Ganska snabbt in i boken lägger sig dock den oron. Visst, det är inte Shakespeare, men väljer man en bok där framsidan ser ut som korsningen mellan en Wahlströms gröna ryggar och något som under min uppväxt skulle ha kallats videovåld och där undertexten säger ”en berättelse om skräck, knark och rock´n´roll” så är det ju knappast odödliga versmått man bör förvänta sig. Vad Dee Dee istället bjuder läsaren på är ett innehåll så exakt beskrivet i undertexten att Sverker Olofsson aldrig skulle kunna skicka den i sin soptunna, hur mycket han ändå skulle ogilla själva innehållet.

Huvudpersonen i boken är Dee Dee själv som precis flyttat tillbaka till New York efter ett misslyckat försök att bosätta sig i det soliga Kalifornien. Han har sin vana trogen inkvarterat sig på Chelsea Hotel. Men det myntomspunna hotellet har inte längre någon lockelse för Dee Dee, utan är endast en nödlösning eftersom han har sin hund med sig, något som omöjliggör alla hopp om att få hyra en vanlig lägenhet. Om Dee Dee bara fick vara ifred, rasta sin hund på 23:e gatan, få lite knark levererat av en pålitlig dealer och ha det lugnt och skönt på rummet med sin flickvän så skulle allt vara ganska bra. Högre krav än så har han nämligen inte.

Men Chelsea Hotel är ju inte vilket hotell som helst och ganska snart raseras det som skulle kunna vara en bedräglig tillvaro. Dee Dee misstänker att deras rum, nummer 117, tidigare hade nummer 100 på dörren, det rum där Sid Vicious ska ha mördat Nancy Spungen och det dröjer inte länge innan det verkliga helvetet tar över. För det är just vad Chelsea Hotel är, bokstavligt talat. Det som i de första kapitlen börjar som en nästan lågmäld berättelse om en före detting som bara söker lite lugn och ro förvandlas raskt till fullständigt kaos där all form av struktur och handling snabbt raseras. Som läsare kastas man hit och dit men geografiskt befinner man sig hela tiden inom hotellets väggar.

Jag har svårt att tänka mig att litteraturen någonsin varit närmare en b-filmsskräckis än i denna bok. Knappast har den heller varit närmare en Ramones-låt, för det går fort, det är stökigt men ändå finns här något tilltalande, något intelligent som ligger precis under ytan. Dee Dee kan nämligen sitt Chelsea Hotel, så mitt i allt kaos dyker det hela tiden upp popkulturella referenser. Men också en underliggande känsla av trötthet. Att egentligen ha fått nog av klichébilden av sig själv som legendarisk punkrockare men samtidigt inte ha något annat att falla tillbaka på.

När Dee Dee skrev boken hade han bara ett år kvar att leva. Efter att ha varit ren under några år föll han tillbaka i missbruk och dog av en heroinöverdos, femtio år gammal. Chelsea Horror Hotel har beskrivits som hans litterära testamente och att BTM nu släpper denna i utmärkt översättning av Andreas Öberg är inget mindre än en popkulturell välgärning. Har man det minsta intresse kring Ramones ska man läsa boken. Saknar man det intresset ska man istället lyssna på bandets fyra första skivor: Ramones, Leave Home, Rocket to Russia och Road to Ruin. Då kommer också intresset för boken, det kan jag praktiskt taget garantera.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• Musikvecka: Fullt ös medvetslös
• See the city’s ripped backside
• Patti och Robert söker livet
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?

Boken är ihopvävd av en enorm mängd intervjuer – allt från bandens frontfigurer till groupies, råddare och fotografer får minnas sina upplevelser av punkens årtionde. Bara antalet intervjuer i sig är nog för att imponera – att författarna dessutom lyckas klippa upp, och sedan väva ihop, alla dessa intervjuer till en välsammansatt helhet är hur grymt som helst.

Den ”ocensurerade” historien om punken, utlovar undertiteln, och det löftet infrias med råge. Det är en ärligt skitig och neddekad historia byggd på knark, sex, sprit, bråk och folk som spyr både det ena och det andra på varandra. Och så lite mer bråk, sex, knark, sex, knark, sprit, glasbitar att rulla sig i, och de självklara dödsfallen … Och, ja, det förstås, en del musik emellanåt (men faktiskt mindre av den varan än man kanske kunde tro). Ungefär precis vad man förväntar sig, med andra ord.

Ocensurerat i all ära, men i vissa fall – hur Iggy Pops kuk såg ut när han led av vissa könssjukdomar, några av Lou Reeds mindre vanliga sexuella preferenser, eller liknande … tack, lite för mycket information för min smak åtminstone. Kalla mig vekling om ni vill.

Den biten var väl i och för sig väntad redan på förhand. Vad som till en början förvånade mig något mer var all den punk som inte finns med i boken. Den brittiska punkscenen finns knappt med alls (Sex Pistols tas så klart upp, skam vore det väl annars, och The Clash nämns någon enda gång). Att punk skulle ha förekommit i andra länder än USA och UK finns det inte ett ord om. Ja ja, ok, det är ändå utlandet. Men inte ens tunga amerikanska band finns omnämnda. Hur kan en amerikan ändå skriva om punken, men ignorera, säg, Dead Kennedys och Black Flag?

När man läser boken förstår jag dock varför. Det är inte längre samma generation. Den sanna och riktiga och äkta Punken dog med 1970-talet. 1980-talet och allt därefter är för Neil/McCain på sin höjd värt att tas upp i bokens epilog. Alla utländska band är bara avarter som egentligen inte är punk, därav inte värda att behandlas (förutom för att visa vilka dåliga copycats Sex Pistols var).

Det synsättet blir tydligt när man inser att McNeil anser sig ha myntat begreppet punk, vilket framkommer i en av hans få egna kommentarer:

Plötsligt började man se säkerhetsnålar och taggiga frisyrer. De gjorde sig fula.
”Vänta lite nu!” tyckte jag. ”Det här är inte punk – en taggig frisyr och en säkerhetsnål? Vad är det här för skit?”
Vi var ju trots allt tidningen Punk. Det var vi som myntade uttrycket och det var vi som hade definierat punken som en amerikansk undergroundkultur med nästan 15 år på nacken.
Det var helt okej för mig om någon ville starta en egen ungdomsrörelse men den här var upptagen.

Ledsen att behöva säga det, McNeil, men det är lite sent att så här i efterhand försöka ta patent på begreppet…

Hur som helst – kan man svälja den amerikanska självgodheten är det här en fullständig orgie i old school-punk, ett decennium i full fart. Med andra ord, en bok fullt värdig ämnet.

Similar Posts:

• Punkjävlar snackar punk
• När punken kom till Stockholm
• När punken levde och frodades
• Patti och Robert söker livet
• Hey ho lets go

Strangely, I became more bookish
And my home and study meant more to me
As I considered the circumstances of my death
– Iggy Pop

Eftersom det kom upp i tråden om musikers litteraturpreferenser började jag fundera lite om det här med vad som händer när pop- och rockmusiker börjar inspireras av något de läst. Det är inte alltid en bra idé. Som regel gäller samma svårighet som att göra om en bok till film fast än värre; hur väl man än läst en 500-sidorsroman är det ju inte helt lätt att kondensera den till en 3-minuterslåt. Därav många överdrivna rockoperor (Jeff Waynes legendariska dubbel-LP The War Of The Worlds, t ex) och 20-minuterslåtar om hobbitar – men också charmiga små popbagateller som när Cardigans skriver om Loranga, Masarin och Dartanjang till ”Pikebubbles”. Bäst blir det kanske när man lånar ett tema, några referenser och gör sin helt egna anpassning.

Även om vi räknar bort de skvadriljoner med låtar som inspirerats av Bibeln finns ju en del klassiker. Att Kate Bushs magnifika ”Wuthering Heights” är en rak fanfiction på Emily Brontë är ju givet, och likaså att Nick Caves ”Saint Huck” handlar om en vuxen Huckleberry Finn. Men den gode hr Cave är en beläst person – ”The Weeping Song” lånar från ”Bröderna Karamazov”, och ”Do You Love Me? Part 2” återberättar till svepande stråkar en novell av rysarmästaren Peter Straub (”The Juniper Tree”).

Men visstja, klassiker var det. ”White Rabbit”, någon? Inte så underligt att LSD-gänget i Jefferson Airplane gillade Alice i underlandet. Gamle VU-räven John Cale har gjort en hel platta med tonsättningar av landsmannen Dylan Thomas och döpte även en låt på sin lysande soloskiva Paris 1919 till ”A Child’s Christmas In Wales”, och hans kollega Lou Reed har ju bland annat gjort en lång rockopera löst baserad på Edgar Allan Poe och kan knappt komma igenom en intervju utan att höja Raymond Chandler till skyarna. (VUs egen ”Venus In Furs” är ju baserad på boken med samma titel av Sacher-Masoch – jo, han som gav namn åt ismen. Väntar fortfarande med fasa på att någon ska mixa ihop den med Enigmas ”Sadeness”.) Och hur många visste att The Byrds har norsk inspiration? Jämfört ”Chestnut Mare” och Peer Gynt?

Men nu är ju rockstjärnor i regel ganska nedknarkade personer med dålig koncentrationsförmåga och en tendens att skrika ”YEAH”… inget fel med det förstås… så det som dominerar är ändå 1900-talslitteratur. Givetvis älskar alla anti-etablissemangtyper Orwell och Huxley; Pink Floyds ”Animals” är inte en rak cover på Animal Farm, men uppenbart inspirerad, och både Eurythmics och Bowie har låtar som heter ”1984”. Strokes (”Soma”) och Iron Maiden har låtit sig inspireras av Brave New World, och Maiden har ju också gjort låtar av Coleridge och Poe. Överhuvudtaget vill hårdrockare ofta verka belästa, även om deras smak oftast ligger åt skräck- och fantasyhållet; att göra en lista på alla hårdrockslåtar inspirerade av Tolkien är ett arbete på doktorandnivå – vi kan ju låta Led Zeps ”Ramble On” stå som varnande exempel:

In the darkest depths of Mordor
I met a girl so fair
But Gollum, the evil one
Crept up and slipped away with he-er! He-er! Herrrr, yeah!

Hrm. Spinal Tap tog anteckningar där. Nåja. Metallica läser Lovecraft i “The Call of Ktulu” och “The Thing That Should Not Be” (fast också förstås Dalton Trumbos “Johnny var en ung soldat” i “One”). Även Ramones och AC/DC har tackat King för alla hyllningar han skrivit till dem och betalade tillbaka med att göra soundtracken till Pet Sematary respektive Maximum Overdrive – tyvärr, får väl sägas, eftersom varken filmerna eller de nyskrivna låtarna är i närheten av det bästa någon inblandad har gjort.

Ju större musikaliska pretentioner, desto djupare litterära förlagor, eller vad säger du Sting?

It's no use; he sees her
He starts to shake and cough
Just like that old man in
That book by Nabokov

Bättre rim har man ju hört, men det är en snygg referens. Och apropå ryska 1900-talsförfattare nådde väl Stones sin topp när de gjorde om Mästaren och Margarita till ”Sympathy For The Devil” (Thåströms ”Mästaren och en iskall margarita” förtjänar också ett omnämnande, även om det mest är titeln han lånat.) Att The Cure hade spisat Camus innan de skrev ”Killing An Arab” är rätt givet, och att både Patti Smith och Kate Bush läst Peter Reichs A Book Of Dreams inför ”Birdland” respektive ”Cloudbusting” är inget de gör någon hemlighet av. Brittiska neokrautrockarna Electrelane bygger ”This Deed” på ett Nietzsche-citat (på tyska, givetvis) och Talk Talk (vart tog de vägen?) gjorde om Tärningsspelaren till ”Such A Shame”.

Med tanke på hur ofta hans karaktärer brister ut i sång är det ändå förvånansvärt få som låtit inspirera sig av Thomas Pynchon; Yo La Tengo (”The Crying Of Lot G”) och Laurie Anderson (”Gravity’s Angel”) är dock pretto nog. Laurie är ju också en av många som kanske läst lite för mycket Burroughs – när man börjar döpa låtar till ”Language Is A Virus” är man farligt nära att trampa över. Nåja, det är i alla fall bättre än att göra som U2 och bara ha med Burroughs i en video (eller för den delen låta Rushdie skriva texter åt en) men inte lika coolt som att göra som Tom Waits och faktiskt låta Burroughs sjunga en låt, som han gör på The Black Rider.

Waits, ja. Han kom upp i tråden rätt snabbt. På nya boxen Orphans (som ni alla behöver äga, spring spring spring och köp) ligger en hel hoper Kerouac-tonsättningar och han har ju även skrivit musik till rockoperor baserade på Alice i underlandet och Woyzeck (hej Herzog-koppling!) men annars är det ofta mer pastisch än direkta passningar till litterära förlagor i hans musik. Ungefär som Dylan, som till skillnad från lärjungen Bruce och dennes Steinbeckfascination droppar referenser till författare långt oftare än till deras böcker – åtminstone om man bortser från att albumet Love And Theft lånar stora sjok text från Junichi Sagas roman Confessions of a Yakuza. Dylans musa är nog helt enkelt för icke-linjär för att kunna basera en låt på EN bok.

En lite hippare författare att använda, åtminstone för ett par år sedan, är William Gibson. Om Billy Idols LP Cyberpunk ska vi säga så lite som möjligt, även om det är rätt kul att veta att han först vägrade bli intervjuad av någon som inte hade läst Gibson – men så fort han gick med på en intervju visade det sig att han inte hade gjort det själv heller. Däremot är Sonic Youths ”Pattern Recognition” en riktigt bra låt på en riktigt bra bok.

Etc etc. Så här kunde jag hålla på ett tag. Litteratur är ju trots allt en av de byggstenar som utgör det vi kallar liv, och skam den låtskrivare som inte någon gång inspireras därutav. Fler exempel finns, och kan givetvis fyllas på, i diskussionsforumet.

Similar Posts:

• En cynikers sentimentalitet
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Kungen av kioskvältarna
• Medel till litteraturikon
• Före detta bortglömt geni är tillbaka