Det öde landet har fem delar. Den första delen De döda begravs har teman som årstidernas växlingar, bördig jord, skör växtlighet och dödande frost. Delen avslutas med en spåkvinna som läser av tarotkort samt en bild av en folkmassa av döda som förflyttar sig genom London.

Den andra delen Ett parti schack utspelar sig på en pub. Beskrivningen är intensivt närvarande, småprat och skvaller, och gång på gång upprepas ”drick upp, nu stänger vi”, alltså frasen som pubpersonalen ropar inför stängningsdags.

Diktens tredje del bär titeln Eldspredikan. Ett sammanhållande tema i denna del är vatten i form av floden Thames, plaskande åror och glidande pråmar. Men här omnämns också antika orter som Smyrna, Thebe och Kartago.

Fjärde delen Döden genom vatten är endast tio rader och den handlar om feniciern Flebas. Denne man delar öde med miljoner av T.S. Eliots generationskamrater: att inte ha fått en ordentlig grav.
I sista delen Vad åskan sade befinner vi oss sannolikt i det öde landet.

Här finns inget vatten bara sten
sten och inget vatten och den dammiga vägen
Vägen som vindlar högt upp bland bergen
som är berg av sten utan vatten
Om det fanns vatten skulle vi stanna och dricka
Bland klipporna kan man varken stanna eller tänka
Svetten torkar och fötterna vadar i damm
Om det bara fanns vatten bland stenarna
Dött bergsgap med frätta tänder som inte kan spotta

Som framgår av ovanstående ”sammanfattning” ger jag mig inte på en tolkning av denna innehållsligt mättade dikt. Många litteraturvetare har gjort sådana, men likt Jonas Ellerström tycker jag att var och en gör klokt i att bilda sin egen uppfattning själva först. Läs dikten högt, helst på engelska, gärna flera gånger. Rytmen är mäktig. Vilka bilder som fastnar beror på vem man är.

Bakhålls utgåva har ett generöst upplägg. Det engelska originalet finns på vänstra sidan och översättningen till svenska ligger på högra sidan, uppslag för uppslag. Det öde landet innehåller åtskilliga fraser och citat på tyska och franska samt mot slutet på sanskrit.

T.S. Eliot försåg sin dikt med förklarande kommentarer som sannolikt sysselsatt läsare minst lika mycket som dikten själv. Jonas Ellerström har gjort kommentarerna något mera utförliga. Kommentarerna blottlägger intrikata referenser till bland annat Shakespeare, Wagner, Baudelaire, Milton, Ovidius, Dante och Upanishaderna. Att läsa Det öde landet kan vara att träda in i ett livslångt umgänge med den klassiska litteraturen.

Efterordet är tänkvärt. Det första världskrigets omfattande förintelse satte inte bara punkt för la belle époque. Tron på modernitetens ständiga framsteg hade fått sig en avgörande knäck. Dikten blev T.S. Eliots genombrott, skriver Jonas Ellerström.

Visst väckte dess förmenta obegriplighet irritation hos somliga kritiker, men en ung studentpublik tog tvärtom till sig dikten i all dess komplexitet och ägnade dagar och nätter åt dess sakta framträdande symbolschema och innebörder.

Bakhåll ger här ut den tredje svenska översättningen av Det öde landet. Först ut, redan på 1930-talet var Karin Boye tillsammans med Erik Mesterton i tidskriften Spektrum. 1990 kom en översättning av Staffan Bergsten.

Similar Posts:

• Från mobboffer till självständig yngling
• Dansa med vargen!
• Vingar under utveckling
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Flytande identiteter och fulländade slut

Kompositören och författaren Karl Aage Rasmussen har skrivit en liten bok om Mahler(1860–1911), som lyckas ge en översikt av den motsägelsefulle kompositörens liv och verk.

Man skulle kunna säga att Mahler är den ultimata romantikern då man hos honom bland annat hittar en naturkärlek och snabbt skiftande känslolägen à la Unge Werthers Lidande. Nietzsche och Schopenhauers idéer är inspirationskällor medan Wagners operor tillfredsställer ett nästan religiöst behov hos Mahler. Vid nitton års ålder skriver han ett brev till en skolkamrat som är så kännetecknande för Mahler att det är värt att citera:

Den glädjefulla livskraftens högsta glöd och den mest förtärande dödslängtan – bägge tronar de i skift i mitt hjärta; ja, ofta skiftar de timme för timme. – Ett vet jag dock: så kan det inte fortsätta! När det moderna hyckleriet och lögnaktighetens avskyvärda tvång driver mig till att förakta mig själv, när det obrottsliga sambandet mellan konst och livsvillkor får mig att av hjärtat känna vämjelse för allt det som är mig allra heligast, konst, kärlek, religion, vilken annan utväg finns då än självutplåningen? […] Med våld sliter jag sönder de band som binder mig till tillvarons förfärliga, andefattiga träsk, med förtvivlans styrka klamrar jag mig fast vid smärta, min enda tröst. […] Så ler solen mot mig, borta är isen i mitt hjärta, på nytt ser jag den blå himlen och de vajande blomstren och mitt hånskratt upplöses i kärlekens gråt.

Mahlers eget liv påminner om en bildningsroman från 1800-talet där en pojke ”från provinsen kommer till huvudstaden och erövrar världen […] utan någon hjälp än från försynen, sin talang, sin arbetsförmåga och sitt kolossalt läraktiga musikhuvud, la en okänd son till en sprithandlare från landet steg för steg hela det musikaliska etablissemanget för sina fötter.” Om man sedan tänker på den skakiga relationen han hade till sin blivande fru – Alma Mahler – så blir hans livsdrama ett lika starkt konstverk som hans musik. Det inre livet förblir dock nyckeln till verken.

Mahlers värld var i hög grad en tänkares och en litteraturläsares; ända sedan barnaåren var han som nämnts en verklig bokmal, och den tankemässiga bakgrunden till hans musik var högeligen präglad av såväl litterära modeller som av hans känslomässiga och intellektuella förhållande till en konkret verklighet. Bruno Walter nämner Jean Pauls vid denna tid ännu omtyckta berättelser, hans gränsöverskridande, surrealistiska ”drömdiktning”, under hela livet tilltalade Mahler på grund av deras oförutsägbara handling.

På grund av denna inspirationskälla skulle man kunna säga att lyssnaren får tillgång till det kollektiva undermedvetna; Mahler blir en sorts musikens David Lynch.

Det är anmärkningsvärt hur många stora kompositörer som kom ur den tysk-österrikiska traditionen som började med Bach under 1700-talet och som – om man har standardrepertoaren i åtanke – kan sägas sluta med Richard Strauss död efter andra världskriget. Det är nog ingen tillfällighet att en så modern kompositör som Mahler kommer från den kultur som på så många sätt banade vägen för modernism och postmodernism; Wittgenstein, Freud, Popper och till och med Hitler. Det är därför inte märkligt att Mahler försökte utvidga den symfoniska tonvärlden och göra detta bland annat med hjälp av folkmusik.

Spänningsförhållandet mellan högre och lägre musikformer var en central sida av Mahlers uttryckspalett, och för honom var de alla fullvärdiga, allmänmänskliga sidor av fenomenet musik – faktiskt gav han uttryck för en föreställning om att hemliga broar förband folkmusiken med konstmusiken.

Jag ställer mig frågande till huruvida detta var kontroversiellt då romantiska konstnärer ofta fann inspiration i folkmusik, exempelvis orkestrerade Brahms ungerska danser och även Liszt inspirerades av folkmusik. Ohämmade konstnärer försöker alltid förnya sitt skapande, ofta genom att hitta outforskade inspirationskällor. Jag undrar hur Mahler hade arbetat idag: hade han kombinerat symfoni med dubstep exempelvis? Mahler som person är så sammanbunden med den tid och de former han arbetade med att det är svårt att säga hur det skulle kunna se ut. En sak är säker – det hade varit fascinerande. Karl Aage betonar stundvis hur Mahler stod utanför traditionen (till skillnad från Strauss) och hur han därför kontinuerligt kände sig som en outsider. Detta kan ifrågasättas givet hur stor del av hans symfonier som blivit en del av standardrepertoaren.

En symfoni ska innehålla en värld sa Mahler en gång till Sibelius. När vi kommer till den sista fullbordade symfonin så finns det överhuvudtaget ingen organisk utveckling.

[Det] är frestande att använda ett uttryck som ”öppen form”, även om det hör till en långt senare tid. Där de första takterna i en symfonisats av Beethoven så att säga betingar allt i det vidare förloppet, ger Mahler avkall på varje samlande, enhetsskapande ”logik”, därför att något sådant uppenbarligen inte föreföll honom vare sig bärkraftigt eller trovärdigt.

Så vad håller ihop musiken? Författaren lämnar inget svar. Min gissning är att Mahlers uttryck är så pass starkt att hans personlighet genomsyrar allt. Klangvärlden som han skapar liknar inte någon annans utan den är lika fascinerande som den är egen. Uttrycket är innehållet.

Karl Aage Rasmussens bok är ett välkommet bidrag till Mahlerlitteraturen. Charmen med Mahlers musik består i att han vågade möta livets rena känslor och hade talang nog att fånga vår motsägelsefulla värld i fantastiska kompositioner.

Similar Posts:

• Relalalaxa
• Möten i Mähren: Mahler, Mucha, Masaryk…
• Brasiliens musikskatt i ett nötskal
• Efterlyses: en packe med CD-skivor som tillbehör
• börjar

Stevenson är naturligtvis mest känd för Skattkammarön och Dr Jekyll & Mr Hyde, men lämnade efter sig en inte oansenlig samling av prosa och lyrik. Liktjuven är ingen omfattande sak. 45 sidor hinner man ju med även om man som en annan är en dagdrivare av bästa sort. Handlingen är inga konstigheter: Några föreläsande och handledande doktorer i Edinburgh behöver lik att dissekera på sina lektioner. Eleverna suktar efter att skära i kött. Problemet är att det var (i slutet av 1800-talet), och väl fortfarande är, en rätt okristlig sak att skära i döingar. Liken – preparaten – fick införskaffas på de mest skabrösa vis. Skumraskaffärer innan gryningen; dött kött och leder och likleenden mot guld. Inga frågor, än färre svar.

Det hela berättas i efterhand. Ett oväntat möte på ett litet krypin till pub utspelas. Minnen rivs upp, saker insinueras och herrar störtar ut i det av mörker omslutna regnet. De som förblir kvar med sina ölstop funderar mycket, samtalar än mer och vandrar sedan hem till sitt för att konstruera en egen version av det skedda. Varför hade dessa två herrar fulla med mysterier och hemligheter reagerat som de gjort när de stötte på varandra?

Stevenson målar upp miljöer och mejslar fram stämningar som gör läsaren mottaglig för berättelsen. Jag är nu ingen van likuppgrävare, men ungefär så här tänker jag mig att det går till. Natt, månsken och sendrag i skuggan av korset.

När min död inträder donerar jag gärna den kropp som en gång varit jag till vad nu man vill göra med den. Beundra njuren, skära i ögonen, dinera på ryggmuskulaturen. Å andra sidan är det inget fel i att jordfästas och bli likmaskars skafferi.

Det sägs att herr Stevenson funderade länge och väl på att ge ut boken. Han var själv äcklad av den. Jag antar att herr Stevenson var lite av en finsmakare. Är man kräsen blir man utan.

Similar Posts:

• Utan plats för mänsklighet?
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Ett flätverk av historier
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Undergången, del 2

I denna tid är Lars Lönnroths bok Det germanska spåret därför välkommen. Det är en litteraturvetenskaplig översikt i behändigt format som ska vara tillgänglig för den som saknar förkunskaper, men intresserar sig för äldre litteratur. Som sådan är den utmärkt. Undertiteln En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien ramar in tidsperspektiven.

Publius Cornelius Tacitus var romersk historiker aktiv åren runt 100 e.kr. Hans Germania är den första skildringen av ”germanerna”, folkslagen norröver som romarna buntade ihop på samma sätt som de gjorde med ”kelterna”. Dessa folkslag hade inte nödvändigtvis så mycket gemensamt och ofta var de i krig med varandra, men den romerska benämningen har bitit sig fast.

Inte heller hade germanerna en enda litteratur. Under antiken saknade dessa folk skriftspråk. Därför framfördes poesin muntligt, bland annat av barder. Nationalisten skulle aldrig erkänna det, men faktum är att kulturer alltid har sökt sig till varandra, blandats ihop och influerats till något nytt. Tänk bara folkvandringstiden!

Det hindrar inte att de äldsta kända dikterna på germanska språk bär viss särart, argumenterar Lars Lönnroth. De följer inte de antika romarnas eller grekernas versmått och liknar inte heller den rimmade poesi som man finner i den medeltida europeiska folk- eller kyrkodiktningen.

I stället bygger versen på att varje versrad innehåller två halvdelar med tydligt uppehåll i mitten (så kallad cesur), att varje halvdel innehåller två betonade stavelser, samt att (minst) en betonad stavelse i första halvdelen sammanbinds med en betonad stavelse i andra halvdelen genom så kallat bokstavsrim eller allitteration.

Lönnroth exemplifierar med runinskrifter och handskrifter som visserligen är många hundra år yngre än Tacitus, men som sannolikt grundar sig på uråldrig muntlig tradition.

Låter det krångligt? Sådan är inte boken. Lars Lönnroth förklarar att viktigast i de ”urgermanska” dikterna var rytmen och att det i varje versrad fanns minst två betonade stavelser som allittererade. En annan utmärkande stilfigur är de så kallade kenningarna. Havet omskrivs som valens väg, exempelvis. Guldet omnämns som Fafnes bädd, och så vidare.

Boken är kronologisk uppbyggd. Lars Lönnroth lägger det mesta krutet på att referera och analysera de gamla mästerverken: Beowulf, Nibelungenlied, Den Poetiska Eddan och Njals saga. Men även yngre verk som Richard Wagners megaopera Nibelungens ring och Frithjofs saga av Esaias Tegnér får gott om plats.

Mera kortfattat passerar Lars Lönnroth de epoker då den germanska diktningen har kapats av allehanda tokstollar. Under stormaktsgöticismen på 1600-talet gjordes gällande att Sverige var Atlantis. 200 år senare blåstes likartade luftslott upp igen inom ramen för det nationalromantiska projektet. En slags kulmen nåddes med det Tredje riket som också gjorde anspråk på litteraturskatten. Ragnarök och ridå!

Tack och lov räddade J.R.R. Tolkien det germanska spåret i litteraturhistorien från dessa vanärande perioder. Det menar i alla fall Lars Lönnroth. Genom bestsellern Ringens brödraskap förde Tolkien ut myterna till nya generationer. Och i hans berättelser går dvärgar, alver, människor och hobbitar ihop över rasgränserna för att bekämpa den mörka kraften.

I Tolkiens Midgård kan man utan svårighet uppfatta den onde Sauron som ett annat namn för Hitler, trots att Tolkien själv energiskt avvisade alla politiska tolkningar av sitt verk. Därmed kunde de nedvärderade myterna återanvändas och få nytt liv, också bland nazisternas motståndare. Germanspåret blev återigen framkomligt.

Similar Posts:

• Nordisk urtext i ny skrud
• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Små spoilers driver handlingen
• Stormakt på pumpen
• Hemma hos Jultomten