Berättelsen cirklar kring området Ljugarn, på Gotland. Där bor Walla, en excentriker som tagit på sig ansvaret för att styra upp den stökiga jordstrålningen genom att bygga ”pluppar” av grönlera. På somrarna bor även hennes son Pelle där, med sin familj. De lever en bekväm medelklasstillvaro. Dricker rosévin och grillar. Pelle känner sig som stockholmsvegetarian moraliskt överlägsen barndomsvännen Jens, som övergett sina ungdomsideal och blivit lobbyist för köttindustrin. Det skulle han inte ha gjort!

Mycket av det som stör mig med Blodmål grundar sig i bristande trovärdighet. En story som inte håller ihop ordentligt, karaktärer som agerar orimligt eller ologiskt, ett språk som ofta är obekvämt eller ooriginellt, och en serie scener där ett minimum av research hade kunna rädda dagen.

Som exempel på obekvämt språk: Jens tonårsson förälskar sig över en serie verkligt skämskuddeinducerande scener i sin medinstruktör på ett seglarläger. Nog för att tonåringar tenderar att vara mindre originella i sina ordval och gärna öser på med patos, men över sidorna 45-47 använder Stjernström i tur och ordning uttrycken och fraserna:

”Om hon ville skulle hon lätt kunna stoppa in ett helt äpple i munnen” (Låter obehagligt, men är tydligen eftersträvansvärt.)
”med en munter underton, som om hon var på vippen att avslöja en speciell hemlighet för honom” . (Den speciella hemligheten är att hon är den onda djurrättsaktivisten. Hoppsan, spoiler!)
”Tvillingsjälar”.
”Kramen vände upp och ner på Joels värld”.
”Han drog in en snabb sniff som framkallade en knall för luktsinnet.”
”[hon luktade av] allt gott som han någonsin hade luktat på i mammas badrumsskåp” (Electra ringde och ville ha sitt komplex tillbaka.)
”Ett myller av intryck och känslor som ändå mynnade ut i en komplett harmoni.”
”Amanda var… kvinna.” (Författarens obehagliga kursivering, inte min). Amanda är för övrigt 21 år gammal, men ingen tycker över huvud taget att det är obehagligt att hon limmar på en sextonåring. Det visar sig senare att de är syskon. Ack, finns det ingen gräns för vackra kvinnors trolöshet?

Semestervardagen på Ljugarn övergår i dramatik när Pelles dotter Bella, och därefter flera andra barn, drabbas av någon form av krampanfall. Den scenen är ett av många exempel på bristande research. Jag önskar verkligen att författaren hade bemödat sig med att fråga någon enda läkare om hur ett krampanfall kan te sig, och hur en allmänläkare (Jens fru Martina) skulle hantera den akuta situationen. Jag garanterar att ingen läkare skulle ha samtidigt bedömt tillståndet som ”krampanfall”, ”inte epilepsi”, ”panikångest”, ”kroppen försöker stänga av oönskade processer”, ”syrebrist på grund av hyperventilation”, och ”mycket allvarligt trauma som kräver sjukhusvård”. Rent medicinskt är den blandningen av slutsatser nonsens.

Hursomhelst – fler barn insjuknar, och sen blir det lite kidnappningar och det visar sig att den ondsinta djurrättsaktivisten har odlat fästingar och preparerat dem med kolhydraten alfa-gal, för att orsaka en epidemisk spridning av köttallergi, vilket är anledningen till att barnen har insjuknat. Just den grundpremissen känns faktiskt kreativ och ganska underhållande, men jag har svårt att engagera mig i Pelles, Jens och Wallas mer eller mindre samordnade försök att vara hobbydetektiver och lista ut hur Jens kidnappade söner hänger ihop med någon försmådd ungdomskärlek. Det blir spretigt, och ingen av karaktärerna engagerar mig särskilt mycket. Mitt i alltihop köper Walla fisk av någon som har varit död i flera decennier och som hon bara kan prata med när hon rökt tillräckligt av sin ”kryddtobak”, men fisken är god och Pelle har svårt att förstå varför den är inslagen i tidningspapper från sextiotalet. Det tycks inte ha betydelse för berättelsen. Den här boken har säkert sin publik, en som har högre tolerans än jag för jordstrålning och ologiska medicinska slutsatser, som istället ser hur en väv av kärlek och svek kan sträcka sig över generationer, och hur någon kan utgå från en ståndpunkt som är moraliskt rimlig och landa i en handling som är förkastlig. Men för egen del började jag läsa boken fyra gånger utan att komma längre än något kapitel. Sen gick jag över till ljudbok för att kunna lyssna medan jag sysslade med något annat samtidigt. Jonas Malmsjös uppläsning är nästan uthärdlig om man spelar den i dubbel hastighet, annars påminner den lite för mycket om valsång.

Similar Posts:

• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Trivsam men långsam deckare
• När borta blir hemma
• Tro, hopp och ond bråd död
• Underhållning för författaraspiranter

På varsitt håll börjar de skriva och det blir en kampens sommar. Vi får följa Titus, som åker direkt från festivalen till sin förläggare Astra på storförlaget Winchester. Astra nappar på Titus storslagna planer på att skriva världens bästa bok och lovar att ge ut boken om Titus bara följer hennes instruktioner och – håller sig nykter. Titus kämpar för att hålla sig från alkoholen och för att lyckas med romanen. Samtidigt smider Eddie X egna planer för att skriva vad som på pappret ser ut att kunna bli boken som har allt.

För en skrivande människa och för alla som har minsta intresse av den svenska bokbranschen är det här naturligtvis en handling som är svår att motstå. Peter Stjernström sitter, liksom karaktärerna i sin roman, på en alldeles lysande utgångspunkt för en bok som skulle kunna intressera många. Åtminstone i teorin.

I praktiken innebär det också att boken måste genomföras lika lysande som tanken på den är, vilket är mer tveksamt. Världens bästa bok är en satir och ska läsas som en sådan. Med satirer följer, tyvärr, allt för ofta karaktärer som är mer eller mindre karikatyrer av de skildrade personerna. I det här fallet är det Ulf Lundell-figuren Titus Jensen, som nästan fram till romanens avslutande del, passerar blodlös genom sidorna och verkar sakna relation till det mesta utom spriten, boken och sin förläggare. Har Titus Jensen inget förflutet? Minnen? Kanske någon gammal kärlek han tänker på? Vänner? Uppväxt? Förutom några korta episoder där Titus minns sin far, och de ögonblick när han tänker fram en motivationsbild till skrivandet, får vi inte veta mycket alls om honom. Det är synd, eftersom Titus Jensen tillhör den sortens offentliga personer som lätt bara blir just karaktärer och allt för ofta skildras ur samma perspektiv. Därför skulle jag önska att Peter Stjernström fördjupade sig mer i sin huvudkaraktär nästa gång. Det må vara en satirisk bok, om en bransch och en värld som många gånger gör parodi på sig själv. Men för att verkligen möta och spegla den världen vill jag hellre se huvudkaraktärer som är mänskliga, som läsaren kan känna igen sig i även inifrån. Någon sådan är tyvärr varken Titus Jensen eller Eddie X.

Ibland blir boken lika förutsägbar och plastig som det den försöker skildra. Om man kan bortse från de platta karaktärerna och de ofta styltiga dialogerna som fyller Världens bästa bästa bok, går det att dock hitta en del intressant här. När den är som bäst visar Världens bästa bok bokbranschens funktioner och inneboende logik på ett både träffsäkert och lärorikt sätt. Peter Stjernström får till slut ihop en historia om skrivandets och författarens villkor i en tillvaro som är minst sagt skör, samtidigt som man helst av allt vill skratta åt den. En underhållande tankeställare för alla författaraspiranter där ute.

Similar Posts:

• Blodig berättelse som missar målet
• Stor special om konsten att skriva
• En byggledare i konsten att skriva en roman
• Liv, dikt och integritet
• Mad Donna