Beth lyckas med nöd och näppe undvika att stå storögd eller gapande med helöppen mun när hon lämnas av taxin i Greenwich-kvarteren. Fast i brevet hem tvekar hon inför att skriva om människorna hon sett helklädda i läder på trottoaren mittemot. Inte heller tror hon det är lönt att skriva om kackerlackorna hon skymtat i sovrummet där hon just bäddat sina lakan.

Veckan därpå borde allt fokus gälla jobbet. Visst, så blir det för Beth är ambitiös. Men eftersom hon och de tre andra praktikanterna på tidningen ges mindre kvalificerade uppdrag lockar livet med så mycket annat. Många blir de billiga drinkarna och de långa samtalen med väninnan/jobbarkompisen Edie. Pojkar är ett intressant ämne (när passeras gränsen mellan pojke/man egentligen?) och Edie har erfarenheter som Beth ännu saknar. Edie är förtjust i sin adept och Beth är en god lyssnerska.

Jag tycker mycket om hur Meg Rosoff vrider och vänder på den här intensiva vänskapen som innehåller frisk nyfikenhet, gapskratt och äventyr. Den har också inslag av dominant rollinnehavare och lärjunge som inte säger emot. Under veckorna inträffar en rad händelser, stundom gränslösa – trots allt har vi att göra med två föräldrafria unga kvinnor som drar fram i stan under tio veckor. Riskbedömningsförmågan hos nittonåringar kan som bekant vara något outvecklad.

En egen person blir också 1980-talets Manhattan. Mord och rån illustreras inte bara som torr brottsstatistik att läsa om i tidningen, utan gör sig fysiskt närvarande exempelvis i sirenerna från utryckningsfordonen. I stan är det skitigt, svettigt och ruffigt och till råga på allt får invånarna stå ut med en värmebölja som aldrig tycks ta slut. 1980-talet känns igen också på ryktena om den mystiska sjukdomen som i huvudsak drabbar homosexuella och på hur blåögt de vita medelklassungdomarna betraktar sina egna privilegierade utgångslägen.

Hierarkin i vänskapen är huvudspåret i berättelsen och jag blir på sätt och vis Beths partner-in-crime under sommaren. Hon speglar sig i väninnan Edie som kanske inte är så lyckligt lottad egentligen och vad beror den påtagliga kylan mellan Edie och hennes mamma på?

Lärdomar görs – så som i alla vänskaper – och skildringen av hur sommaren utvecklar sig är långt ifrån verklighetsfrånvänd. Det vittnar gärna din inre nittonåring om, som kan berätta om hel del situationer som kunnat landa i katastrof. En gnutta flax löste oväntat det hela.

Similar Posts:

• Gränslöst charmig feelgood
• Man glömmer aldrig sin barndom
• Relationer i New York
• Ett nytt projekt för familjen Peachey
• Läppstift och livsaptit

Livet tycks bestå av både lättsamma och mödosamma dagar, även sett ur en hunds perspektiv.

McTavish är en hund som adopterats från hundhemmet av familjen Peachey. Han är huvudperson i en serie böcker författade av Meg Rosoff, som år 2016 erhöll Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Jag läste den första boken med nyfikenhet och konstaterade att jag roades. Mest fnissade jag när mamman kastade av sig jobbet som projektledare i trebarnsfamiljen. När de ängsliga familjemedlemmarna undrade vad som hänt hummade hon ljudligt sitt meditationsmantra.

En duktig hund äter kakan är den tredje boken i serien. Läsaren känner igen sig i perspektivbytena som skiftar mellan det allvetande perspektivet och hundens perspektiv. Liksom i första boken uppkommer en situation som kräver allas förmåga att anpassa sig. Projektet den här gången är att pappan börjat brinna för bakning. Han till och med anmäler sig till en tävling han får nys om i tidningen. Stan ska kora den bästa och mest ambitiösa bagaren. Priset är förutom äran en penningsumma om femhundra pund.

Sonen är skeptisk till pappans talanger, vilket Rosoff illustrerar på följande träffsäkra sätt:

”Toppen”, sa Ollie, ”För 500 pund skulle vi kunna köpa alla våra kakor från det alldeles utmärkta bageriet i stan.”
Pappa Peachey blängde på honom. ”Det kommer inte att behövas, Oliver. Inte när ni redan har en så förstklassig bagare som mig här i huset.”

Handlingen skrider framåt mot tävlingsdagen. Samtidigt hittar jag nya bottnar hos familjemedlemmarna. Pappan vill visa sig på styva linan, och söker uppenbarligen bekräftelse. Tycker han möjligen att arbetsplatsen där han tjänar ihop sin lön saknar utmaningar? I barnens repliker hittar jag de ironiska inslagen men noterar att de också får öva sig i att uttrycka sig diplomatiskt. De vill ju inte stuka pappans entusiasm.

Förutom dråpliga händelser som utspelar sig i samband med pappans bakande i köket, skymtar ett annat samhällsviktigt tema som också får betydelse för händelserna i berättelsen. Nämligen matens betydelse. Maten vi lagar och äter innehåller skiftande mängder av näringsämnen. Om vi äter skräpmat kan det ge ovälkomna konsekvenser till människokroppen. Plus hundkroppen (!)

Många av mina reflektioner har förstås sitt ursprung i att jag är vuxen och själv intresserar mig för god mat och att hålla mig någorlunda frisk. Det bästa är nog ändå, att bara strunta i mina reflektioner och njuta av en charmig och underhållande högläsningsbok.

Similar Posts:

• När alla bara skäller
• Alltings brist på fasthet
• Ingen skriver som Khemiri
• När får män gråta?
• Antiklimax och litterära axelryckningar

Hennes böcker är lästa och omtyckta. Böckernas karaktärer granskar världen med kritiska ögon men parallellt med allvaret finns inslag av humor. Också djur verkar vilja ta sin plats. På frågan om varför djur ofta förekommer i böckerna svarar författaren att de tycks krypa in i böckerna av sig själv. Men sedan utvecklar hon sitt resonemang kring djurens betydelse. Dels verkar djuren ha en stor betydelse för människorna. Dels kan de spegla personerna i böckerna och belysa mänskligheten på ett skarpare sätt.

År 2005 mottog Philip Pullman ALMA-priset. Då var han 59 år och det framgår att han fortfarande kände sig både ung och inspirerad. Han målade upp sina nästkommande år med sikte på att skriva många fler böcker. De senaste åren har hans engagemang i samhällsdebatten ökat. Pullman tillhör de medborgare som ser Brexits negativa konsekvenser och är oroad över den ökade intoleransen som hotar demokratin.

Många av hans debattinlägg visar hur han tar unga och barn på allvar och han kritiserar nedskärningar i skola och biblioteksväsende. Hans tänkvärda tal i Riksdagsbiblioteket från besöket i Sverige år 2005 kunde vara en ledstjärna för många beslutsfattare när ekonomiska resurser fördelas.

Ta med dig några av hans visionära rader under sommaren. Låt dem sjunka in. Ta fram dem i höst innan du går till valurnorna:

We need teachers who understand that children don’t need simple language, they need beautiful language; they don’t need the cheapest, they need the best; they don’t need silly art because they’re children, they need great art because they’re human.

Similar Posts:

• Where are we now, Brytain?
• Om Gud var en slacker
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• När alla bara skäller
• Sommar av konsekvenser

Det behöver inte innebära att nämnda familj hamnar i kris.
Eller jo.
Krisen är ett faktum.

Ingen vaknar i tid om mornarna, matlagningen glider över i mikromat och hämtpizza, högarna med smutstvätt växer och borttappade nycklar förblir borttappade.
Historien utspelar sig i nutid i en familj som består av mamma, pappa, Ava, Ollie och Betty.

Familjens yngsta, alltså Betty, behåller fötterna på jorden. Hon behövs mer än någonsin när luften fylls av storasyster Avas verbala anmärkningar och storebror Ollies stönanden. Pappan blir argledsnare för varje dag som går. De tidigare osynliga arbetsuppgifterna i hemmet uppenbarar sig och mamman är bara närvarande i sin senaste yogaposition.

Större delen av boken handlar om att familjen måste hitta en väg ur nykaoset utan mammans hjälp. Betty har föreslagit att familjen ska besöka ett hundhem – med målet att adoptera en hund – och när hon läser i en broschyr avbryts hon:

Precis då kom pappa Peachey ut från sitt arbetsrum och nappade åt sig broschyren ur Bettys hand.
”En inköpslista?” utbrast han. ”En inköpslista för en hund? Och sen då? Balettlektioner? Sommarläger?
Betty öppnade munnen för att förklara men pappa Peachey vinkade åt henne att vara tyst.
”En säng”, utbrast han ”En säng åt en hund? Vilket trams. Varför inte en hundbil? Eller ett hundflygplan?”

Texten löper naturligt i dialogerna. Men perspektivbytena i berättelsen gör att det stakar sig ibland. Oftast flödar det allvetande berättarperspektivet. Nästa gång är det hundens tankar och idéer jag förs in i. Ännu en vridning sker när en röst träder in, likt förr i tidens sagoberättare:

Om du fortfarande är osäker ska du veta att McTavish inte var en sådan där bolljagande hålgrävande hund som man så ofta träffar på i böcker. McTavish var mer av ett psykologiskt geni.

Det vore intressant att jämföra med en levandegjord och dramatiserad textversion. Troligen skulle perspektivbytena fungera smidigare med olika röster.

Slutligen en kort kommentar kring illustrationerna. Bilderna spelar inte på det svartvita registret utan pendlar mellan ljusgrått och mellangrått. Denna platta återgivning har kanske sin förklaring i förlagor som är gjorda i orange, gult och turkos, vilket bokomslaget tyder på.

Behållningen av läsningen ligger som sagt i dialogerna.

”Varför finns det inga rena trosor? Jag kommer försent igen.”
”Åhmmmmm”, mässade mamma Peachey på sin väg till inre frid.

Alla kanske inte behöver skaffa en hund. Ta chansen och lär upp alla i familjen att starta tvättmaskinen.

Similar Posts:

• Ett nytt projekt för familjen Peachey
• Att ”ställa till det för sig”
• Om Gud var en slacker
• Mörkret inombords
• Almapriset 2016 och 2005

Jag gillar Mila, men hon är irriterande felfri. De enda brister som beskrivs känns som en litterär motsvarighet till att på en anställningsintervju hävda att ens största brist är att man är för punktlig eller för noggrann. Hon är lite udda, visst, men inte så att det någonsin ställer till det för henne eller någon i hennes närhet. Hon är bara tillräckligt excentrisk för att man ska kunna säga att hon är ”lite udda”, men det får aldrig några reella eller obekväma konsekvenser. Jag får en känsla av att Mila är sådan som vuxna gärna vill att tolvåringar ska vara. De där ”konstiga” aspekterna av hennes personlighet och att hon är impopulär i skolan känns mest ditslängda för att blidka faktiska tolvåringar, och för att hindra läsaren från att tycka att Mila är alltför präktig.

Att hela berättelsen utmynnar i ett stort antiklimax gör mig inte mindre irriterad på Om jag försvann. Jag vet att man som läsare ofta skulle vilja ha ett annat slut på boken man läser, och jag förstår att slut är jättesvårt att skriva, men det som är så förbluffande med slutet på den här boken är att Meg Rosoff använder det för att ogiltigförklara allt som hänt på vägen dit. Det är inte riktigt så att huvudpersonen vaknar och man får veta att hela boken bara var en dröm, men det är inte långt ifrån. Man får veta att Mila blivit lurad genom hela boken, och att hennes sökande var meningslöst. Sensmoralen blir något i stil med ”vuxna får ljuga och luras hur mycket de vill, eftersom livet är komplicerat”. Att Mila har blivit lurad och att de vuxna i hennes närhet ljuger för henne presenteras en axelryckning och något i stil med ”det är svårt att vara vuxen”.

Det värsta är att jag misstänker att den här boken kommer älskas av vuxna världen över och prackas på klasser av mellanstadieelever som obligatorisk läsning. Gör inte så mot tolvåringarna i ert liv. Om ni vill att de ska läsa en uppväxtskildring av den vanligtvis lysande Meg Rosoff, ge dem fantastiska Så har jag det nu att läsa istället.

Similar Posts:

• Om Gud var en slacker
• Almapriset 2016 och 2005
• Att ”ställa till det för sig”
• När alla bara skäller
• Odödlig, dödlig ungdom

Jag måste erkänna att när jag började läsa Så har jag det nu förväntade jag mig visserligen en kvalitativ ungdomsroman (det är ändå Meg Rosoff vi talar om, och jag gav hennes Jonathan bortom all kontroll 9/10 i betyg häromveckan), men ändå en ungdomsroman. Ungdomsromaner, när de är välskrivna, brukar ge mig en känsla av litterärt välbehag och förflytta mig till en plats där det är lättare att andas. Ungdomslitteratur behöver inte alls vara särskilt lättsam, den ger mig något att längta till, inte från. Jag skulle visserligen inte vilja bo i Panem, den vidriga diktaturen som anordnar hungerspel där barn tvingas mörda varandra, men jag sträckläste alla tre böcker och tog varje chans jag hade att försvinna in i böckernas värld och heja på Katniss Everdeen, bokseriens hjältinna.

Meg Rosoffs Så har jag det nu kommer åt mig på ett sätt få andra ungdomsromaner har gjort. Efter att ha läst den i tre timmar fick jag ta en andningspaus som varade i flera dagar, och sedan portionerade jag ut läsandet så att jag inte läste längre än en halvtimme åt gången. Missförstå mig inte – den här boken är fantastisk. Huvudkaraktären Daisy berättar på ett skenbart lättsamt sätt om sin tid hos sina charmiga, excentriska kusiner i Storbritannien, och trots att man vet att Kriget Kommer lockas man in i idyllen och börjar känna sig behagligt avslappnad i en solig fläck på godset, omgiven av välvilliga släktingar, intelligenta hundar, och gulliga getter. Man vet redan från början att Daisy blev bortskickad mot sin vilja, men eftersom det är så sparsamt med detaljer om vad som ledde fram till det beslutet lockas (eller luras?) man att tänka att Daisy förmodligen mest är lite dramatisk, och att det inte var lika illa som det lät.

Sedan märker man att Daisy inte äter, och ens hjärta börjar slå lite för fort. Hon berättar mer om bakgrunden till sin landsförvisning, och ens hjärta blir lite skört i kanterna. När kriget till slut bryter ut och soldaterna särar på de sammansvetsade kusinerna för att skicka dem till olika delar av landet gör det fruktansvärt ont i bröstet. Efter ytterligare något kapitel går boken från att vara en historia om förbjuden kärlek (mellan Daisy och hennes kusin Edmond) och en underlig sommar på landet till att handla om ren och skär överlevnad. Daisy måste komma över sin ätstörning och ångest och istället kämpa för att hitta tillräckligt med mat så att hon och hennes yngre kusin Piper inte ska svälta ihjäl. De (och den något oförberedde läsaren) tvingas se och uppleva saker som gör att jag sköt upp att skriva den här recensionen så länge jag kunde. Det är krig, det är hjärtskärande och verkligt och gör så ont att man går sönder. Precis som riktiga krig.

Daisys språk tar något kapitel att vänja sig vid, men sen känns hennes rättframma ordval och oerhört långa meningar som ett stilistiskt genidrag. Meg Rosoff har lyckats skriva en 15-årig flicka som faktiskt låter som en 15-årig flicka, inte en karikatyr som strösslar varje mening med ”åhguuu” och ”liksom”.

Kanske kommer Så har jag det nu åt mig så mycket för att händelserna som leder fram till Kriget väldigt mycket liknar det som händer i den riktiga världen just nu. Kanske gör allt lite extra ont för att jag känner igen mitt eget sköra 15-åriga jag i Daisy, och vet att jag inte hade haft styrkan att göra hälften av det flickor världen över måste göra för att överleva krig.

Så har jag det nu är både givande och gripande läsning, men man bör vara beredd på att bli emotionellt manglad. Ta ett djup andetag och var beredd med något som muntrar upp dig efteråt. Det gör ont, men är värt besväret.

Similar Posts:

• Är idag en dålig dag? En ännu sämre?
• Gränslöst charmig feelgood
• En skakande saga om krig och vänskap
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Olyckliga vindar på USA:s östkust

Jobbet kväver hans kreativitet på ett sätt som annars bara skulle kunna uppnås genom att förvandla mördande alldaglighet och tristess till ett vapen och avfyra det rakt mot Jonathans hjärta. Att som läsare bevittna hur alla hans försök att göra något kreativt och originellt förintas av plattitydgranater (”Elden är lös! Håll liv i lågan, läckerbit!”) och nonsensinstruktioner (”Jag tänker att vi U-svänger gårdagens grejer för det omedelbara nuet?”) är både deprimerande och mycket underhållande.

När Jonathans bror tar ett jobb i Dubai lämnar han sina hundar hos Jonathan, som till sin flickväns stora irritation snabbt förvandlar hundarna till huvudpersoner i sitt liv. Författaren har lagt lika mycket jobb på karaktärerna Sissy (cockerspaniel) och Dante (bordercollie) som hon gjort på sina mänskliga karaktärer, och känslan av att de är riktiga personer förstärks ytterligare av att Jonathan i så stor utsträckning tillskriver sina hundkompanjoner intrikata själsliv. Han oroar sig så mycket för deras lycka och mentala hälsa att han vid ett tillfälle uppsöker en veterinär för att försäkra sig om att Dante inte lider av existentiell ångest. Att Jonathan projicerar sin oro för livet och världen på hundarna är uppenbart, men det är rörande och ofta väldigt roligt.

Jag har nästan inga invändningar mot den här boken, men något som genomgående störde mig var Jonathans relation till sin flickvän Julie, som tyvärr är bokens mest endimensionella karaktär. Julie känns ganska mycket som den stereotypa missnöjda flickvännen: hon önskar att Jonathan vore rikare, mer framgångsrik, hade mindre töntiga hobbyer, och lite coolare vänner.

Jonathan, i sin tur, växlar mellan att vara överlycklig att någon så snygg som Julie vill vara ihop med honom, och gripas av dödsångest vid tanken på att vara tillsammans med henne för alltid. Hon tycker att hans jobb inte är tillräckligt imponerande, han tycker att hennes jobb (säljare på Bridal-360, ett glossigt magasin om bröllopsplanering) är fånigt. Båda ägnar många sidor i boken till att föreställa sig att deras respektive är någon helt annan person, som veterinären Clare eller juristen Mark.

Medan Jonathan har tillräckligt många andra fina personlighetsdrag för att jag ska kunna ha överseende med det provocerande i att han blir förälskad i själfulla kvinnor som serverar honom kaffe (och ägnar tre sidor åt att föreställa sig deras gemensamma framtid, vad deras barn ska heta, vilken färg blommorna i deras trädgård ska ha), blir Julies konstanta missnöje med Jonathan bara tröttsamt. Jag tror att Jonathan bortom all kontroll hade tjänat på att ge Julie en själ, istället för att bara låta henne hacka sönder Jonathans. Hon är tråkigt nära att bara vara en karikatyr på Den Missnöjda Flickvännen, som Den Missförstådde Killen alltid lämnar när han träffar sin manic pixie dream girl.

Jonathan, däremot, har visserligen stereotypt kufiska drag (serietidningsälskande, oförmåga att förstå sociala koder), men de balanseras upp av originella idéer, kreativa utläggningar om världens tillstånd och framförallt av hans totala hängivenhet och kärlek till Dante och Sissy. Jonathan är knäpp och ibland lite irriterande, men han känns levande, och så verklig att jag funderar på hur det går för honom även efter att jag läst ut boken.

Bokens stjärnor är dock Dante och Sissy, och jag tror att även läsare som inte anser sig vara ”hundmänniskor” kommer bli charmade av dem. Rena hundälskare förutspår jag kommer falla pladask för hundradarparet och skratta högt åt beskrivningarna av förståsigpåare i hundrastgården.

Jonathan Trefoil gör inte mycket rätt i livet, men Jonathan bortom all kontroll träffar mitt i prick ändå.

Similar Posts:

• Överrumplande och hjärtskärande debut
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Låt det aldrig ta slut
• Ett nytt projekt för familjen Peachey
• ”Dagen börjar vid midnatt”

Faktum är att Gud, som förresten heter Bob, är en slackig, slapp, ombytlig och inte minst sagt kåt tonårskille som förärats positionen av sin mamma, som i sin tur vann den på poker.

Denna originella grundberättelse har faktiskt fått mig att släpa hem I begynnelsen var Bob från biblioteket tidigare, fast tydligen krävdes det ett ALMA-pris för att jag också skulle ta mig tid att läsa den. I år fick Rosoff alltså priset, med motiveringen att hennes ungdomsböcker

talar till både känsla och intellekt. På en gnistrande prosa skriver hon om människans sökande efter mening och identitet i en besynnerlig och bisarr värld. Hon lämnar aldrig läsaren oberörd. Ingen bok är den andra lik i detta modiga och humoristiska författarskap.

I begynnelsen var Bob utspelar sig sannerligen i ”en besynnerlig och bisarr värld”, men jag vet inte om jag skulle sträcka mig till att just den tilltalar både känsla och intellekt – inte hos mig i alla fall. Jag gillar idén. Den är knäpp, egen, en smula tragisk och skulle faktiskt förklara en hel del. Fast jag känner inte direkt med någon av karaktärerna, och det tycker jag nästan alltid är ett problem.

Bortsett från Bob och hans halvalkade, spelmissbrukande mamma och hennes intergalaktiska pokerpolare befolkas romanen av Mr B, en grå byråkrat som så gott han kan försöker lappa och laga i Bobs katastrofala skapelse (och som själv gjort valarna, vilket jag av någon anledning tycker är en väldigt fin detalj) och av Bobs senaste förälskelse/kåtslag Lucy, en tindrande vacker och oskyldig ung tjej som jobbar på en djurpark. Ja, och så Bobs kroniskt deprimerade, kroniskt ätande husdjur, ecken.

Inte minst detta stackars udda husdjur gör att mina tankar går till Eva Ibbotson, vars barnböcker om häxkonster och annat jag själv läste och gillade i tidig slukarålder. I begynnelsen var Bob måste räknas in i en typisk brittisk humoristisk tradition, uppburen av författare som Ibbotson, Douglas Adams, Terry Pratchett, med flera. I bästa fall har de något sorts djup bakom all sin underhållande knasighet.

I Bobs fall består väl detta djup för all del i teodicéproblemet, det vill säga: om Gud är god, varför finns det då ondska och lidande? Rosoffs svar är kanske: för att Gud inte bryr sig. Eller: för att han är minst lika lite ofelbar som sin skapelse.

Som roman är problemet med Bob delvis ett liknande: jag bryr mig inte. Bob och Lucy är schablonmässiga och genuint ointressanta – i Bobs fall också rätt osympatisk – och själva grundpremissen om skapelsen fungerar ganska halvhjärtat. Jag är visserligen tveksam till i vilken utsträckning unga läsare kan identifiera sig med någon av dem, eller för den delen med den medelålders byråkraten Mr B, men där hamnar nog snarast mina sympatier, hos byråkraten och hos den deprimerande men matglada ecken. Och valarna.

Similar Posts:

• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad
• Almapriset 2016 och 2005
• Människorna som passerar
• Mörkret inombords

Justin går in i någon sorts depression med psykotiska drag; han uppfinner en fantasihund och ser pratande kaniner, och är på ett tonårsmässigt sätt helt uppfylld av sig själv och sitt eget elände. Fler olyckor händer: ett flygplan kraschar på exakt det ställe Justin stod på en minut tidigare och detta leder honom in ännu längre i sin egen misär. Justin är förvirrad och deprimerad och väntar på katastrofen som han är övertygad om kommer hända. Kring sig har han Agnes, bohemisk "äldre kvinna" (dvs. 19 år) som fotograferar honom, och geniet Peter som ser allting med glasklar logik, samt Peters lillasyster Dorothea som är en av få som når in till Justins förvirrade psyke.

Till en början tycker jag upplägget känns sökt och lite stolpigt. Justins reaktioner verkar överdrivna och det faktum att "ödet" får egen röst gör att jag får lite för mycket skrivet på näsan. Men det tar sig. Det tar sig ordentligt. Andra hälften av boken läser jag i flygande fart och det är en uppfriskande annorlunda beskrivning av en tonårings svårigheter med omgivningen och sig själv.

Talande kaniner, kraschande flygplan och deprimerande tonåringar gör det oundvikligt att dra paralleller till filmen Donnie Darko. Jag har ingen aning i ur vilken mån författaren har inspirerats men otydligheten i vad som är psykos och vad som är ödet personifierat är samma och fungerar nästan lika bra i boken Justin Case som i filmen Donnie Darko. Och att jag säger nästan lika bra är inget dåligt betyg till Justin Case, bara så vi är på det klara med den saken.

Similar Posts:

• Om Gud var en slacker
• En halv berättelse
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Överrumplande och hjärtskärande debut
• Oväntat rörande återupprepning