Hassan var endast 18 år när hans första bok, Yahya Hassan, publicerades. Poesidebuter brukar varken väcka stor uppmärksamhet eller stora rubriker, men så brukar de inte heller beskriva egenupplevt våld så rakt och obönhörligt: en far som slår och slår, ett liv fyllt av kriminalitet och begränsningar, och så det som uppfattas som kritik av islam – som gör att Hassan sedan lever under dödshot.

Självklart väckte det uppmärksamhet. Att poeten var så ung ökade väl bara intresset, men kanske ännu mer att Hassan skrev ur sitt eget perspektiv. ”Det handlar om litteratur, om poesi,” hävdade Hassan i diverse författarintervjuer, men kulturskribenterna lyckades sällan kliva ur fascinationen för poeten och hans liv och få artiklar och recensioner fokuserade på boken i stället för personen (med det här undantaget). Det är lätt att förstå varför diktjaget kallar sig själv ”husblatte” i Yahya Hassan 2.

Den säregna stilen som Hassan etablerar i debutboken känns igen även i Yahya Hassan 2, med rad efter rad av stora bokstäver. Allt utgår från jaget, som dessutom inleder ett stort antal av dikterna – ”JAG FÖDDES”, ”JAG UNDERMINERAR”, ”JAG VAR”, ”JAG ÄR”, ”JAG STANNAR”, ”JAG VÄLSIGNAR”, ”JAG FICK”, ”JAG LÅG”, ”JAG MISTE”, ”JAG FÖRRÅDDE”, ”JAG VILL”, ”JAG LÄMNAR” – och berättar om våld och psykisk ohälsa. Om att leva med skottsäker väst och om att bli stoppad av misstänksamma poliser. Om att leva i gränssnittet mellan livet som hyllad och eftertraktad poet och en kriminell värld där en bekant kliar sig i huvudet med en revolver och sen, ja, inte gör så mycket mer helt enkelt. Om relationer som bygger på svek och våld. Om att bli inspärrad.

Trots den enhetliga stilen blir det ändå på något sätt spretigt. Vissa rader känns nästan glättiga, mitt i allt allvar – en humor som inte faller på plats, utan skaver. Bäst fungerar min läsning i de längre dikterna, som ”DEMOKRATUR” och ”VINST OCH FÖRLUST MED SAMMA GUNST” som får sträcka ut sig över flera bokuppslag och där en egen ton och rytm får ta över. Där kan jag känna att jag kommer in i dikterna. I övrigt kastas jag mellan dem, kan inte riktigt hitta rösten. Spänningen uppstår snarare mellan dikterna och mellan de olika dikternas innehåll, än inom dikterna och mellan deras rader och ord.

Kanske är det just det som är poängen? Det där som skaver alltså, att inte passa in. En poet och ett diktande som vägrar att inordna sig. Så kanske är det precis så det ska vara?

JAG ÄR ETT LITTERÄRT HANGARFARTYG
ETT POETISKT MASKINGEVÄR
BÖTER FÄNGELSE OCH HÄKTE RINNER AV MIG
INTE FÖR ATT JAG ÄR OLÄMPLIG ATT STRAFFAS
UTAN FÖR ATT STRAFF ÄR DET JAG ÄR LÄMPAD FÖR

På fliken på bokomslagets baksida står det ”Yahya Hassan, född 1995. Fortfarande statslös palestinier med danskt pass.” Det stämmer inte längre, eftersom han inte längre finns kvar. Endast några veckor efter att den svenska översättningen av Yahya Hassan 2 kom ut hittades Hassan död i sitt hem. Det är en förlust att vi aldrig får veta vart det här diktskapet hade tagit vägen härnäst.

Similar Posts:

• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Ensamhet i förvandling
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Att uttrycka fångenskapen
• Joakim Hellström och Lars Norén

I den mån svenska media över huvud taget rapporterar om Israels hantering av Palestina-frågan är det de ockuperade territorierna som behandlas. Men det finns även en betydande palestinska minoritet inom Israel. De är formellt israeliska medborgare, men behandlas inte så av den judiska majoriteten. Tvärtom är det diskriminering och rasism som möter den palestinska minoriteten.

Ett sätt där det framgår tydligt är tillgången till land – framförallt jordbruksmark. Israel har allt sedan sitt grundande exproprierat all mark – hela 95% av all mark i Israel ägs eller kontrolleras direkt av den israeliska staten (via Jewish National Fund och Israel Lands). Marken arrenderas ut till jordbrukare – bosättare, kibbutzer – på långtidskontrakt.

Men de facto inte till palestinier, inte ens de som är israeliska medborgare. I den här boken beskriver de två författarna hur diskrimineringen ser ut och går till. Det är många olika lagregleringar som bidrar till att upprätthålla ojämlikheterna. Boken är utförligt försedd med källhänvisningar för den som är intresserad av att kontrollera påståendena. Det är en väldokumenterad bok om som ger en inblick i hur strukturell rasism kan se ut.

Similar Posts:

• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?
• På befolkningarnas sida
• Israel från en annan sida
• Det förlovade landet – exploaterat
• Bilder av dagens apartheid

Vad det gäller mitt första problem måste jag börja med att säga att det inte är en bok man slöläser i sängen innan man skall gå att lägga sig. Det är en bok som är till för att studeras, tänkas igenom och diskuteras. Den präglas förvisso av ett tillrättalagt expertspråk, men den kritik som Said för fram är kraftigt och går inte att ta miste på. Han gör nedhopp i orientalismens historia från de grekiska dramerna fram till idag. Tyvärr förtas dock något av udden i kritiken av det faktum att "idag" var 1978.

Said fördjupar sina studier främst i tiden från slutet av sjuttonhundratalet fram till slutet av nittonhundratalet. De länder som tas fram är de största imperiebyggarna under denna tidsepok, England och Frankrike och deras engagemang i arabvärlden. Men även USA:s förhållande till orienten analyseras i perioden efter andra världskriget. Till viss del studerar han politikers utsagor, men framför allt studerar han de vetenskapliga och skönlitterära böckerna. Enbart mellan 1800 och 1950 räknar Said till att det skrevs ungefär 60 000 böcker i ämnet. Det finns som sagt en hel del att hämta ifrån.

Vad är då orientalism? Förstås visar Said på dess föränderlighet, men också på dess kärna. En kärna som handlar om relationen mellan öst och väst. Där öst blir den Andra, det annorlunda och främmande som västerlandet kan spegla sig i och bekräfta sig själv. Orientalism är en generaliserande områdesstudie där västerlänningar har skapat kunskap som blivit vedertagen sanning om orientaler. Kort sagt kan man säga att de mystifieringar och förutfattade meningar västerlänningar haft om österlänningar har hållts upp som fakta och skapat en bild som de blivit tvungna att leva upp till, en mall att anpassa sig efter. Idén om orienten kan vara romantiserande, men oftast har den varit grovt nedvärderande och rasistisk.

Det går inte undgå att slås av det faktum att vi fortfarande idag lägger våra värderingar och normer på resten av världen, framför allt den muslimska. Vi förfäras över att kvinnor i dessa länder tvingas bära slöja och förtrycks av fundamentalistiska muslimska män som är redo att när som helst kapa ett plan och dö för Saddam Hussein eller någon annan djävulsk ledare. Denna syn på muslimer och på vår egen självklara kulturella, politiska och moraliska överlägsenhet förblindar och hindrar oss från förståelse. Detta påverkar även litteraturen. Den som ges ut är den som stämmer in i vårt västerländska och humanistiska tänkande. Allt ifrån Betty Mahmoody till Salman Rushdie. Litteraturen behöver inte vara dålig, men det behövs mer litteratur som tvingar oss att tänka, se våra fördomar och omvärdera vår kulturella imperialism.

Similar Posts:

• Fel premiss får helheten att halta
• Litteraturen och De Andra (US version)
• Att vidga sina vyer
• Förnöjsam sårtematik
• Radikalt, västerländskt och manligt