Det är ofta morgon, ofta på resa. Jeschko-Edbergs diktjag tar sig via pendlarresorna på den skånska slätten, till dunkande tågvagnar genom ett mardrömsfärgat Europa, till turismens Paris och vidare till Oklahoma. Det är en samling som gör sig bra i den kaotiska morgonrusningen på en tunnelbanestation, som uppmanar läsaren att betrakta det hen har runt sig och försöka sätta ord på det som hela tiden dör men samtidigt är i rörelse.

Det finns en förväntan
som förblir osynlig i morgonrusningen,
ett framåtskridande vilket tyglar sig självt
tills träden i allén börjar brinna,
ett efter ett,
trädkronorna brister ur i eldfärgade blommor
ovanför huvudena på alla de som tittar ner i marken.

Att Jesckho-Edberg har Göran Sonnevi som förebild är inte svårt att tänka sig. Trots att poeterna stilmässigt skiljer sig en del åt, finns här en lika uppriktig samhällelig förtvivlan som stiger ur texten. ”Jag försöker frammana de ord/ som skulle kunna sätta världen/ i ett bärnstensskimrande ljus/ som vandrar genom våra leder”, skriver Jeschko-Edberg. I flera dikter befästs också kontrasterna mellan den sorg glädje som uppstår i intima relationer, och den större strukturella sorgen, som diktjaget ofrånkomligen är en del av. Utgångspunkten är ofta minnen eller fotografier ur vilka nya scener avtecknar sig och för med sig bilder av krig och dess människor. Allt sker med en stillsam krusning – två verkligheter flyter ihop, ungefär som när en mänsklig gestalt avtecknar sig i en vattenpöl. Först är bilden grumlig, för att sedan bli skarp, sedan grumlig igen, för att slutligen lägga sig blank och stilla. Dikten Snart kommer min dotter att vakna fungerar just så, och är exempel på när Eldträd tidig morgon är som bäst:

[…]
Det snöar, en värld som sakta täcks av död.
Ett vitt landskap som smälter samman med snöröken, kylan kryper närmare
snön lägger sig över de halvt genomskinliga människorna och tynger deras steg.

Snart kommer min dotter att vakna till ännu en dag
jag vill vara bredvid henne då hon stiger upp
så jag vänder mig om och träder tillbaka in i vardagen,
när jag tagit mig över det långa diket och satt mina fötter på asfalten
skrapar jag av snö på mina skor,
medan jag väntar på att bussen skall svänga runt hörnet
och långsamt krypa fram till mig
hör jag hur skottlossningen fortsätter ute på åkrarna.

Jeschko-Edberg skriver med en registrerande närvaro som å ena sidan håller ihop dikterna, å andra sidan ibland är nära att bli kyliga referat. En betraktare är ju som bekant sällan bara en betraktare. Hen måste alltid välja att antingen närma sig eller distansera från omgivningen. Och även om ett sådant närmande inte tycks ske rent fysisk i denna diktsamling, så är det uppenbart att här finns ett diktjag som ser omvärldens sorg lika mycket som sin egen. När dikten då och då uppgår i för många politiskt eller poetisk undervisande fraser som ”samhällsekonomin vittrar sönder” eller ”skapandet är inom ramarna för vårt symboliska universum” tappar den mig lite. Det här är redan lyrik som får sin kraft ur sitt försiktiga, nästan stillastående tempo, men då och då är den nära att stanna upp helt.

Politisk dikt blir inte enbart till genom analytiska utsagor, utan också genom att göra läsaren uppmärksam på det redan sedda. Genom att visa fram politiska processer – krigsbilder, förtryck, våld – igen och säga: det här händer också nu. Det här pågår samtidigt. Medan någon sitter på ett pendeltåg fortsätter Rysslands intåg i Ukraina. I den här diktsamlingen blir det tydligt.

Similar Posts:

• Vecka 51: Omtalade efterlängtingar och personliga vendettor
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• En poetik att lyssna till
• Guldramen som gastkramar tavlan
• Havets visa

Det går att göra test på hur många ord per minut som en läser. Ett genomsnitt ligger kring 200 ord per minut, hjärnan kan processa mycket mer information än så. Men kanske gäller inte det det riktigt all skönlitteratur. Viss litteratur kanske kräver en pausering, att en läser om, känner, upplever, jag kort sagt: att den tuggas ordentligt. Viss litteratur kanske är som en smoothie som går att svepa eftersom den inte behöver tuggas. Eller finns det andra orsaker? Forskning, gissningar eller egensnickrade teorier välkomnas i kommentarsfältet.

Här är veckans meny (ps. Ja, jag var hungrig när jag skrev ovanstående):

På måndag skriver Björn två recensioner om retroskräck; Susan Hills Kvinnan i svart, en enkel spökhistoria från förr som fungerar; och Kim W Anderssons Love Hurts 2, en samling lekfulla serienoveller om kärlek och död som fungerar sisådär.

På tisdag skriver Rebecka om Ayana Mathis debutbok Hatties liv som valdes ut till Oprah Winfreys bokklubb och därmed blev en ordentlig snackis. En intressant bok om en kämpande kvinna men som är något rörig, det blir lite om mycket och håller kanske inte samma nivå hela vägen.

På onsdag skriver Anna Liv om den tredje Alex King-thrillern Vanmakt av Thomas Erikson. Det är en rusig historia som utspelar sig i diplomatvärlden. Kidnappning, maktspel och skumma skurkar.

På torsdag skriver Ella om Åsa Fosters hyllade debut, Man måste inte alltid tala om det – en stilsäker novellsamling som mestadels utspelar sig i Sydafrika. Tjugo år har gått sedan apartheidsystemet avskaffades, men samhället präglas fortfarande av enorma klyftor, misstro och våld.

På lördag skriver Cecilia om P. C. Jersilds De ondas kloster. Spännande historisk fiktion från forntida Stockholm. Högt betyg!

Similar Posts:

• Vecka 51: Omtalade efterlängtingar och personliga vendettor
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Brinnande stillsam samtid
• Det slutar inte med apartheid
• Vecka 37: Glöm inte rösta!

Veckan som kommer är full med överraskningar. Som ni kanske redan sett har vi gått ut hårt med två omtalade favoriter…

Igår skrev Sara, en av våra nykomlingar, om omtalade Gone Girl av Gillian Flynn. Hon tyckte om den, så pass mycket att den fick tio av tio minsann!

Idag skriver Ella om Nyckeln, sista delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsfors-trilogi. Författarna har hunnit samla på sig en hel del mytologiskt bagage vid det här laget och Nyckeln ligger på dryga 800 sidor, men Ella tror knappast fansen beklagar sig. En värdig avslutning på en älskad trilogi – eller om det nu är början på något nytt?

På onsdag skriver jag, Lina, om Micke Darmells Uppkopplad eller avkopplad: Om konsten att verka i en uppkopplad värld, en bok som tar stryptag på hela vårt teknologiska samhälle. Hur hanterar vi egentligen den ständiga uppkopplingen? Vad gör facebook med oss? Mycket intressant och viktig bok, som skriven för mig. Och inte bara mig, tror jag bestämt…

På torsdag skriver Anna Liv om Mons Kallentofts Vindsjälar, den andra delen i en svit inspirerad av de fyra elementen. Det handlar om sensommarstorm, äldreomsorg och död. Vem har något att vinna på en sjuk gamlings död, ens i ett samhälle där kapital tycks stå över människovärde? Kallentofts språk är mer poetiskt än någonsin och gör mig lätt andfådd.

På söndag skriver Håkan om Bengt Bergs nya diktsamling Värmland – Världen tur & retur. Och han har just nu ingen aning om vad han ska tycka, hälsar han, ”men jag tycker om den på något sjukt sätt. Som farmors fotoalbum”. Vidare utlovas vi en hämnd, eftersom Bengt var den som skapade Håkans första litterära kris. Spännande!

Och på lördag blir det lyrik när vår gäst Charlotte Qvandt skriver om Mattias Jeschko-Edbergs första diktsamling Eldträd tidig morgon. Missa inte det!

Similar Posts:

• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Brinnande stillsam samtid
• Mord i blåsig vind
• ”Ibland reser sig håren på mina armar”. Intervju med deckarförfattaren Mons Kallentoft
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer