När folkmusikexperten Alan Lomax stötte ihop med McKinley Morganfield alias Muddy Waters i Mississippi 1941 levde sångaren som skulle komma att bli fadern till modern blues- och rockmusik i princip som livegen. Han skördade vita mäns gröda och levde på andras nåder. Han hade rösträtt, men eftersom han varken kunde läsa eller skriva hade han ingen realistisk möjlighet att utnyttja den. På 80 år hade just inte så mycket ändrat sig för folk här nere. Men Muddy hade något inte alla hade: musiken. Och efter de två låtar han spelade in för Lomax skulle inget bli likadant igen.

Well, now it gettin late on into the evenin and
I feel like blowin my home
When I woke up this mornin all I had was gone.
Now it gettin late on into the evenin
Man now, I feel like, like blowin my home.
Well now, woke up this mornin, all I had was gone.

Och blåste bort gjorde han. Can’t Be Satisfied följer Muddy Waters från bomullsfälten i Mississippi till efterkrigstidens Chicago med sina fabriker och bluesklubbar, därifrån till scener över hela världen och tillbaka. Muddy Waters uppfann ingenting – han var ingen stor låtskrivare, han var mycket långt ifrån den förste att sjunga blues, han var ingen fantastisk gitarrist… men sjunga kunde han, och när nu mikrofoner och elgitarrer fanns tillgängliga kunde han förnya, förfina, raffinera traditionen och lyfta alltihop rakt in i 1900-talet. Utan Muddy Waters ingen Chuck Berry, inget Stones, ingen Hendrix, inget Led Zeppelin, och inget av allt det som kom därefter… är lätt att säga, och kanske inte helt korrekt, men likadant hade det aldrig låtit.

Robert Gordons bok är ett smärre mästerverk i musikerbiografigenren, detaljerad utan att tappa den stora bilden, beundrande utan att fjäska – både goda och dåliga sidor får plats. Här får vi på knappt 300 sidor i princip allt; anekdoterna, musiken – både Muddys och de som inspirerades av honom – och superstjärnorna som låter som om de fått träffa Gud personligen när de får stå på scen med Muddy i fem minuter. Men också det större sammanhanget. Hur en man på rätt plats vid rätt tillfälle med rätt talang kan vända upp och ner på allt, hur snabbt världen kan förändras… men också hur långsamt. Muddy gjorde sig en förmögenhet få svarta torpare kunde drömt om, men mentalt stannade han kvar där i livegenskapen. Medan kollegan Howlin’ Wolf såg till att styra sin egen karriär levde Muddy Waters under större delen av sin karriär på skivbolagets nåder, plockade ut en Cadillac då och då, men förlitade sig fortfarande på andras goda vilja. Det är en rejäl kontrast mot den minst tre meter långe bjässe som kunde stå på scen och ryta ut att han var en MAN, och en nyttig påminnelse om hur långt in i själen historien kan sitta. Och det är där bluesen kommer ut.

Lord, I’m troubled
I be all worried in mind
Lord, I never can be satisfied
And I just can’t keep from cryin

Similar Posts:

• Back In The GDR
• Pistoler och rosor
• Musikvecka: You can’t always get what you want
• En stjärnas uppgång och fall
• Musikvecka: Chic mystique