Den som står för den beskrivningen är en vd för ett känt företag som lockar medelklassen till självförsvarskurser med ogenerad chavbashing.

Det här är bara ett ganska modest exempel på hur accepterat det är hos den bildade och förment vidsynta medelklassen – och även överklassen – att svartmåla den här gruppen samtidigt som det vore socialt oacceptabelt att visa sin sexism, rasism eller homofobi gentemot andra grupper.

Rätt snart under läsningen av Owen Jones Chavs tänker jag att den här texten mottas förmodligen väldigt olika beroende på vilken politisk ståndpunkt man själv intar, och djupare sett även på vilken filosofisk syn man har på människan.

Finns lösningarna på mänskliga problem hos individen eller hos kollektivet? Jones menar tveklöst att svaret finns hos kollektivet.

Hans tes kan sammanfattas som följer. De stora industrinedläggningarna på 70-talet skyndades avsiktligt på av konservativa regeringar (och senare även av ”new Labour”) som startade ett krig mot arbetarklassen genom att dela upp människor i de förtjänstfulla som strävade uppåt mot medelklass och de föraktfulla som i brist på arbete blev kvar och sjönk ned i ett slags morän av utanförskap och arbetslöshet.

Lägg därtill att bostadspolitiken som förts sedan dess har lett till att de flesta billiga och subventionerade hyresrätter försvunnit och att många människor har skuldsatt sig över öronen för att kunna ”äga” sina bostäder.

Den höga kriminalitet som grasserar i de ödelagda före detta industristäderna och förorterna som blivit följden av regeringarnas klasskrig är en social oundviklighet på grund av den omfördelning av allmänna resurser från de behövande till de besuttna som skett.

Den berättigade stolthet som har funnits inom arbetarklassen över att utföra sitt jobb väl är inte längre ens möjlig eftersom det inte finns några jobb att vara stolt över. Bilden fullbordas av att finanssektorn kastat samhället i kris genom sina vidlyftiga spekulationer och därmed skapat ännu större klyftor än man trodde var möjligt.

Enligt Jones anser de besuttna – i vid mening – att de fattiga har sig själv att skylla och är värda att föraktas.

I stort sett är det förmodligen en ganska riktig analys. Min huvudinvändning är att jag inte riktigt förstår vad som skulle ha kunnat rädda den arbetsintensiva och tunga industrin kvar i västeuropa. En strukturomvandling var förmodligen förr eller senare nödvändig. Det intressanta är hur denna omvandling sker och vilket pris enskilda människor och samhället som sådant tvingas betala. Jones konstaterar bara att Thatcher initierat ett klasskrig men talar inte så mycket om vad som kunde ha gjorts istället.

När det gäller kriminaliteten verkar han mena att den är ett ofrånkomligt resultat av den krossade framtidstron i samhällen där så många är arbetslösa. Samtidigt påpekar han mycket riktigt att det inte är representativt för underklassen att vara kriminell – det är förstås bara en bråkdel av alla fattiga människor som är kriminella. Det här är en logisk motsägelse som Jones inte tycks inse.

Jag kan inte avhålla mig från tanken att Jones från sin medelklasshorisont ser de kriminella först och främst som offer för klasspolitiken. Men de vanliga människor som bor i så kallade utanförskapsområden hyser knappast några sådana romantiska föreställningar. Som Jones dock påpekar så är det enligt undersökningar betydligt större andel av arbetarklassen än medelklassen som vill ha hårdare straff för kriminella.

Med det sagt som invändning tycker jag ändå att det här är en nödvändig och engagerad bok. Det engelska privilegiesamhället kan inte rakt av översättas till svenska förhållanden men det är inte svårt att se stora likheter här. Inte minst vad gäller det som enligt undertiteln är bokens tema: föraktet för arbetarklassen.

Det vore trevligt att kunna avfärda hatet mot chavar som en perifer psykos som är begränsad till skräniga kolumnister på högerkanten. Men det finns en typ av hat mot chavar som har blivit en ”liberal dubbelmoral”. Bigotta liberaler rättfärdigar sina fördomar mot en grupp med dess påstådda fördomsfullhet. Rasifieringen av människor i arbetarklassen som ”vita” har förvissat somliga om att de kan hata chavar och ändå förbli progressivt orienterade. De rättfärdigar sitt hat mot vita i arbetarklassen med deras förmenta rasism och oförmåga att anpassa sig till ett mångkulturellt samhälle.

När vänstern dessutom har lämnat klassanalysen bakom sig och istället koncentrerar sig på att hävda rättigheter baserade på sexualitet, kön och etnicitet (vilket inte behöver vara fel att också göra betonar författaren) har de lämnat fältet fritt för den yttre högern att exploatera den traditionella arbetarklassens brist på representation. Det är i alla fall vad Jones hävdar. Men även om hans beskrivning gäller Storbritannien så känns den allt för väl igen även från en svensk horisont.

Similar Posts:

• Samhällets stöttepelare eller de verkliga parasiterna?
• Vad fattigdom gör
• Mellan trygghet och flexibilitet
• ”The lady’s NOT for turning”
• Vem förändrar världen?

För officiellt är det ju vi. Vi, folket, som det heter. Vi, som på demokratisk väg röstar fram våra representanter, men kanske ibland har en känsla av att makten ändå ligger någon annanstans? Att det finns något dolt, något bakom alla fina ord om allas lika värde och bestämmande?

I Sverige används ”etablissemanget” förmodligen mest av högerpopulistiska krafter och konspirationsteoretiker på nätet. Då avser begreppet normalt de där statsfeministiska kulturkoftemarxisterna, PK-maffian och vad de (vi?) nu brukar kallas.

Den brittiske debattören Owen Jones använder ”etablissemanget” med ett lite mer klassiskt vänstertonfall. Etablissemanget är politiker, media och näringslivstoppar som socialt, ekonomiskt och ideologiskt närmast smällt samman. Det handlar om den kraftiga och förvånansvärt snabba ideologiska omsvängning som ledde till Margaret Thatchers framgångar på 1970-talet och så småningom till Tony Blairs omstöpning av det gamla arbetarpartiet till New Labour.

Snarare än någon dold konspiration är processen med andra ord förvånansvärt öppen, och snarare än en filmskurksaktig konspiration handlar det om människor som ser om sina egna och sina vänners intressen, ger varandra jobb och andra möjligheter och inte minst bekräftar varandras världsbilder. Jag blir närmast fascinerad av hur öppet alltsammans tycks ske. Politiker kliver rakt över från att föreställa reglera exempelvis finansmarknaden till att bli välbetalda konsulter för samma sektor, från att privatisera vården till att tjäna pengar på samma privatiserade vård. Topparna inom politik, media och näringsliv åker till och med på semestrar tillsammans, och är gudföräldrar åt varandras barn.

Och jag tänker: men fullt så här illa är det väl ändå inte i Sverige? Visst går det att känna ingen de större tendenserna – utan problem – men allt detta sker väl ändå inte fullt så skamlöst här? Våra medier är långt ifrån så öppet lögnaktiga och politiserade som den ökända brittiska mediesfären. Jag skulle önska mig ett extra för- eller efterord av någon insatt svensk debattör, som kunde leda mig i den jämförelsen. Är det kanske bara en tidsfråga innan vi står precis här?

Det är en lättläst och stundtals till och med roande skildring Owen Jones skrivit om den brittiska politiken. Ibland blir beläggen kanske väl anekdotiska, men det är också en avvägning att göra gestaltningen av ett komplext politiskt skeende begripligt och konkret. En styrka är inte minst att han beskriver den ideologiska skriftningens konsekvenser för vanliga britter, hur makthavarnas människosyn tar sig uttryck bland annat i hur de behandlas av polis och sociala myndigheter och hur de framställs i hårdvinklade medier – hur de små skälls för bidragsberoende parasiter, medan de stora aktörerna kan fylla sina bankkonton på skattebetalarnas bekostnad och samtidigt hyllas som samhällets stöttepelare.

Similar Posts:

• Föraktet för de som blev kvar
• ”The lady’s NOT for turning”
• De ljuger!
• Vad fattigdom gör
• ”Ekonomi är politik”