Romanen är enligt baksidan "ett av de mest skönlitterära av skönlitterära verk". Detta har säkert också varit ambitionen. Huvudpersonen Q är en till synes brittisk och småsnobbig men charmig herre som befinner sig på ett slags tidochrums-överbyggande resa. Han hamnar i den ena situationen som för honom till den andra platsen, där nya situationer utvecklas, och så vidare. Han somnar någonstans och vaknar någon annanstans. Han blir nerklubbad på ett fartygsdäck och vaknar i ett tält på en ny kontinent, han drogas av en medcinman och vaknar upp på en grusväg. Miljöerna och situationerna litterärt bekanta så det smäller om det. Det är klassiskt och traditionellt, som om ett visst antal arketypiska skådeplatser skulle avverkas. Djungeln, Berget och Staden, till exempel. Och så referenserna: fiskaren som blir besatt av sin fångst, mannen som förs inför domstol utan att veta varför, och, jovisst, madeleinekakorna. Konstigt nog blir det inte besvärligt. Hela tiden finns en distans som gör referenserna, inte intressanta, men väl uthärdliga. Man tänker egentligen inte så mycket på dem, utan drivs mest av ett stilla gillande av bokens rena trevlighet.

Det ständiga miljöbytandet ger i och för sig ett medryckande tempo, men man tröttnar också lite grann när varje "eskapad" mer blir en väntan på var Q ska råka ta vägen härnäst. Med det snäva reseschemat kommer också en rotlöshet, eller snarare rödatrådlöshet, som ger känslan av att scener lämnas innan de egentligen har fått komma till sin rätt. Till exempel räddar Q fröken Dew från ett rytande lejon (traditionellt var det, ja) och romansen hinner just ta form bara för att helt slopas och aldrig återkomma. Även om huvudpersonen fort glömt detta, gnager hos läsaren en stilla väntan på att saken ska följas upp. Tillsammans med kaptenen, med den mystiske P, och allt det andra som bara läggs bakom en.

För mig är bokens stora fördel att jag upplever att en ren och skär skaparglädje lyser igenom. Jag får för mig att Björnberg haft innerligt skoj när han skrivit. Att han förlorat sig i det och gått länge bara på berättarlusta och litteraturengagemang. Sådant känns, och en bok plockar många poäng på att ha sin upphovsmans fulla satsning mellan raderna. Att Eskapader annorstädes är beställtryck förstärker givetvis den känslan. Och bokens brister till trots, hur mycket ges idag inte ut som är sämre än detta? Det är en hel del.

Similar Posts:

• De bara bråkar och bråkar
• Lång sommars färd mot nykterhet!
• Om att rota runt under vardagslivets yta
• Funkar
• Gäsp, Gunnar ligger med en dvärg