Här är fokus på hallucinationer som uppstår som en konsekvens av migrän, epilepsi, skallskador, droger, sorg, stress och annat som de flesta av oss på något sätt kan relatera till. Han utelämnar den typen av hallucinationer som beror på schizofreni, hysteri (ja, det är en vetenskaplig term), och annan mental ohälsa. Han utelämnar dem därför att det inte är den typen av hallucinationer han mött i sitt arbete som neurolog. Men av det han nämner om dessa, kan man sluta sig till att de hallucinationerna är av en helt annan art och betydligt mer interaktiva med och skrämmande för patienten.

Boken innehåller en rik mängd berättelser av olika människor som beskriver sina specifika hallucinationer. Där kan man se vilka likheter och olikheter som finns mellan de olika typerna av hallucinationer. Exempelvis mönster, ljud, dubbelgångare och känslor av gudomlig närvaro. Gemensamt för de flesta är att hallucinationerna inte går att styra och inte interagerar med personen ifråga. Även om man ser otäcka saker så är det ifrån ett betraktarperspektiv.

Den mest spännande typen av hallucinationer som tas upp, är det som kallas Geschwinds syndrom efter den amerikanske neurologen Norman Geschwind. Han talar om hyperreligiositet, en intensiv upptagenhet av religion. De personer som upplever detta blir djupt gripna och försöker ofta att aktivt framkalla det igen. Personer med tinninglobsepilepsi kan uppleva dessa extatiska anfall, och det antas vara orsaken till till exempel Dostojevskijs personlighetsförändring och Jeanne d’Arcs intensiva målinriktning.

Det tråkiga med den här neurologiska förklaringen till religiösa upplevelser är att det magiska med att vara människa försvinner lite grann. Boken tar också upp hallucinationer människor har på sin dödsbädd. Fast där lämnas faktiskt ett utrymme för magi, eftersom just de hallucinationerna skiljer sig i sin art från de andra som beskrivs i boken. Sedan ges det också utrymme för spekulationer om vad som orsakar vad. Hönan eller ägget. Hallucinerar människan kring religiositet därför att det är någonting som finns djupt inne i vårt medvetande, eller finns religiositet för att denna typ av hallucinationer uppstår på grund av neurologiska orsaker. Det finns ännu inget facit till den frågan, så filosofin fyller nog fortfarande sin funktion där.

Sacks uppehåller sig en del kring drogframkallade hallucinationer. Både sådana som orsakas av själva drogen och sådana som orsakas av frånvaro av drogen, delirium. Han själv berättar frispråkigt om sitt eget användande av hallucinogener. Sin egen forskning på sig själv så att säga. Detta var ju mer okej på femtio- och sextiotalet än vad det är nu, och det är inget han direkt rekommenderar eftersom han var ganska illa ute innan han slutade ”forska” på sig själv.

Även om det här en en trevlig bok med ett trevligt anslag, så stör jag mig lite på att han hela tiden refererar till exempelpersonerna som ”den intelligenta Herr X”, ”Fru Y var en mycket klartänkt kvinna”, ” den mycket intellektuella herr Z”. Jag förstår inte riktigt behovet att poängtera hur intelligenta och klartänkta dessa människor är. Det är som om att deras berättelser skulle ha haft mindre tyngd om de inte var väldigt intelligenta eller klartänkta. Jag antar att hallucinationer är något som drabbar människor helt oberoende av vilken IQ-nivå de ligger på. Eller så säger han så för att det fortfarande finns en stor risk att bli betraktad som galen om man berättar om sina hallucinationer.

Han nämner ett sorgligt experiment där psykiskt helt friska människor låtsades höra röster och kontaktade psykiatrin. Deras beteende var helt normalt i övrigt. Samtliga blev inlagda och diagnosticerade med psykisk sjukdom som schizofreni eller paranoia. När de efter ett tag berättade att det här med rösterna bara var ett experiment noterades det av läkarna som en del av sjukdomen. Detta hände för några decennier sedan, men jag tror det var det mest skrämmande i hela boken. Har man någon gång hamnat i klorna på psykiatrin, om än av misstag, så följer galenstämpeln med en hela livet.

Similar Posts:

• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• Forskning med samhällsförbättrande potential
• Att vilja vara vad heter det fri
• Ars moriendi – konsten att dö
• Helgonen är döda människor

Musik, påpekar Sacks, är en underlig best. Det är den enda mänskliga konstform som är (nästan) helt abstrakt och ändå får nästan alla människor i världen att känna något; visst kan man sätta ord till musik, visst kan man förknippa musiken med något speciellt, men själva noterna, melodierna, harmonierna och rytmerna har ingen rationell betydelse. Detta är vi förstås medvetna om; Sacks citerar Överherrarna från Arthur C Clarkes Mot nya världar (Childhood’s End): mänskligheten är den enda arten i hela universum som lagt ner så mycket arbete på att skapa något så meningslöst som musik. Och ändå är den överallt; i våra äldsta arkeologifynd, i varenda kultur, i BB-korridorer och ålderdomshem, i krig och kärlek, och den verkar påverka oss på något djupare plan än bara underhållning, djupare än minne, djupare än språk.

Sacks är först och främst neurolog och psykiatriker, men också amatörmusiker. I Den enarmade pianisten samlar han ett stort antal fallstudier om människor med mer eller mindre allvarliga medicinska problem och deras förhållande till musik, från vanlig enkel tondövhet till riktigt svåra fall, och förklarar hur och varför musik påverkar oss. De som tappar förmågan att höra musik som något annat än meningslöst oljud, de som plötsligt grips av en patologisk passion för musik som tar över allt i deras liv, musiker som börjar höra falskt även när instrumenten spelar rent… men också musikaliska underbarn, människor som tappat minnet så fullständigt att de inte kan slutföra en mening utan att glömma hur den började men ändå kan kommunicera genom musik, katatoniker som varit instängda i sig själva i decennier och plötsligt väcks av en bekant melodislinga.

Det är fascinerande historier Sacks berättar, som blir så mycket mer än bara torra redogörelser; både som författare, läkare och musiker kan Sacks komma dem nära nog in på livet för att vi ska få en bild av musikens roll att knyta ihop till synes slumpmässiga intryck till något helt; det blir ofta rent hjärtnypande. Samtidigt är han dock i första hand läkare, och det är det som är hans perspektiv här; musikens roll i terapi, snarare än musikens roll och väsen överhuvudtaget. Han kan göra komplexa medicinska frågor begripliga för en lekman, men det är inte alltid han gör dem relevanta för andra än sina kollegor. Den enarmade pianisten spelar ett vackert stycke, men lite mer komp, intro och refräng hade inte skadat. Men du lär i alla fall få en del motargument till när Överherrarna dyker upp.

Before I heard rock’n'roll, I had no idea there was life on this planet.
- Lou Reed

Similar Posts:

• När vetenskapen dissekerar det magiska
• Vad diskar du till för musik?
• Småskalig engelsk rock and roll
• Sträckläs från pärm till pärm
• Brasiliens musikskatt i ett nötskal