Boken är en brev- och dagboksroman som författaren riktar till sin far Jörn Donner. Nu hann Jörn Donner avlida i januari 2020 och boken kom ut först i april på ett finlandssvenskt förlag där även Jörn Donner och halvbrodern Rafael Donner publicerat sig. Otto Gabrielsson fick nej från ett antal förlag i Sverige.

Otto Gabrielsson föddes år 1981, medan fadern var gift med Jeanette Bonnier. Det året fick Jörn Donner två barn med två olika kvinnor. Det andra barnet, en halvsyster till Otto, avled 2017. En begravning som Jörn Donner inte ens gick på. I medierna efter hennes bortgång kallade han henne en ”lögnare och alkoholist”.

Jörn Donner hade allt som allt sex barn. Tillsammans med yngste sonen Rafael Donner (född 1990) har Jörn Donner skrivit böcker och gjort film.

Otto Gabrielsson ville skriva den här boken efter att han läst faderns kommenterar om honom och systern: ”misstag, båda två, men lever ju” i tegelstensbiografin Mammuten (2013). Otto Gabrielsson kallar sin far genomgående för ”papput”: en egoistisk variant av män som borde dö ut. Han går hårt åt sin far, både som människa och författare. Han funderar mycket över faderns ointresse för honom själv och funderar på om möjligen Donner såg sig som en spermadonator och att han faktiskt ansåg att blod är tunnare än vatten men han kunde ändå ha lämnat bort ovannämnda ord i sin biografi. Av någon sorts anständighet. Otto Gabrielsson vill ge sin personliga syn på en far som i de bästa stunderna varit en figur på reklamaffischer för Schweppes på väggen hemma i pojkrummet. Nu tar Otto Gabrielsson själv steget ut – eller in – i offentligheten på den gröna mediesavannen där Jörn Donner verkligen betade sig fet, trumpetade hög(s)t och tog för sig i mer än sex årtionden.

Hela boken genomsyras av Ottos saknad och sorg över hur han behandlats känslomässigt, mänskligt och ekonomiskt. Det fanns till exempel ett påskrivet dokument att modern Lisbeth Gabrielsson inte skulle få ställa några ekonomiska krav på Jörn Donner. Hur han hela sitt liv varit i största behov av en pappa. De sommarveckor han i yngre år fick tillbringa på Donners sommarställe framställs som veckor av ensamhet och rädsla. De bästa stunderna hade han roende i en eka som Jörn Donner fått av familjen Bonnier – nu skulle han vilja ärva den och även den Oscarstatyett som Donner fick för filmen Fanny och Alexander. Den enda som en finländare någonsin fått.

Otto Gabrielsson har mått dåligt, varit tidvist i uselt skick, gjort kontaktförsök, lusläst faderns böcker (många är faktiskt dåliga), dragits till finska fyllisar i Stockholmsnatten för att berätta att han är Donners son, mejlat och googlat fadern. Donner var en uppburen kulturman, reste världen runt och minglade än här än där; en kändis god för miljoner som ofta inte ens gav Otto sina böcker när han frågade utan till och med sade att han får köpa.

Otto Gabrielsson skriver drivet, ibland väldigt ingående och personligt men välformulerat med otaliga referenser till böcker, dikter, låtar, psykologiska teorier. Som läsare märker man att Gabrielsson är påverkad av sina psykologstudier, antagligen en hel del KBT-terapimetoder. Å andra sidan är känslorna allmängiltiga; det är inget märkvärdigt att vilja förklara sina känslor inför en förälder eller sin avundsjuka på syskon som fått en barndom med en närvarande far och fortsatt stöd in i vuxenlivet.

Sorglig läsning på många vis. Jag har själv läst en del av Jörn Donner (även av Rafael Donner) och sett, hört honom vid flera tillfällen och tyckt att han varit ett unikum. Trots att han var irriterande med sin egocentrism, sitt supande, svärande, rökande och ideligen framhävande av kontakter med Ingmar Bergman, Harry Schein, Harriet Andersson, presidenter och prominenser (ja, vi vet att du kände dem, du har berättat många gånger…) så visste han mycket. Det fanns ingen liknande kulturman i Finland som hållit på så länge i så många genrer: som författare, politiker, kritiker, filmproducent, journalist och mediepersonlighet. Nu ifrågasätter jag verkligen min egen läsning. Knappast skulle en kulturkvinna av samma kaliber – om sådana ens finns – ha intresserat lika mycket.

Otto Gabrielsson kan skriva och gör intressanta slutledningar. Jag läser med respekt. Som sagt: jag har läst hans far, hans bror och även faderns första frus böcker (Inga-Britt Wik) – nu läser jag även Otto Gabrielssons bok som en ny färg i en väv av mänskligt liv. Någon har påstått att boken har stort skvallervärde. Att Otto Gabrielsson skor sig på en känd far. Jag ser det inte så. Och om han gör det så varsågod – han är i all sin rätt.

Boken kan läsas på ett allmänmänskligt vis och ställer viktiga frågor: hur behandlar vi våra barn eller någon i beroendeställning? Vilka ord väljer vi? Redan romarna visste att orden sårar djupare än svärden. Det finns säkert lika många föräldraskap som det finns barn men ett barn väljer själv aldrig sina föräldrar.

Synd – trots allt – att Jörn Donner inte hann läsa boken som själv skrivit böcker om sin egen (okända) far. Fadern dog när Jörn Donner var två år.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Kloka tankar om känslor
• Gammelmansgnäll
• Edna och styrkan
• Att få en gammal pappa

Boken börjar med ett brev på hösten 2017 där Rafael Donner skriver till sin far Jörn om hur han tänkt sig filma honom. Men det blir inte så – fadern låter sig inte fångas av filmkameran trots att sonen verkligen har tillgång till objektet.

Jörn Donner är en “mammut” på många sätt. Länge har han funnits i den nordiska offentligheten, han har publicerat sig i många genrer och är en kändis. På gott och ont. I sina brev redogör han utförligt för sina sjukdomar, för cancer, för knä- och hjärtoperationer. Han skriver om människor han känt, både levande och döda. Om kvinnor och barn, om sin dotter vars begravning han inte gick på och även om varför, han skriver om sex och sin lust att klä sig till kvinna. Här finns en hel del sensationer om man önskar läsa så.

Samtidigt framstår Jörn Donner inte alls så självsäker som omgivningen gärna vill framställa honom – han ger uttryck för tvivel och tillkortakommanden. Som vanligt är han skicklig på att bara sätta punkt på en diskussion men kan också vara långrandig. Han ger prov på en viss fåfänga, igen får vi ta del av hans bekantskap med Ingmar Bergman, otaliga namngivna politiker, kulturpersonligheter och skådespelare (nämner till exempel sitt långa sexuella förhållande med en viss Harriet) och han söker upp sina böcker på Library of Congress i Washington och konstaterar “jag fanns där”. Han ser sig som en produkt av föräldrar födda på 1800-talet medan sonen Rafael onekligen är ett barn av 2000-talet.

Rafael Donner skriver i en mera begrundande, sökande stil. Ofta ställer han frågor och reder ut hur det har varit att vara “Donners pojki”, yngsta barn till den här Jörn Donner som klasskamraterna i lågstadiet läste om i tidningen. Och inte bara de och deras föräldrar, utan de flesta människor i Finland känner till Donner och har (haft) någon sorts åsikt om honom. Rafael funderar över faderns upproriskhet, över hans missnöje. Rakt skriver han att faderns värld börjar försvinna och i dag skulle småflickorna i landsortsbyn tro att han är en gamling på rymmen från ett ålderdomshem. Allt färre ringer och Jörn Donner har svårigheter att ta del av cyberrymdens kommunikation. Trots det respekterar sonen faderns rastlöshet och förmåga att tänka framåt. Såsom alltid.

Manlighet diskuteras. Rafael Donner skrev redan i sin debutbok om den toxiska manligheten och om #metoorörelsen som han ser som en vattendelare. Jörn Donner nästan positionerar sig med sina exförhållanden; så här beskriver han till exempel en assistent som hjälpte honom med en bok: “Hon var utomordentligt behaglig, underbar att knulla, billig i drift”. Mansgrisigt magstarkt – å andra sidan inte alls överraskande. Han använder sin vana trogen de vanliga vulgära orden som börjar på k. Junior Donner verkar inte ha några behov av att bevisa något eller lämna ut någon – i stället berättar han om sina svårigheter att orka i mediekarusellen i samband med sin debutbok våren 2018.

Det är något särskilt med skrivande unga sönerna till äldre män. Jag tänker till exempel på Alex Schulman som skrivit om sin (döda) far. Att fadern är femtiosju år äldre – här i båda fallen – kanske får en son att förhålla på ett vis(s)t vis till existensen. Rafael skriver i sitt sista brev försommaren 2018 att han inte vill resa, något som fadern alltid rått honom till och särskilt om det är en gratis resa. Men nu är han rädd för att något ska hända. På bokens sista sida svarar fadern Jörn: “Du kan gärna resa, jag finns nog, någonstans. Än så länge. So far”. Det är ju en generös avslutning och en vink om deras förhållande är inte tar slut.

Jag kan inte låta bli att undra: när kommer brevväxlingar mellan åldrande mor och ung dotter? Av kända, kreativa kvinnor? De böckerna väntar på att bli skrivna.

Similar Posts:

• Att vara sin fars son
• Kloka tankar om känslor
• Gammelmansgnäll
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Edna och styrkan

I första essän Svaghet redogör han för när han filmar sin pappa Jörn Donner som genomgår en TAVI-operation. Det speciella är att hans pappa är gammal. Ingreppet är riskfyllt. Allt går bra men sonen invaderas av känslor av skräck: för blod, för död, för ensamhet.

Rafael Donner kom till världen när Jörn Donner var 57 år. Många gånger har sonen upplevt faderns svaghet: cancerbehandling, lungoperation, knäproteser. Ändå är han en förebild för nyfikenhet och aktivitet. Tankar går till en annan sons bok: Skynda att älska (2009). Allan Schulman var också 57 år när Alex Schulman föddes. Annat gemensamt är – förutom kändisskapet i medievärlden – finlandssvenskheten.

I essäerna återkommer Rafael Donner ofta till sin far. Ibland något självmedvetet över en känd släkt, andra gånger irritation över att presenteras som ”Donners pojkin”. Han urskuldar sig; han har själv bara känt Jörn Donner som sin far. Vem är då Jörn Donner? I Finland, men speciellt i Svenskfinland, en intellektuell institution: riksdagsman, EU-parlamentariker, ambassadör, lokalpolitiker, affärsman, skådespelare, filmare, skribent, sanningssägare, rabulist, krigsbarn, vapenvägrare … Producent för Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander (1982) vilket han också fick en Oscar för. Chef för Svenska filminstitutet 1978-82. Författare till över sextio böcker. Gift flera gånger (i Sverige levde han ihop med Harriet Andersson på 1960-talet och var senare gift med Jeanette Bonnier). Sexbarnsfar. Tidvis skandalomsusad men också mycket respekterad.

I essän Styrka berättar Rafael Donner hur han som barn ständigt grät. Näst efter att bli kallad bög var det för pojkar det värsta. Han retades ständigt och försökte träna bort sin gråt. Gråter gör han än. Även fadern har varit lättrörd. Rafael Donner lyfter upp ”gråthatet” som en nationell svaghet:

”… känslokvävningen och gråthatet är en systematisk förekommande hjärntvätt landets småpojkar utsätts för, en storskalig utrensning av samtliga spår av känslighet hos Finlands blivande män. Barn glömmer sägs det, men de glömmer inte sina känslor: de förtränger dem, eller försöker åtminstone. De ser upp på de äldre barnen och efterapar dem, de stoppar undan sina känslor i fack, de leker att de inte finns, de lär sig inte att lyssna på sig själva, de skapar masker de sedan i vuxendomen försöker upprätthålla. På skolgården är det inte lärare eller andra vuxna som fostrar barnen, utan barn som fostrar barn.”

Flickor, skriver Donner, tillåts vara svaga enligt rådande könsrollsmönster. Utan att på något vis förringa deras svårigheter skriver han:

”… de är bättre anpassade till det moderna samhället, till en värld där fysisk och psykisk styrka inte längre är lika viktiga egenskaper som empati och emotionell kompetens. I folkhemmet Sverige är värderingarna mjukare och mindre manliga än i Finland. Det syns: i samhällsklimatet, i den ekonomiska framgången, i film-, mode- och musikexporten, i jämställdheten, i solidariteten, i flyktingpolitiken.”

Den finländska mannen ligger i täten vad gäller statistik för självmord och våld. Han dör sju år tidigare än kvinnan. Donner anser att det är priset som män betalar för sin oförmåga att sätta ord på känslor och för sitt ”gråthat”. Han tar upp en syn sommartid som garanterat alla finländare sett: den redlösa raglande mannen högljutt gråtande ”i alkoholens, i nattens anonyma rum”. Barnet som inte fick gråta blir den berusade mannen som brister ut samlad störtgråt.

I essän Ensamhet tar Donner upp att ”det finns ingen sjukdom i Finland som är mera akut” och ger många exempel på all skam, förtvining och ohälsa som finns i ensamhetens kölvatten. Han berättar om sin egen ensamma tonårstid. Som sjuttonåring reser han på utbyte till Australien och isolerad tillsammans med unga från hela världen inser han att om han inte gör något åt sin ensamhet kommer han att gå under. På riktigt inser han vikten av att socialisera, skratta och tala. Hem återvänder han ”gladare, självsäkrare och öppnare till sinnet”. Till och med Helsingfors faller på sin plats som en småstad. ”Ensamheten är dödens bundsförvant” menar Donner och han inser han klarade sig undan med en hårsmån.

I essän Självsäkerhet berättar han om sina namn: Rudolf Rafael Donner. Ända sedan barnsben retades han för namnet Rudolf – ett namn som föräldrarna spontant valt efter hans utseende vid födseln och restaurangskutan Svarte Rudolf i Åbo – för att kulminera i Australien där en lustigkurre upptäckte att även Donner är en ren. En tystlåten pojke från ett arktiskt land med två renar som namn … Varje år vid jultiden samma plåga när julsången när som helst kunde spelas eller sjungas var som helst. År 2015 ändrade han sitt namn – även om en del menat att han borde gjort namnet Rudolf till sitt.

Rudolf blev Rafael. Här finns paralleller till det franska underbarnet till skribent, sociologen och forskaren: Edouard Louis (född 1992). I debutboken Göra sig kvitt Eddy Belleguelle (2015) gör han upp med en homofobisk, våldspräglad uppväxt på nordfransk landsbygd. Genom att juridiskt byta namn kunde han lämna en ”toxisk manlighet” bakom sig. I Våldets historia (2017) skriver Louis om en våldtäkt, våld överlag och Front Nationales segertåg bland landsbygdens unga män. Rafael Donner noterar att han blivit slagen flera gånger än han kan minnas: ”rädslan för våld – för andra män – sitter djupt i min benmärg”. Styrka innebär ansvar: Donner lyfter fram sin bror som i egenskap av äldre, starkare lät honom vinna barndomens fotbollsmatcher.

Många resor har Rafael Donner gjort och även bott i ”i ett halvt dussin” länder. Enligt sin far ”ska man aldrig tacka nej till en gratis resa”. Intrycken och reflektionerna handlar om allt från besök på strippklubb i Tokyo, liftande på Nya Zeeland till filmprojekt i enorm sydafrikansk misär. Han diskuterar frihet, fattigdom, digitalisering, demokrati, dick pics, gudlöshet, köttätande, veganism, individualism, egoism, ekonomi, rutiner, radikalism, tro, tid och mycket annat.

I essän om Manlighet skriver Donner bland annat att han önskar att ”feminismen vore en självklarhet”. Könsroller försvinner inte men feminismen är för alla ”fördomsfrihet, valfrihet och jämställdhet”. Han säger sig vara en ”indoktrinerad humanist”.

Det skulle finnas mycket mera att ta upp (och eventuellt kritisera) i essäerna. Men mest blir jag väldigt glad över att en ung, tänkande och kännande människa lyfter upp aktuella och brännande ämnen. Från personlig nivå till nationell, global. Essäer anses inte vara essäer om de inte är välskrivna – här är det ingen frågan om.

En ”pappabok”? Ja, men inte uppgörelse utan mera samförstånd. Jag tänker på Sara Danius sommarprat i P1 2013 där hon berättar om sin barndom och bildningsväg med en äldre far, litteraturadjunkten. Uppror var aldrig aktuellt – istället ett sorts mentorskap och fortsatt arbete. Så även Donner versus Donner. Klokt så.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Att vara sin fars son
• Gammelmansgnäll
• Den privilegierades insikter
• Personligt porträtt av Mannerheim