Vi får möta Dina, Bella och deras lilla gäng just i början på sommarlovet. Allt känns härligt och spännande, precis som det gör när eoner av tid breder ut sig framför en och inga plikter längre pockar på uppmärksamhet. När Dina upptäcker en spännande kille som tränar knattelaget blir hon motvilligt intresserad …

Så långt låter det som en helt vanlig ungdomsbok som det finns tretton på dussinet av. Men Rebecka Åhlund lyckas få in ytterligare en dimension, något som gör att vi blir lite extra intresserade av Dina. Ungefär då sommarlovskänslan bredde ut sig, försvann nämligen hennes mamma hemifrån och Dina vill inte på villkors vis tala om det för någon. Det har hänt förr, att mamma försvunnit, men hon brukar ju alltid komma tillbaka, tänker Dina. Men förr fanns alltid farmor i närheten och var hennes trygghet. Nu är farmor död. Dina befinner sig i ett limbo mellan att klara sig själv och vara beroende av en vuxen.

Så samtidigt som Dina lever sitt härligaste liv, vet hon inte hur hon ska få pengar till mat.

Det blir en händelserik sommar på alla sätt och när mamma dyker upp hemma igen lagom till skolstarten, som om ingenting har hänt, får vi inte det lyckliga slut som vi kanske hade förväntat oss. Dina kan inte fortsätta som om ingenting har hänt, utan vill ha en annan relation till sin mor. Det är inte ett orealistiskt happy end utan ett hoppfullt slut som visar oss att handlingar har konsekvenser som man måste ta på allvar.

Det Rebecka Åhlund gör på ett sådant hudlöst vis, är att visa Dinas dilemma. Hur hon lever ett vanligt somrigt tonårsliv, samtidigt som magen skriker av hunger. Hur hon längtar efter att bli omhändertagen av farmor men ändå på något sätt lyckas ta hand om sig själv. Dinas vänner är inte ignoranta utan fattar att något inte stämmer, men eftersom Dina inte svarar ärligt på deras frågor, vet de inte hur de ska bete sig. De är som tonåringar är mest, alltså. Eller kanske som folk i allmänhet, när de får svaret ”jodå, allt är bra” av någon man är orolig för.

Sätt den här boken i händerna på en ung människa! Men glöm inte att läsa den själv också. Rebecka Åhlund har något att säga till oss alla.

Similar Posts:

• Sårbart om depression
• Fin men inte klockren debut
• Vecka 29 på dagensbok.com – mitt i högsommaren
• Att vara femton år
• Tonår och tystnad

I den aktuella romanen är Rebecka fortfarande nykter, hon har lämnat London och bor nu med sin familj i Sverige. Men hon har fortfarande sitt bagage att släpa på, det som gjorde att hon drack för mycket, och hon är inte glad. Om det inte lät så tråkigt, skulle jag påstå att romanen är en studie i depression. Hennes text är allt annat än tråkig! Det hon gör är att titta närmare på sin pappas depression som faktiskt gjorde att han tog sitt liv när Rebecka bara var ett barn, och det är i mitt tycke mer spännande än en deckare. Hon beskriver även sina egna tankar som självmordet utlöste och den ångesten som hon bär på.

Den drastiska humorn som jag kommer i håg från den förra romanen är inte lika framträdande här, men skymtar till ibland. Och det oftast där man minst anar det:

Tiden är cirkulär, otroligt irriterande. Man tror sig utvecklas, men man bara invecklas för att sedan vecklas ut på en annan plats kanske. Men man är samma, bara lite skrynkligare, lite hängigare pattar.

Rebecka Åhlund har ett sätt att beskriva sådant som vi sett tusen gånger på ett sätt som gör att det känns helt nytt. Eller som att vi aldrig tittat ordentligt förr:

En dag i oktober är det getingar överallt. Har de vaknat till plötsligt eller är de sådana som ska dö på hösten? De vimsar omkring, griniga och långsamma som om luften är för tjock för dem. De studsar mot taket och ramlar ner på golvet. När de väl hamnat där tycks de inte kunna ta sig upp igen, kravlar omkring bara.

Och ibland är hon bara det lilla barnet som förlorat sin älskade, beundrade pappa:

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla. Allt vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då? När faderns händer inte längre är där måste man hålla sig själv i handen.

Det kaxiga har fått vika för det sårbara och de korta kapitlen gör att det är svårt att sluta läsa. Rebecka Åhlund kryper in i mitt system och hon släpper inte taget ens när jag läst ut boken och prydligt sorterat in den i hyllan. Jag fortsätter att fundera på vad det gör med en människa att förlora en förälder så tidigt i livet och jag tror att jag lika lite som Rebecka Åhlund, någonsin kan svara på det. Men hon skriver så att det berör och jag hoppas att hon själv tycker att det är värt det.

Skrivet ligger där och skaver under huden, som den där insekten som bara finns på tallar på södra Gotland, den som gräver tunnlar under mänskligt hud. Skrivet är min parasit, den lever på mina knappa resurser och skonar mig aldrig från sitt borde. Vad jag än har för mig; varför skriver jag inte i stället? En ofruktsam treenighet mellan mig, min längtan och min största rädsla.

Similar Posts:

• Sommarlovsblues
• Vecka 29 på dagensbok.com – mitt i högsommaren
• Fin men inte klockren debut
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• En familjebiografi som engagerar

”Inte konstigt att du är trött, gumman”, sa mamma. ”Jag tror du sov lite oroligt i natt. Du pratade jättemycket i sömnen.”
”Gjorde jag?”
”Jag har inte hört dig prata så mycket i sömnen sedan du var liten”, sa hon.
Jag blev lite orolig att jag sagt något om Dylan. Förr i tiden pratade jag i sömnen varje natt, skrattade och grät och berättade långa historier. En gång hade jag sagt något om Danny och det hade de retats för i flera år.
”Du sa att vi skulle släppa in flickan”, sa mamma. ”Du var väldigt bekymrad. ‘Den lilla flickan måste få komma in, det är kallt ute och tänk om vargen kommer.’ Det var som en saga. Du måste ha drömt något.”
Jag svalde.
”Flickan?”
”Ja, du sa inget annat. Hon ville komma in. Du ville att jag skulle gå ner och öppna dörren för henne.”

Ellas föräldrar har köpt ett lantställe, och varje helg måste hon nu istället för att vara i stan åka ut där och hänga. Det är ett fint rött hus med vita knutar, men där finns ingenting att göra. Ella klagar och deppar, tills hon märker att huset ruvar på hemligheter. Är Ella den enda som på riktigt märker av vad som sker?

Vem är flickan som visar sig för henne? Och varför är hon så arg?

Rebecka Åhlund jobbar som journalist och detta är hennes skönlitterära debut. Den senaste tiden har det kommit många rysböcker för unga, och boken kan sälla sig till läskigheter som Christin Ljungqvists Kaninhjärta och Fågelbarn, Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan och Kerstin Lundberg Hahns Barnkolonin. Det är en bok man snabbt kommer in i och gärna sträckläser, både ruskig vad gäller spöken och vad gäller porträttet av barn som inte har det så bra hemma; Ella träffar Dylan som åker skateboard och bor i de lite ruffigare kvarteren. Så nära deras lägenhet, men ändå så långt bort…

På sätt och vis blir jag imponerad av hur mycket Åhlund får med i sin bok: samhällskritik samsas med klassisk spökhistoria, uppväxtskildring och första kärlekens pirr. Men problemet är också just detta. Att det finns för mycket bihandlingar på för få antal sidor. Det förvånar mig att ett så pass stort förlag som Rabén & Sjögren inte varit noggrannare i sin redigering. Hoppet mellan miljöerna, som kunde varit så effektfullt, blir nu mest förvirrande och flackande. Visst är det spännande med skolvärlden och dess hierarkier, tjejernas fjäderputsning som för tankarna till Christina Herrströms Ebba och Didrik. Men spökhistorien försvinner lite grann, som läsare blir jag förvirrad och undrar vilken historia som ska berättas egentligen.

En lösning hade också varit att bygga ut. Mer av allt? Åhlund har språk och berättarteknik säker nog att behärska det. För som det är nu känns det hela lite trumpet. Kommer det en uppföljare? undrar jag förvirrat, när berättelsen liksom tar slut mitt i. (Men hoppas samtidigt på inte, eftersom jag är så förbannat trött på sagor som inte tar slut där de gör, utan fortsätter i all evinnerlighet – eller åtminstone i två böcker till…).

Spöktrenden som sådan får gärna fortsätta. Jag gillar helt enkelt att rysa så att det knottrar sig på armarna, och en hel del av den varan får jag när jag läser Flickan på tavlan, absolut. Här finns närvaro och tyngd i både huvud- och bikaraktärer. Och utan att säga för mycket finns det ett fint sedelärande drag, som gör att berättelsen lever kvar i mig efteråt. Men som helhet betraktad känns boken som sagt ofärdig. Jag läser gärna mer av Rebecka Åhlund, hennes språk är målande, fladdrande, vackert. Definitivt en författare med framtiden för sig.

Similar Posts:

• Vecka 29 på dagensbok.com – mitt i högsommaren
• Sommarlovsblues
• Sårbart om depression
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

Idag skriver Håkan om föräldralyrik från FEL förlag. Jonas Rasmussens Pappa-mamma-barn. En diktsamling om att vara pappa till en ettårig son, delvis baserad på leken ”Jag har aldrig”. Både allvarligt och lättsamt.

Och på söndag skriver Lina om Flickan på tavlan, en ungdomsbok av debutanten Rebecka Åhlund. Fin rysarungdomsbok som enligt Lina vill vara lite för mycket på samma gång. Lina tycker dock att språket är fint och gillar världen som målas upp.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Fin men inte klockren debut
• Sårbart om depression
• Sommarlovsblues
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Bild och rim om existensen