Melody, som egentligen är kär i sin bäste kompis Zen, fejkar ett romantiskt förhållande med Jondoe, den proffsbefruktare som ska föreställa biopappa till båda systrarnas tvillingpar. Han i sin tur suktar odrägligt efter Harmony, som bestämt sig för att återvända till sin religiösa hemby och uppfostra sina barn tillsammans med maken Ram, som i sin tur också har en hemlig romantisk agenda helt på tvärs med det konservativa Goodside.

Båda systrarna är hårt hållna, Melody av sin manager och sitt lukrativa kontrakt och Harmony av religiösa regler och det stenkonservativa byrådet. Vad skulle hända om den amerikanska allmänheten, byrådet och det rika paret som beställt Melodys och Jondoes barn allesammans fick reda på hur det verkligen låg till med systrarnas graviditeter och förhållanden? Eller kanske snarare: vad kommer att ske när det händer?

Skulle det till och med kunna förändra världen?

Med Thumped får Megan McCaffertys skruvat tonårstjejiga science fiction-berättelse en tillfredställande avslutning (ja, jag är alltid orolig att amerikanska ungdomsromaner ska sluta i undvikande av alla besvärliga frågor; ingen som övervägt abort behöver någonsin genomföra den, och så vidare). Jag kanske inte direkt bryr mig om karaktärerna på djupet, men den vimsiga intrigen är klart underhållande. Inte minst hur McCafferty rent språkligt gestaltar sin tonårsgraviditetsbesatta framtidsvärld, med slogans, varumärken och slanguttryck, är riktigt läsvärt.

Ändå kan jag tycka att temat, mänsklig reproduktion i förhållande till kommersiella intressen, egentligen är så högaktuellt, angeläget och moraliskt knepigt att det borde ha kunnat generera en mer påträngande och drabbande roman också. Fast det borde man kanske inte hålla emot författaren, att hon lyckats göra lättillgänglig underhållning av något så allvarligt och komplext? Jag kan faktiskt inte riktigt bestämma mig.

Similar Posts:

• ”Just say YES!”
• Corporate America 3.0
• “I do not wish. I serve.”
• En människa är en människa är en kopia?
• It ain’t over ’til it’s over

Och framtiden ser mörkt ut. I alla fall om vi ska tro våra skönlitterära författare. Inte minst ungdomsböckerna (de som numera kallas ”crossover” eftersom så många av oss som bara ytterst välvilligt kan definieras som unga också gillar dem) frossar i dystra framtider. Om det sen var Suzanne Collins succé med Hungerspelen som startade vågen, eller vem.

Det som skiljer många av den senaste generationens dystopier från klassikerna i genren är nog att det där med dystopi inte alltid är så klart uttalat. Ingen skulle ha problem med att klassa Karin Boyes Kallocain eller George Orwells 1984 som dystopier. De är renodlat förtryckande, totalitära samhällen, skildrade i betonggrå, sovjettyngda nyanser.

Den yngre generationen är så mycket mer vardagsnära. Sofia Nordin tar i En sekund i taget livet av alla omkring den 13-åriga huvudpersonen med en mystisk febersjukdom, men världen omkring henne är hjärtskärande vardaglig och merparten av romanen faktiskt mer Robinson Kruse än apokalyps. Första delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi är också påtagligt välbekant, med löprundor och disk efter familjemiddagen. Man skruvar upp nyanser snarare än tecknar något väsenskilt.

Både M T Anderson och Megan McCafferty har internaliserat internet. Nätet i deras böcker är uppkopplat direkt i huvudet, och Andersons huvudperson beskriver gamla bilder av människor som håller i sina datorer som att se folk gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Det är en obehaglig bild – och kanske inte helt avlägsen? Ungdomarna i romanens början är hela tiden distraherade av reklam och nyheter som kastas rakt in i deras huvuden. Fast jag tycker mig ha ett relativt distanserat förhållande till telefon och dator blir jag lätt skrämd av igenkänningen.

Våra vägar mot den dystra framtiden verkar närmast oräkneliga. Teknologi, virus, miljöförstöring, klåfingriga regeringar, Marknaden, zombies … Det verkar mest fråga om vad som slår till först. En lyckligare framtid lyser däremot med sin frånvaro.

”Paradiset”, skriver Ronny Ambjörnsson i sin bok om utopier, ”existerar i kraft av att det en gång är beskrivet.” Kan vi tänka oss världen som trevlig? När slutade vi med det?

Similar Posts:

• ”The lady’s NOT for turning”
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Mörkermaskin
• Hur skulle det annars se ut?
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

I Megan McCaffertys framtida USA har ett virus slagit ut fertiliteten hos de flesta människor över 18 år. Det en gång så problematiska fenomenet med landets många tonårsmödrar har därför blivit närmast en naturtillgång, underbyggd av massiv propaganda. ”Just say no” och avhållsamhetsklubbar i skolorna har blivit ”Fertilicious”, ”Do the deed – born to breed” och drösvis av andra slogans och jinglar, ”MasSEXtinction parties”, Babiez R U-butiker och skolklubben Pro/Am Pregg Alliance, där en av romanens huvudpersoner försöker vinna den prestigefyllda ordförandeposten.

Det är bara ett problem. Melody är hela sexton år och fortfarande inte på smällen. Fast hon var den första på skolan att bli proffs, det vill säga teckna ett kontrakt med ett vuxet par som betalar henne rikligt, inklusive collageavgifter, bil och plastikkirurgi efter förlossningen, så har själva utförandet dragit ut på tiden. Paret velar helt enkelt kring vem som ska befrukta.

Som om inte det vore nog får Melody plötsligt sin okända, djupt religiösa tvillingsyster på halsen. Harmony, som skildes från sin syster vid födseln, har växt upp i något i stil med Amish Country, där man ser med skräck på sin promiskuösa omvärld och istället gifter bort flickor i 13-årsåldern. När Harmony får höra om Melodys planer skyndar hon för att rädda henne ur det som med Harmonys uppfostran är närmast prostitution – även om det snart blir tydligt att hon nog också haft sina egna skäl att lämna det slutna religiösa lilla samhället.

När så Melodys manager (får man väl kalla det) äntligen kommit överens med köparna till hennes framtida barn (eller ”delivery”, för ”b-ordet” är tabu) om vem hon faktiskt ska ligga med – det är alltså inga provrörsbarn vi pratar om här – så får han och avelshingsten förstås fatt i fel tvilling. Whaddayaknow.

Bumped är lika delar förväxlingskomedi, amerikansk tonårsskildring och dystopisk sci-fi. Ibland vet jag ärligt talat inte om det är idiotiskt eller genialt. Det är i alla fall flyhänt skrivet, med massor av framtidsslang och reklam som dryper av det här samhällets värderingar – självklart är den genomkommersialiserade lösningen det amerikanska svaret på fertilitetsproblemet; i Kina, får man veta i förbigående, kör man istället med obligatoriska inseminationer – och perspektiven växlar mellan de båda identiska men ack så olika systrarna.

Trots den glättiga ytan finns en oerhört mörk botten. Graviditeter är långt ifrån riskfritt. Barn är faktiskt inte vilken handelsvara som helst. Det här samhället med sin massiva marknadsföring försöker sopa det under mattan, men somliga tjejer går det oerhört illa för, sipprar det långsamt fram.

Naturligtvis visar det sig finnas en uppföljare och jag vågar egentligen inte avge något slutomdöme förrän jag vet hur det verkligen slutar. Men jag väntar ivrigt på att Thumped ska landa i min brevlåda, det gör jag.

Similar Posts:

• Mot “the Double Double Due Date”
• Korta tablåer om en släkt
• Det är komplicerat
• Corporate America 3.0
• “I do not wish. I serve.”