedömts snarare än Vi som aldrig sa hora, vilket författaren ondgör sig över i en av sina veckokrönikor i Aftonbladet (12 mars).

Författaren har alltså förklarat hur vi bör läsa och bedöma boken, förlaget har tryckt hårt på hans befintliga status som ung och framgångsrik journalist vilket också givit honom förhandsutrymme som sällan ges debutanter, cirkeln sluts sedan när några recensenter går i fällan och låter sig provoceras till att blanda ihop Sandahls roller som journalist och författare, samt tolkar in honom i bokens huvudkaraktär Hannes. Sandahl försvarar sig slutligen som krönikör på Aftonbladet, där han redan hyllats av en kollega.

Känslan blir att de 172 sidor text som utgör romanen landar i bokhandeln som en kuriös liten bonus för de som slutligen kan tänkas orka skaffa och läsa den. Och det är mycket väsen för ganska lite.

Tre killar strax över tjugo hänger i sitt tråkiga Falköping. Hannes är i grund och botten en finkänslig natur som gillar popmusik och vill sticka från stan. Frippe är en lightvärsting och lokal volleybollstjärna med trasslig bakgrund. Kristian – kallad Cartman för sin övervikt – vill vara en i gänget och försöker hålla kebabpizzorna på armlängds avstånd. De tre vännerna spenderar sin tid med att dricka öl, gå på stans nattklubb och längta efter kärlek, var och en på sitt sätt. Hannes kämpar med sin moderna mansroll men tycker sig se att Frippes slitz-strategi betalar sig bättre i form av hångel och beundran från de tydligen inte lika moderna tjejerna. När Hannes så blir tillsammans med Wilma är han lyckligare än han vågat ana att han nånsin skulle bli, vilket också gör honom misstänksam: kan det här verkligen hålla?

Nej, det håller inte. Efter att Wilma dumpat Hannes tar han chansen att hoppa på stockholmståget för att leva drömmen om storstaden. Där får han andrahandskontrakt i Fisksätra och ett skitjobb via en bemanningsbyrå. Han drar omkring på Söder, dricker takeaway-latte, spanar på ”popflickor” och sparkar höstlöv medan det går upp för honom att lyckan kanske ändå inte är garanterad i huvudstan. Det känns inte sådär romantiskt som på film och i romanerna. Han sväljer förtreten och återvänder till Falköping i hopp om att försonas med Wilma.

Romanen försöker övertydligt smycka den ganska tunna storyn med en mörk, poetisk och korthuggen prosa som för att symbolisera det hopplösa i hemstaden: ”Regnet faller hårt över en nonsensstad.” Per Hagman, Kent, Håkan Hellström och Fucking Åmål dyker upp under läsningen, som popkulturella referenser eller genom språkstil och textlån: ”Vad är förresten ett minne värt? [...] Minnen bara väger”, ”Det var år sedan de var små”, ”Det var mörkt den där kvällen de gick hem”, ”Asfalten. Svartaste svart”, ”I en värld av idioter står han nu istället först i kön”, ”-Du är så jävla patetisk [...] Du tror du är bättre än alla andra här [...] Vad du inte ser är att du är precis som dem”.

Att blinka åt sina favoriter är naturligtvis inget dåligt i sig, men här står alla referenser och samplingar ivägen för … ja, inte mycket. Att författaren skulle kunna skriva en intressant roman tvivlar jag inte på, det finns drag i hans språk som kan utvecklas till något eget, han verkar ha en stark vilja att beskriva något viktigt, i det här fallet unga mäns problematiska förhållande till kvinnor och sig själva. Bokens största problem är att den aldrig lever upp till de höga ambitionerna, varken tematiskt eller stilistiskt. Den vill vara något mycket större än vad den i själva verket är. Kvar blir något års vagt genusmedvetna och glimtvis angelägna dagboksanteckningar från småstadens stationscafé där drömmarna susar förbi utanför fönstret.

Similar Posts:

• Olika som bär
• Förlöjligande av manlighetsdebatten
• Min uppväxt med Moodysson
• Sagan om två påhittiga pojkar
• Restaurangbranschens baksida