Kanske genom att få känna sig som del av något större?

2011 var inte bara startåret för den arabiska våren, ”de indignerades” protester i Sydeuropa och året då Occupy Wall Street spreds sig till att bli, tja, Occupy lite allt möjligt. Det var också året då amerikanska Times valde ”demonstranten” till årets personlighet. I brittiska The Guardian gick samma titel till den chilenska studentledaren Camila Vallejo och i The Times till den tunisiska grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi, vars självmord blev startskottet för den arabiska våren.

2011 är också utgångspunkten för Natacha López och Mårten Björks reportagebok Utan framtid. Protester i den globala krisens spår. Det är en bok som är ganska svår att sammanfatta. Författarna har rest runt och intervjuat aktivister i en rad länder och rörelser, och det är inte precis några enhetliga rörelser vi pratar om. Snarare har de ofta gjort det till sin grej att inte vilja slå fast några program eller utnämna några ledare.

För att inte tala om det kontroversiella i att placera in sig på den traditionella politiska skalan, vilket är en aspekt jag själv har minst sagt svårt att förstå. Med tanke på att det man protesterar emot, om man nu törs generalisera, ofta är storkapitalets framfart, företag framför människor och den sneda fördelningspolitiken. ”Vi är de 99 procenten” hör ju trots allt till de vanligare slagorden.

Fast för många är det viktigt att ta avstånd från hela det politiska etablissemanget, höger-vänster-skalan och till och med den representativa demokratin i sig. För inte verkar väl politikerna verkligen representera sina väljares intressen?

Det finns också röster som är skeptiska till den inställningen. ”Det finns en kritik mot ledarskap som utgår från en extremt individualistisk position”, säger Francisco Figueroa i Chile, ”’ingen kan representera mig, för jag är så annorlunda och speciell´”. Stav Shaffir var en ledande figur i israeliska demonstrationer sommaren 2011 och sitter numera i parlamentet för Arbetarpartiet:

Vi tog över städernas parker och torg, men viktiga beslut fattas inte på bänkar längs med lummiga boulevarder. De fattas i maktens korridorer som vår generation undviker att beträda. Ansvaret som vi tog på oss under sommaren måste vidgas bortom gatan.

Nej, aktivisterna i Utan framtid talar inte precis med en röst, men de får komma till tals, och de hämtar inspiration från varandra. Tara Jill i Occupy New Orleans vill inte kalla rörelsen ledarlös så mycket som ”ledarfull”. Och det händer saker.

UK Uncut protesterar till exempel mot Starbucks skatteplanering genom att tillfälligt förvandla deras kaféer till skyddsboenden, härbärgen eller daghem – verksamheter deras uteblivna skattepengar borde varit med och finansierat. Den amerikanska kören Tax dodgers, ”Skattesmitarna”, sjunger om varför de, till skillnad från de fattiga, förtjänar att räddas av staten när deras banker och företag krisar. Take back the land ockuperar vräkningshotade bostäder och i Chile zombiedansar hundratals studenter till Michael Jacksons ”Thriller” utanför presidentpalatsen i protest mot en utbildningspolitik som hotar att göra dem till just zombies.

Hur botar man hopplöshet? Kanske genom att få känna sig som del av något större?

Similar Posts:

• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Informativt om en pågående process
• När aprikosträden blommar
• Vårt gemensamma vatten
• ”När uppstår egentligen ansvar?”

Inte för att jag inte kan. Utan för att jag inte vill.

Josefine Adolfsson, filmskapare och författare, har länge velat samla texter av kvinnor som frivilligt valt bort barn. Och här är nu resultatet. Några mer kända namn, som Lena Andersson och Birgitta Stenberg, andra helt okända (åtminstone för mig). Alla sammanlänkade genom sitt val.

När jag först fick höra talas om den här boken blev jag enormt peppad. Jag har själv känt av den mättnad flera talar om angående mammatidningar, de politiska debatterna som ofta handlar om familjernas rätt hit och dit, om farliga kemikalier i barnens leksaker och hur länge dagisen egentligen ska ha öppet. Själv har jag trott att det handlat om att jag är i den åldern där både kropp och omvärld säger att jag borde fundera över saken.

Men kanske handlar det också om, som Katarina Sjögren skriver, att vårt samhälle är fullt av barnaföderskornas röster. Bara ordet ”barnlöshet” visar väl det? Om du inte har det, så vill du ha det, och kan du inte få det, och då är det synd om dig. Kvinnor som väljer bort barn finns, men de får ofta gliringar från samhället, vars starka norm de bryter.

(…) när de väl får ta plats är de ytliga, materialistiska, karriärister, sexfixerade eller emotionellt underutvecklade. (…) Kvinnan utan barn är själv ett barn, med ett barns prioriteringar och känsloliv.

Sjögren går igenom barnlösa kvinnor i populärkulturen, men även i verkligheten tycks denna syn vanligt förekommande. Ord som ”självisk”, ”känslokall”, även beskrivningen ”ingen riktig kvinna” förekommer. Inte konstigt, menar Annina Rabe, som beskriver familjebildandet genom barnafödande som en så stark norm att frivilligt barnlösa hellre börjar ljuga om sitt val, ”jag kan inte få” istället för ”jag vill inte få”, för att slippa övertalningscirkusen, fördömandena och uppläxandet. ”Du kommer att ångra dig sen”, heter det allt som oftast. Eller ”Du kan inte veta hur det är förrän du själv blivit mamma.”

Och vem känner inte igen sig?

Detta är en högst upplyftande bok om människor som av mycket olika skäl valt bort barn ur sitt liv. Till skillnad från Ulrika Stahre på Aftonbladet, som tycker att texterna är starkt personligt hållna och liknar varandra alltför mycket, tycker jag att flera olika aspekter får komma fram. Många intressanta frågeställningar som aldrig syns i debatten annars, trots att det är högst relevanta påpekanden. Som Natacha López text ”Kampen om tiden”, som handlar om hur barnlösa på arbetena ofta får täcka upp för och anpassa sig efter de som har familj. När det ska vabbas, när semestrarna ska bestämmas, när det handlar om övertid. Och en granskning av vad religionerna egentligen säger om saken. Vem styr våra drömbilder; är det verkligen enbart en biologiskt förankrad längtan? Är det vettigt att skaffa barn bara för att kroppen kan det? Aldrig annars förutsätter vi att alla människor skulle vilja leva samma liv, men just här är plötsligt alternativet att välja bort starkt ifrågasatt. Det är bara att se på debatten den här boken har fött.

Få människor tycks vara så lättprovocerade som småbarnsföräldrar när deras livsval kritiseras. Man kan fråga sig varför. En småbarnsförälder tillhör trots allt den omhuldade normen, som förespråkas och lyfts fram i allt från reklamfilm till populärkultur till den faktiska synen på kvinnokroppen genom århundraden; det vill säga som det kärl som för generationerna vidare. Det är en feministisk aspekt väl värd att ta i beaktande.

Men också den att det faktiskt inte råder någon brist på människor i den här världen. En eller annan barnfri i ett land där resurserna krymper under människornas framfart är ingen fara på färde. Lika lite som kritik av normen borde vara det.

Det är lätt hänt att glömma att det är ett frivilligt val att skaffa barn eller inte, och oavsett vad jag själv väljer en dag så är dessa kvinnors perspektiv högst efterfrågade för att fräscha upp debatten. Det enda som är synd är att man slarvat lite med korrandet.

Och för lättkränkta småbarnsföräldrar ser jag en stor ödmjukhet mellan raderna, de flesta har inget emot att andra föder barn. Bara de själva slipper.

Similar Posts:

• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Monikaböckerna mot mål
• Kärnfamiljen som tyngande ideal
• Rötter, fötter och sopiga familjer