Men där hans tidigare böcker (av de jag läst i alla fall) inte har blygts för att mer eller mindre öppet låta författarens stora beundran för Philip K Dick skina igenom känns det snarare som att det är en annan amerikansk portalfigur, Thomas Pynchon, som lurar mellan raderna i den nya romanen. Och det är kanske inte en helt positiv händelseutveckling.

Det är måhända en orättvis beskrivning. Lethem är tillräckligt känd, produktiv och originell för att stå på egna ben utan jämförelser. Men det finns något med skrivsättet i En trädgård för dissidenter som påminner om Pynchon. En viss omständlighet i uttryckssättet, en förkärlek för att låta en händelse av rätt underordnad betydelse associera vidare till en helt annan och viktigare händelse som sedan vindlar vidare så att man lätt tappar tråden var i historien man egentligen befinner sig.

I En trädgård för dissidenter följer vi tre generationer av amerikanska radikaler. Som en skugga bakom alla skeenden står Rose Zimmer, en polsk judinna som i ung ålder strax före andra världskriget immigrerat till Förenta Staterna. Hårdhudad kommunist som hon är uppfostrar hon sin dotter Miriam i den sanna läran efter att hennes tyska man Albert övergivit henne för en karriär i DDR. Historien sträcker sig sedan ända fram till att Miriams son Sergius blir involverad i Occupy-rörelsen på 2010-talet.

Längs vägen har vi fått träffa gerilla-rörelser i Nicarauga, folksångare i New York, Archie Bunker, ett misslyckat försök att starta ett socialistiskt baseboll-lag (”Sunnyside Pros” – det senare förkortning för ”Proletariats”) och annat smått och gott.

Av olika fragment och händelser som till en början kan te sig väldigt disparata pusslas den egentliga historien ihop. I bästa fall leder detta till en bättre förståelse, ett slags genombrott i läsningen när man till sist förstår magnituden av alla svek och misslyckanden som huvudpersonerna tvingas genomlida.

Men det finns ett lite duktigt drag över romanbygget som jag har en del problem att förlika mig med. Ibland känns det som att varje mening strävar efter att vridas till något stort och betydelseladdat.

Nu kände hon hur han rökte inne i tältet och amerikanens cigaretter blev mer levande än någonting hon varit med om, små pustar som fick hennes nervsystem att starta om där hon satt på huk. I städerna kunde husen vara byggda av rök, Manhattan en askkopp där de levande långsamt pyrde och blev till aska och varje till synes ren skjorta impregnerades av rök, där deodoranten fick ge vika när suget efter nikotin otåligt svallade.

Ofta får det effekten av ironisk distans vilket gör att det är svårt att på djupet bry sig om gestalterna. De ter sig mer som ordkonstruktioner än framsuggererade karaktärer av kött och blod. Deras socialistiska radikalism framstår som en trött pose när vi inte känner något riktigt djup i figurerna. Det är möjligt att det är detta som Lethem velat påvisa, men jag är inte riktigt säker på det.

Similar Posts:

• Jakten på den försvunna V
• Rum 101 1/2
• The one that got away
• Party like it’s 2001
• Under the paving stones, the beach!

Managua. Kanske den minsta av alla de stora Centralamerikanska huvudstäderna. För mig var Managua endast en knutpunkt där man bytte från buss till taxi till en annan buss igen. Något man åkte igenom på en halvtimma och aldrig lärde känna på djupet, men som ändå alltid lämnade en beständig känsla som inte går att finna i någon annan stad jag varit i.

Managua går aldrig att helt beskriva för den som inte varit där. Jag har själv försökt. I De modlösa försöker John Lapidus att visa staden genom sin protagonist Erik Holmbergs ögon. Erik ser det som alla andra ser – och lite till. Av brinnande sopor, bananplantagearbetarläger och förorenade sjöar är det inget han lyckas värja sig mot, men samtidigt inget som skrämmer honom tillräckligt för att han ska resa tillbaka till Sverige. På sida efter sida gör Erik/ John Lapidus sina försök att ge läsaren en rättvis bild av Nicaraguas miljonstora huvudstad:

”Var det i andra huvudstäder hett så var Managua kvävande. Fanns det i andra u-landshuvudstäder kackerlackor var de minst sagt dubbelt så stora, som möss, i Managua. Var andra u-landshuvudstäder skräpiga var Managua en soptipp.”

Här finns hettan, smutsen, lyxen, kontrasterna – och allt det vill Erik Holmberg beskriva för dem han mailar med hemma i Sverige. Men det är omöjligt. Han måste konstatera att Managua är ”den obeskrivliga staden”. Vilket också kanske är det mest ödmjuka han som västerlänning kan göra. För hur beskriver man egentligen ett litet, fattigt land någonstans på andra sidan jordklotet som det sällan skrivs om i medierna, som få vet någonting om och många knappt ens vet var det ligger? Hur ge en tydlig bild utan att allt drunknar i en enda u-landskliché?

Men låt oss börja från början. Året är alltså 2008. Erik Holmberg har bott sex år i Nicaragua och arbetar som representant för Vänskapsförbundet Sverige – Nicaragua i Managua. Året är 2008 och det är två år sedan de vänsterinriktade Sandinisterna återtog makten och på samma gång passade på att totalförbjuda abort i det politiskt kokande och på många håll strikt katolska landet. År 2008 är Nicaragua fortfarande Latinamerikas näst fattigaste stat och missnöjet sjuder sida vid sida med förhoppningarna inför de kommande kommunvalen. Mitt i detta befinner sig Erik Holmberg. Han lever ett biståndsarbetarliv kantat av både lyx och insyn i den nicaraguanska vardagen. Samtidigt försöker han att på uppdrag av Sandinisterna att genom spionage ta reda på hur den svenska biståndsstrategin för Nicaragua ser ut.

Rent uppläggsmässigt kunde det se värre ut. Det kunde varit tråkigare. För det finns oerhört mycket i de modlösa som inspirerar till fortsatt läsning och som mycket väl kunde vara grunden till en alldeles utmärkt och trovärdig historia med lågmäld men ändå fungerande dramaturgi. Men någonstans på vägen tar det stopp, alternativt drar iväg alldeles för långt. Texten masar sig bitvis fram i långsamma, resonerande partier där Erik blickar tillbaka på sitt liv i Sverige eller redogör för sina tankar kring utvecklingspolitik. Detta varvas sedan med en intrig som blir allt mindre trovärdig ju längre boken kommer och som tappar läsaren lite på vägen.

Det är synd. För däremellan är De modlösa en viktig bok. Mellan, och ibland kanske till och med i det långa resonerandet, är De modlösa den där boken som skådar både västerlandet och dess människor i vitögat. Erik Holmbergs kritiska blick på sig själv och sin omgivning, hans upproriska tankar och samtidigt mänskliga drag är sådant som behövs och som vi får läsa alldeles för lite av. De modlösa är ett försök att ge en glimt av ett litet land långt borta, som inte låter sig förklaras enkelt.

Similar Posts:

• Chomsky och vargen
• Bli arg. Och kanske lite inspirerad
• Fria radikaler i Amerika
• Att betrakta och bli betraktad
• Osäkrandet av en genre

Hanne-Vibeke Holst är förmodligen mest känd som skönlitterär författare, bland annat till trilogin som inleds med Thereses tillstånd, ett författarskap som renderat henne epitet som ”Danmarks svar på Marian Keyes”. Här visar hon en annan sida som goodwillambassadör för FN-organet UNFPA. Som en del i kampanjen Face-to-Face, med syfte att sätta fokus på kvinnors behov i utvecklingsländerna, har hon rest runt i världen och träffat starka kvinnor med olika förutsättningar, från olika samhällsklasser och i olika länder. Resultatet är en serie intervjuer och bekantskaper som går rakt in i hjärtat, hjärnan och adrenalinsystemet.

Vietnam, Nicaragua, Uganda, Ryssland och Egypten. Sällan har fem platser framstått som så konkreta och levande, människorna där som så nära och tydliggjorda. Det är lätt att blicka ut över världen utan att begripa sammanhangen och livsvillkoren mer än på pappret. Här träder ett antal individer fram som produkter av sina länder, sina uppväxtförhållanden, sin sociala miljö och historia, men också av sina egna viljor och ambitioner.

Det blir både mycket elände och mycket livskraft. Gemensamt har bokens kvinnor inte bara sin utsatthet och sin styrka. Nästan alla är de, i en eller annan form, organiserade. Thán Thi Nguyen samverkar med andra kvinnliga jordbrukare i Vietnam. Lilian Mworeko kämpar för att förbättra villkoren för Ugandas många hiv-smittade. Ljuba Kuznetzova motverkar brutalisering och militarism i ryska Soldatmödrarnas kommitté.

Holst fungerar bra som ledsagare på resan. Hon är medveten, inte bara om de speciella processer och urvalsmekanismer som följer rollen som goodwillambassadör, utan också om sina egna fördomar. Även om hon ibland framstår som en smula fånig är förmodligen det enda renhåriga att redogöra för dem. Hon sticker inte heller under stol med sin feministiska analys av det hon ser:

När en pakistansk kvinna får syra hälld över sig, när en jordansk flicka utsätts för hedersmord, när en dansk kvinna dör till följd av hustrumisshandel är det ett uttryck för en och samma sak: att kvinnan är föremål för en kulturell rangordning där det ena könet betraktas som lägre stående än det andra. Kort sagt, över större delen av världen betraktas kvinnan som mannens egendom. Hans vilja är hennes lag. Om hon drar i kopplet kan han straffa henne. Efter eget gottfinnande. För det är han som har makten. Både den ekonomiska och den fysiska.

Männen i sammanhangen är i allmänhet svin. Möjligen är detta, att döma av faktauppgifter i boken och annorstädes, ett statistiskt faktum. Visserligen nyanserat genom förekomsten av ett och annat hjärtehyggligt exemplar, men faktum kvarstår. Kvinnor får ta oproportionerligt mycket skit här i världen. Och Hanne-Vibeke Holst har lyckats skriva om det på ett förvånansvärt positivt sätt.

Similar Posts:

• Pseudoseriös slisklitteratur
• Danskt på bokmässan
• Fartfyllt i biståndsvärlden
• Inte hennes bästa
• Dansk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012

USA bedriver en imperialistisk politik. Det har de gjort länge, förstås, men den nu sittande regeringen Bush är kanske den värsta och mest uttalat imperialistiska av dem alla. Allt som kan tänkas utgöra ett hot mot USA:s intressen är ett legitimt mål för bombningar. Och vad världssamfundet menar spelar allt mindre roll för landets regim. USA har helt enkelt drabbats av en hybris av sällan skådat slag.

Argumentationen känns kanske igen? Det är väl inte att förvånas över i så fall, för Chomsky säger i den här boken faktiskt inte något essentiellt nytt mot vad han sagt under många år. Mina tankar förs till den klassiska sagan om Petter och vargen, där Petter gång på gång ropar att vargen kommer – så till den grad att folket snart inte tar Petter på allvar längre. Chomsky har ropat varg mången gång förut. Oavsett om man anser att vargen är kommen eller ej, blir det ju lite tjatigt.

Det här betyder inte att boken är dålig, betraktad ensam. Den är kanske lite rörig när Chomsky hoppar mellan invasionerna och attackerna USA har genomfört mot andra länder allt genom historien, men bortsett från det är det en schysst introduktion till USA:s utrikespolitik (framförallt under efterkrigstiden). Här behandlas allt från Kuba-konflikten till Irak-kriget, allt från Nicaragua till Star Wars. I klassisk Chomsky-anda är boken också försedd med en omfattande notapparat och citat från de mest spridda källor, allt från avhandlingar till dagsmedia.

Det som slår mig är dock att boken egentligen har så väldigt lite att säga mig som läsare, sett ur ett analytiskt perspektiv. Har man till exempel själv följt med i turerna kring Irak-kriget, och har åtminstone en viss förmåga till kritiskt tänkande, tror jag nog att man utan större problem kan komma fram till ungefär samma slutsatser som Chomsky gör; att USA bedriver en imperialistisk utrikespolitik, för att gynna sina egna intressen.

Chomsky upprepar sig alltså. Återigen.

Similar Posts:

• Chomsky upprepar sig… igen
• Terrordåden i USA – vems är felet?
• En krigskorrespondent med hjärta
• Idissling pågår
• Blixtkrig och vardagshäng