Innan föreställningen började lyssnade jag på två kvinnor, som satt bakom mig och pratade. Den ena berättade för den andra att hon hade ett läsprojekt som rullade på och jag tyckte det lät så intressant och ovanligt att jag antecknade det. Varje år skulle hon läsa en bok skriven av den författare som fått Nobelpriset 100 år tidigare. Detta år, 2007, höll hon på att läsa Kiplings Djungelboken. Jag minns min omedelbara önskan att kanske själv påbörja samma projekt, just för det otidsenliga och otrendiga i det hela, och för att ganska många av de författare som fick Nobelpriset för så länge sedan är tämligen bortglömda. Kommer ihåg att jag tänkte att jag kunde välja något annat än Djungelboken, den boken hade jag läst när jag gick på gymnasiet.

För min del blev projektet inte verklighet, men hoppas att kvinnan i Börssalen fullföljer sin föresats. Vilken bok läser hon i år? Säkert en novellsamling av Paul Heyse, han skrev drygt 150 noveller. En tidig novell som han själv värderade mycket högt och som är hans mest kända är L’Arabbiata från 1855, som publicerades när han var 25 år gammal. Nästa år blir det dags att ta itu med Maurice Maeterlinck och kanske läsa de kända dramerna Pelléas et Mélisande från 1892 och L’Oiseau bleu (Fågel Blå) från 1908, eller hans mest kända prosastycken: essäerna La Vie des abeilles
(i svensk översättning: Bikupan) från 1901 och L’Intelligence des fleurs (Blommornas intelligens) från 1907.

Similar Posts:

• Roger mer än bara James
• En kopp te med Kipling
• Öst och väst eller både och
• … och aldrig mötas de två
• Abdulrazak Gurnah 2021 års nobelpristagare i litteratur

Mitt förhållande till Roger Moore är som alla förstår inte helt opartiskt. Han har utan tvekan varit en av mina mest långvariga idoler och vårt förhållande började i samma stund som jag såg min allra första Bondfilm leva och låta dö i åtta, nio årsåldern. Men i Moores självbiografi är det såklart personen Roger Moore och inte Simon Templar, Lord Brett Sinclair eller James Bond som är huvudperson. Det är en person som jag trots allt inte är så väl bekant med. I boken får man kronologiskt följa Moores liv, från de tidigaste minnena till nutid, och att det är en imponerande karriär står väl klart för alla som ens överväger att läsa hans 400 sidiga självbiografi. Att Moore inte vill ägna sig åt elaksinnat skvaller eller att hänga ut personer (även de som skulle förtjäna det) gör han klart redan i inledningen och han följer sin regel väl. Så är man ute efter smutsiga behind-the-secens informationer om 60-, 70-och 80-talets celebriteter är detta inte en bok för dig. Tvärtom avlivas till exempel myten om att det skulle råda någon slags rivalitet mellan Moore och Sean Connery. De är och har alltid varit goda vänner.

Men bara för att boken inte tar upp elakheter och skvaller betyder inte det att Moore är opersonlig eller tråkig. Tvärtom bjuder han frikostigt på sin person och det finns inte direkt någon brist på episoder i boken. Men tonen är munter och ibland faktiskt irriterande munter, då hans liv i stort sätt gått som på räls. Från klarhet till klarhet om man vill uttrycka sig med ännu en klyscha. Uppväxten är precis steget över fattig och inte ens andra världskriget med blitzen och allt hindrar den från att vara något annat än idyllisk. Sedan rullar det på med teaterskola, småroller, värnplikt, fler småroller, tv-roller, filmroller och till sist världskändis. Knappa resurser och uteblivna jobb i början av karriären oroar lika lite Moore som läsaren. Fram tonar bilden av en mycket sympatisk person (något som ju trots allt inte är så ovanligt med självbiografier) som lägger stor vikt vid familj och vänner, äger en stor portion humor, inte minst med många practical jokes men som samtidigt är en seriös yrkesman och tar sitt arbete på största allvar. Han saknar dock inte självinsikt utan är kritisk till såväl produktioner som sin insatts i dem. Även om självkritiken ofta är lite av vad man själv skulle svara vid en arbetsintervju på frågan om egna negativa sidor. På ålderns höst har han även hittat sitt livs andra stora kall med unicef, där han verkat som ambassadör sedan tidigt nittiotal då han värvades dit av ingen mindre än Audrey Hepburn.

Hans liv följer således inte mallen där huvudpersonen efter en inledande framgång faller tillbaka, vanligen i missbruk, för att sedan triumferande göra comeback och jag tror inte heller att det blir någon strid mellan de stora filmbolagen att köpa rättigheterna till dessa memoarer. Därmed inte sagt att det inte innehåller tragiska inslag i Moores liv. Folk i hans umgängeskrets blir sjuka och/eller avlider, och det är inget han tar lätt på. Men inte heller någonting han fullständigt slås ned av. Umgängeskretsen är för den delen omfattande och inkluderar de flesta storheter inom filmvärlden men även kungligheter, musiker och biståndsarbetare. Sammantaget är detta en bok att rekommendera för personer som har ett intresse kring skådespelaren Moore eller kring Bond-produktionerna. Man behöver nödvändigtvis inte vara av den meningen att Moore är den bästa Bond för att läsa den, även om han ju faktiskt är det: Roger Moore.

Similar Posts:

• Att läsa Nobelpristagare
• Så blev flintisen attraktiv
• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Att gå hela vägen
• Läsvärt om elitidrottens baksida