Boken Att vinna ett informationskrig tecknar porträttet av ett propagandageni, Sefton Delmer. Denne man stod med ena benet i den anglo-saxiska kulturen och med det andra benet i den tyska. Under andra världskriget gick han i britternas tjänst. Med sin djupa förståelse för det tyska språket och kynnet kröp han in under huden på den nazistiska propagandamaskinen. Nazisternas målsättning var att skapa Volksgemeinschaft, folkgemenskap. Delmers målsättning skulle bli att så split och åsamka Hitler-regimen så mycket skada som bara möjligt.

Britterna ansågs allmänt ha vunnit propagandadelen av första världskriget. Men under andra världskrigets första år, då de tyska militära framgångarna var förkrossande, tycktes Joseph Goebbles informationskrig ha initiativet.

Många britter lyssnade på de tyska propagandasändningarna med den så kallade Lord Haw-Haw, uppemot en av sex. BBC-sändningarna till en tysk publik nådde betydligt färre, kanske bara en av 80!
Den brittiska strategin hade under hela nazismens framväxt varit att försöka nå och engagera ”de goda tyskarna”. Man försökte vädja till deras demokratiska instinkter, humanism och anständighet.
Men frågan var om en sådan ansats hade någon potential. Med tiden växte insikten att strategin inte höll.

I detta läge fick Sefton Delmer fria tyglar att producera en av de tyskspråkiga radiostationerna. Delmer ansåg att tiden var förbi för en utomstående part att med framgång vädja till tyskarna att vända sig mot sina ledare. Istället gällde det att ”angripa människors koppling till nazismen vid rötterna: behovet att tillhöra en grupp, sadismen och den förenklade identiteten som den erbjöd”.

Författaren Peter Pomerantsev är liksom Sefton Delmer hemmahörande i mer än en kultur. 1977 föddes han i dåvarande Sovjetunionen. Som tioåring flyttade han med föräldrarna till Storbritannien där han numera är verksam.

Tyngdpunkten i boken är Sefton Delmers ljusskygga propagandaarbete i britternas tjänst under andra världskriget. Men Peter Pomerantsev drar gott om paralleller till vår egen tid.

”Om man ögnar igenom talen från samtida ledare från USA till Kina och Ryssland idag så kommer man att märka att de alla spelar på samma känslor av förödmjukelse”. Oavsett om det är Donald Trump, Vladimir Putin eller Xi Jinping så pratar de alla om hur deras länder har dragits i smutsen av yttre fiender. Men nu ska det bli ändring, deras länder har rätt att resa sig igen till en rättmätig stormaktsstatus.

Kremls TV-propaganda om ”den speciella militäroperationen” mot broderfolket i Ukraina hjälper ryssarna att både slippa undan ansvar och samtidigt sadistiskt njuta av att ha övertaget, argumenterar Pomerantsev. ”Detta var en del av det psykologiska avtalet som Kreml erbjöd folket.”

Delmer hade med egna ögon sett hur lockande den auktoritära propagandan var, hur den erbjöd folk en tydlig identitet i en tid av virvlande förändringar, hur den öppnade upp för människors behov av servilitet och sadism.

Men det stod också klart för honom att människor inte trodde blint på propagandan, de spelade med i den utsträckning det tjänade dem.

Sefton Delmer inriktade sig på sprida information, sann och falsk, om den nazistiska elitens korruption. Syftet var att slå in en kil mellan vanliga tyskar, som betalade med sina liv i kriget, och deras ledare som levde mera privlegierat. Ett vanligt tema var överdrifter om nazisternas sadomasochistiska vanor.

Ett annat grepp var att sätta ljuset på sådana för varje tysk uppenbara glapp mellan nazipropagandan och faktiska omständigheter. Om Adolf Hitler hade sagt att Sovjetunionen skulle vara besegrat redan 1941, påminde Sefton Delmer tyska lyssnare om att så inte var fallet, så snart året var över.

Det blev mer och mer effektivt i takt med att tyskarna började få det motigt i striderna.

Goebbels höll noga koll på Delmers attacker (…). Tredje Rikets propagandaminister hade fastnat i ett klassiskt dilemma: om han avfärdade Delmer direkt skulle han bara stärka hans position; om han ignorerade honom innebar det att hans budskap fick stå oemotsagda. Han valde det senare.

Ett veritabelt informationskrig utvecklade sig mellan Goebbels och Delmer. Den senares radioprogram Der Chef avslöjades av tyskarna. Goebbels tvingades börja gestalta Hitler mer som en martyr än en segrare. Sefton Delmer utvecklade en rad nya radiokanaler och program.

Å ena sidan är det dystert att ännu en gång läsa om Tredje Riket och dess bisarrerier. Å andra sidan är bilden av propagandamaskineriet intressant. Tänk vad uppenbart det är att ryska och amerikanska informationskrigare kopierar det som Goebbels höll på med. Till och med svenska populister har lånat grepp från nazisterna för att vinna människors hjärtan.

En lärdom av Sefton Delmers alla ansträngningar under andra världskriget är att det inte finns några enkla metoder för att vinna ett informationskrig. Man måste ha begåvning, resurser och tid. Och man måste känna sin fiende.

Similar Posts:

• Dokusåpan det nya Ryssland
• Beevor bryter mönstret!
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hitlers folkstat
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket

De fick grå främlingspass och deras modersmål ryska, som fortfarande är det dominerande vardagsspråket på många platser i östra Baltikum, har ingen som helst officiell status. Sedan Putins ockupation av Krim betraktas de av många dessutom som en säkerhetsrisk, som potentiella femtekolonnare.

Om dessa ryskspråkiga eller ryskättade invånare i de baltiska staterna handlar Kalle Kniiviläs Sovjets barnbarn. I den reser Kniivilä genom Baltikum, genom de estniska, lettiska och litauiska gränsstäderna och i huvudstädernas ryskdominerade förorter. Han möter människor i deras vardagsliv och diskuterar deras erfarenheter och upplevelser som minoriteter, majoriteter, balter och före detta sovjetmedborgare.

Visst finns här de som längtande sneglar bakåt, mot en sovjettid när allt verkade enklare, tydligare – kanske till och med tryggare. Betydligt fler tycks ha den känsla som Kniivilä själv tidigare och inte minst den ryskbrittiske journalisten Peter Pomerantsev beskrivit: man vet att de ryska tv-sändningarna är fulla av lögner, och litar inte längre på någon sida. Visst har Kreml ett intresse av ryskbaltiskt missnöje. I det har man god hjälp av baltiska nationalister.

När de baltiska staterna blev självständiga i början av 1990-talet var det den traditionella föreställningen om ett land, ett folk och ett språk som gällde. Ryskan gjordes, som sagt, ingen plats för. Bara i Litauen fick också ryskspråkiga invånare automatiskt medborgarskap – i Estland och Lettland krävs avklarat språktest. Dessutom finns den hatade Språkinspektionen. Den som misslyckas i deras förhör kan både få dryga böter och sparkas från jobbet.

På flera platser där han befinner sig konstaterar Kniivilä att en iordningställd strandpromenad eller liknande infrastruktur bekostats av EU, och det är svårt att inte undra var detta EU håller till när det gäller invånarnas mänskliga rättigheter. Får man verkligen behandla människor så här baserat på deras modersmål och etniska ursprung? Det verkar både orättvist och ostrategiskt: 2004 sade sig bara 2 procent av den ryskspråkiga estniska befolkningen identifiera sig i första hand med Estland, medan 41 procent i första hand identifierade sig med Ryssland. I Litauen, där de ryskspråkiga automatiskt fick medborgarskap, låg motsvarande identifikation med Ryssland på bara 6 procent.

Sedan dess har siffrorna sjunkit betydligt, men det är en punkt där Kniiviläs reportage äger stor allmängiltighet. Varför skulle människor identifiera sig med samhällen som särskiljer och utesluter dem?

Samtidigt ska inte den baltiska klyftan överdrivas. Den är komplicerad, och som vanligt är föreställningen om ”ett land, ett folk, ett språk” en grov förenkling. Visst kan man vara på en gång balt och ryskspråkig. Många av de ryskspråkiga som levt länge i Baltikum kom ju inte ens från Ryssland från början, utan från andra delar av det vidsträckta Sovjetimperiet. Andra flyttade till Baltikum i samband med unionens fall, för att slippa Ryssland.

Denna komplexa verklighet och historia får liv, individuella ansikten, erfarenheter och röster i Kniiviläs baltiska reportage. Bäst sammanfattas den kanske när han ställer frågan till det före detta butiksbiträdet Svetlana Kursïte i Daugavpils: känner hon sig som ryss eller lett? ”Jag? Jag är en människa. Det ser man väl?”

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Svetlana Aleksievitj?

”Det nya Rysslands surrealistiska själ” är undertiteln på Peter Pomerantsevs Ingenting är sant och allting är möjligt. Pomerantsev föddes i Kiev i dåvarande Sovjetunionen, men emigrerade tio månader gammal med sina oppositionella föräldrar och växte upp i Storbritannien. 2001 började han arbeta i Moskva, som någon sorts konsult i det postsovjetiska landet och framför allt som teveproducent på kanalen TNT. Ingenting är sant och allting är möjligt handlar om människorna han mött och filmat under nästan ett decennium i Vladimir Putins Ryssland.

De är gangstrar, affärsmän, mediemän – inte sällan allt på samma gång, eller obehagligt tätt inpå vartannat. Allt flyter, allt hänger ihop. Allt är fragmenterat, motsägelsefullt. Omöjligt att få ihop. Pomerantsevs Ryssland är en postmodern dystopi, ibland mörkt komisk och oerhört oroväckande.

Gangstrar, affärsmän, mediemän – kvinnornas roller tycks betydligt mer begränsade. Någon enstaka affärskvinna, men annars drömmer de om att bli fotomodeller, älskarinnor, prostituerade. I något fall jihadister, ”svarta änkor”. Pomerantsev följer ett par unga modeller som begått självmord efter att ha gått ett slags sektliknande självhjälpskurser. Det är en slags mysticism som finns överallt, också på bästa sändningstid. Han försöker fånga allt det där, men på TNT klagar de. Människor vill ha glada historier.

Då och då öppnar sig luckor, när en maktkamp mellan olika toppar i säkerhetsorgan försöker manipulera ut varandra. Då går det att berätta om kvinnan som fängslats för att hennes städgrossistföretag säljer det de säljer. Kemikalier som över en natt klassats om som narkotika, för att säkerhetspolisen vill ha sin del av kakan. Så kan president Putin ta i med krafttag och ”rensa upp” och luckan stängs igen.

Fast det handlar inte främst om åsiktsförtryck, menar Pomerantsev ändå. Den ryska strategin, direkt ur KGB:s handböcker, är inte i första hand att förtrycka utan att förvirra. Det tycks omöjligt att veta vad som gäller, vilka samhällsgrupper, från oppositionspartier till nykonservativa motorcykelgäng, som är eller inte är styrda från Kreml.

I slutet av boken har Pomerantsev bytt ut det olycksbådande glittrande Moskva mot ett inte särskilt mycket mindre glittrande London. Här hamnar en stor del av de ryska pengarna och människorna, och kanske finns där också en nyckel till varför västerländska slagord om demokrati och mänskliga rättigheter tycks ringa så tomt i ryska öron? Är det inte också här pengar och kontakter som talar?

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• Att leva i Ryssland under Putin
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Att krypa under huden på Goebbels