Flera av dem finns dock sedan tidigare översatta till svenska, och flera av dem finns dessutom översatta flera gånger om. Så frågan är varför det år 2020 behövs en nyöversättning av Emersons essäer? Filosofiskt argumenterade Emerson och den transcendentalistiska rörelsen för den mänskliga naturens essentiella godhet. Människan förstörs dock av samhället, föreställde man sig. Transcendentalismen förespråkade därför individualism och individens frihet, och – förstås – att leva självförsörjande. Emersons minst lika kända vän Henry David Thoreau ville ju leva ”skogsliv” i harmoni med naturen (men, påstås det, förlitade sig även i vuxen ålder på att hans mamma kom och tog hand om hans tvätt).

Förlaget beskriver Emerson som ”grundare av den amerikanska religionen”. Mycket av essäernas filosofi känns också väldigt amerikansk i sin misstro mot allt vad samhälle heter, och i sitt förespråkande av borgerlig frihet (liksom ointresset för att bry sig om de faktiska, materiella möjligheterna att uppnå frihet för de allra flesta människor). Det kommer förstås locka somliga moderna läsare mer än andra. Vad värre är, så känns essäerna inte så lite färgade just av sin tid, 1800-talet. Möjligheterna att exempelvis få tag på mark att leva självförsörjande på ser inte riktigt likadana ut idag som för 200 år sedan…

Själv har jag därför svårt att bli särskilt djupt engagerad av de flesta av bokens essäer – många av dem känns helt enkelt inte särskilt relevanta för vad i alla fall jag uppfattar som de avgörande frågorna för vår samtid. Att många av dem dessutom är ganska vindlande filosofiska betraktelser som inte alltid känns särskilt fokuserade, gör i alla fall inte mig mer positivt inställd.

Det sagt, så finns det många vackra formuleringar och stycken i flera av essäerna, som åtminstone lyser upp den fortsatta läsningen. Så för den som gillar långsamma filosofiska vandringar på slingrande små stigar kan Emerson vara värd att ta sig an.

Similar Posts:

• Behaglig essäsamling
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Imperiet ur andra perspektiv
• Vår bedrägliga samtid
• Marx och friheten

Upptäckte jag att du fanns vid exakt samma tillfälle som du upptäckte att jag fanns?

Frågar vi.

Sedan gör vi ingenting.

Eller kanske gör vi någonting, vad som helst, och så gör vi om det på låtsas och upplever skillnaden.

Bokens inledande avsnitt kallas för ”KÖREN” och den avslutande delen för ”TRAGEDIN”. Däremellan kommer det som kallas för ”ANTECKNINGAR OM RÖSTEN” som antar essäns form.

Det är dock knappast någon tungläst essä, trots att den bygger på en lång rad fakta och infallsvinklar. UKONs raka språk utan krusiduller banar väg för tillgänglighet och det underlättas ytterligare av att allt är portionerat i lätthanterliga stycken och även om essän sträcker sig över minst sagt mycket så är de smidiga övergångarna långt fler än de abrupta hoppen. Därför är det lätt att kliva in i essän och sedan bara hänga med. Ja, kanske verkar det enklare än det faktiskt är, så att det är lätt att bara läsa på utan att hinna ta till sig alla de originella tankar som hinner lyftas. Alltså, det är en text som tål omläsning.

Först kommer reflektioner kring röstens koppling till talet och språket, därefter betraktelser av poesirösten, den där särskilda rösten som ofta används när poesi ska läsas (och som det går att ha mycket olika åsikter om). UKON återger minnet av sitt första möte med den sortens aktiviteter, all inclusive med pinsamma tystnader och obekvämt skruvande i bänkraderna. Sedan rör sig essän i en rad olika riktningar, utan att i alltför många steg eller alltför länge lämna kopplingen till poesin.

Många poeter hinner nämnas, framför allt Emily Dickinson och hennes säregna förhållande till omvärlden och tveksamhet till att låta sin röst, sina dikter, nå en läsekrets – men där nämns också Ralph Waldo Emerson, Bob Dylan, Gertrude Stein och många fler. Reflektioner kring citat från olika poeter och tänkare varvas med UKONs egna minnen, som dem om hans egen far som blev döv när UKON var mycket ung.

Trots att essän drar iväg i så många riktningar och omfattar så mycket, känns det ändå aldrig rörigt. Olika tankegångar från olika håll ställs mot varandra och utvidgar på så vis varandra. Boken ställer också många intressanta frågor, både direkt och indirekt. Genom att göra det på ett lekfullt sätt blir det aldrig hotfullt, ens när det sätter saker i gungning. Och i slutändan får vi väl helt enkelt fråga oss:

Handlar allt om oss eller är det vi som handlar om allt det andra?

Similar Posts:

• Världens värde på ett bräde
• Om litteraturen, språket, livet
• Tvivlet som funktion
• Keep calm and fortsätt rimma
• En kaka är en kaka är en kaka

I förgreningen ligger Emersons hem, där han bodde med en allt större familj fram till sin död 1882. Ett stort trähus i klassisk New England-stil, vitmålat med gröna fönsterluckor, två träpelare inramar ytterdörren. Det vita pinnstaketet har Thoreau gjort.

Thörnvall är skicklig på att levandegöra platsen med hjälp av detaljer. I exemplet ovan blir bilden av huset tydligare genom insticket att det är Thoreau som har byggt staketet. Så jobbar Thörnvall boken igenom. Han beskriver hur platsen sett ut förr i tiden (”Vid mitten av 1800-talet ledde en rad numera försvunna askträd upp till den [en prästgård]”) och vilket år kvarnar och annat är byggda.

Vägen till Dunnet Landing är en behaglig bok. Den är lätt att läsa och hänga med i och den har en lämplig blandning av naturskildringar, personliga reflektioner, litteraturhistoria och anekdoter. Boken avslutas också med en fotoessä av Thörnvalls resekamrat Samuel Charters. Just fotoessän fångar mig inte även om det är trevligt att få en bild av några av de platser Thörnvall skriver om.

Den essä som tilltalar mig mest i boken är ”Att minnas”. Den handlar om marinbiologen och miljöaktivisten Rachel Carson. Det är en kort text i jämförelse med hur mycket utrymme författarna får i Thörnvalls bok, men texten är vacker och ömsint skriven. Thörnvall berättar om Carsons bok Tyst vår som handlar om miljögifter och menar att det är denna bok som lett fram till det ekologiska tänkandet. Thörnvall berättar vidare om Carsons cancer och hennes begravning då hon ville att en av hennes texter, The Enduring Sea, skulle läsas upp: ”Så blev det inte på grund av en okänslig storebror som såg till att omintetgöra vad han kunde av hennes sista önskan”.

Carsons brevväxling med vännen Dorothy Freeman får också utrymme i essän och ett särskilt brev om monarkfjärilar får extra tyngd då Thörnvall och hans resesällskap hittar plaketten de varit på jakt efter:

Så hittar vi det. I skymundan på en sten, en plakett med namn och årtal. Längst ner ett citat ur boken Havet, slutorden om att allt till sist återvänder till havet. Och där, mellan namn och citat, en enda rad:

But most of all I shall remember the Monarchs.

Similar Posts:

• Vecka 22: SM i poetry slam
• En filosofi för 1800-talet
• Ambivalent natur
• På spaning efter människans ursprung
• Överdriven stilistik undergräver förtroendet