Jag har arbetat med schizofrena patienter som lika ofiltrerat delger sina levande, vakna mardrömmar och finner en njutning, en poesi i dessa hårt stötande, rytmiskt pumpande kukar som fyller rad efter rad. Anus efter anus. Fitta efter fitta.

Jag ser kärleken i texten, den man flytt in i och sen desperat försöker fly ifrån. Kärleken där man inte kan andas eller se längre. Så äntligen lyckas man fly och blir fri. Men förvandlas till den jagade, och jägaren, och den som söker sitt jag på nytt och förgriper sig på vägen och blir utsatt för nya övergrepp. Av andra. Av sig själv.

Kroppen och psyket omvandlas och förvandlas hela tiden. En människas kroppshallucinationer och vanföreställningar är en annans verklighet. Och ur detta stiger till slut den med segerhuva födde. Den ständigt vaksamme. När jag en gång läste och nu läser om denna korta roman ser jag samma saker och nya saker. Då väckte den min litterära lust och äckel. Nu känns den som en Bad Trip Bhagavad Gita. Men vem kör vagnen?

Similar Posts:

• Debutartad debut 2001
• Påfågelprunkande om svullna ungdomshjärtan
• Bla. Bla. Bla. Bla. Bla. Bla. Bla.
• En lägenhet att fylla
• Livet pågår någon annanstans

Vi lär känna vår huvudperson Maja när hon går sista året på gymnasiet. Hon står med en fot i barndomen, med mormorspromenader och lillebrorsumgänge, samtidigt som det dricks öl, förälskas och onaneras. Hela tiden är naturen närvarande. Hur den svulstigt bultar och pockar på i varje scen. Under gymnasiets sista termin, när ensamheten skriker i bröstet, anländer kärleken till vår protagonist. Hans namn stavas David och han lyckas med att omkullkasta den utsugna tillvaro vår huvudperson hittills levt med. David växer från att vara balkongkillen till att bli rejält betydelsefull.

Vi stannar upp, han verkar vilja säga någonting, men det blir mest en häftig flämtning, en snubblande ansats till språng. Han ser pojkaktig och farlig ut med sin kånkenrygga på sig, han är en tonårsvarulv – jag är inte svår att få vittring på, inte för honom nu, jag nervössvettas och har mens. Hans blick skenar som ett lyckligt föl över min äng, jag vill kyssa hans ögonfransar och hans djävulshorn, vi småpratar lite.

Just detta är typiskt. Hur texten skenar iväg men sen hämtas upp. Aldrig att jag går vilse trots att här växer sly. Formen finns hela tiden närvarande såsom en skattkista med borttappad nyckel. Alltid viktig, aldrig tillrättalagd. I förra veckan belönades Martin Tistedt med Mare Kandre-priset som årligen delas ut till unga författare som skriver i Mare Kandres anda. Det är välförtjänt och vackert. Liksom salig Mare Kandre skriver Tistedt i Vår om den unga kvinnorollen, anpassning till omvärlden samt inte minst om drifternas betydelse. Att unga tjejer idag knappast uttrycker sig som Maja spelar alls ingen roll. Heller inte att jag annars lätt kväljs av blommiga texter där orden flockas i sjok och där det tenderas att berätta för mycket. Visst är språket prunkande och Majas värld naturlyrisk, men samtidigt lyckas det enligt mig tydligt beskriva hur det är att gå sista året på gymnasiet med allt vad det innebär. Att vara både liten och stor, att vackla mellan hybris och värdelöshet, att ens tillvaro och tankar på förälskelsens pirr parat med våndor tar över det mesta av livet. Det lilla formatet hjälper också Vår att skimra och lysa. Hade boken varit en lunta hade risken för drunkning varit överhängande. Istället blir det utmejslat i sin svullenhet.

Det doftar barr i solgass och barr i skugga; tallkottar ligger strösslade över marken, underliga små spermier. Ibland snuddar David och jag vid varandra, som av en slump. Ekorrar pilar i trädkronorna och sniffar vaksamt, det skimrar och prasslar i lingonriset. Det är en sådan dag då det inte är svårt att föreställa sig varken örnens flykt högt där uppe i det klarblå eller skalbaggarnas kalasande bland benknotor i mullen. Lördag. Fåglarna beter sig som tjejer och killar på en badstrand, tjuter och kraxar i munnarna på varandra, bröstar sig struttande, försöker kåta upp varandra och sig själva.

Similar Posts:

• Bla. Bla. Bla. Bla. Bla. Bla. Bla.
• Kärleken där man inte kan andas eller se längre
• Från arkivet
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• En twittrig verklighet

Lux Aeterna slår ner på pulpeten från den förvirrade och saggiga saggigheten och upp krälar ett liv som fått en kraftig smegma medelst trubbigt föremål mot glansen (Instrumentbrädan). Kanske levererar Martin Tistedt årets dummaste diva här. Men också den smetigaste. Den som klarar sig i det naturliga urvalet. Det handlar inte om mängd gener, det handlar om hur välsmort dessa återanvänds för att leva.

Men även jag irrar i sär mig på robotgenrer när jag kryssar mellan deras rader. Duh duh duh duh duh duh duh duduh. Genre. Robotgenre. Genre. Robotgenre. Blir stum. Blir dum i hyacinten. Men väl lurad eller hög, fritt utan motstånd, maler den bara ner mig. Precis som alla andra idealgestalter. Upprepning efter upprepning. Till slut står jag där och försöker se frän ut i en ny genrerock (jag misslyckas, men jag ler åtminstone stumt).

Det är en skön konst att göra dumt smart. Att strippa allt så hårt från byggstenar att det knappt finns något kvar och ändå relevant. Eller rättare sagt, skita i om det är relevant eller ej. För att det blir bättre då. Ett steg till. Framåt. Trots att det är bakåt. Ge upp för att kunna nå upp. Lux Aeterna är just en humoristisk robot.

Det är märkligt vad den till synes enkla ytan som skapats öppnar för torkningar. Fredrik Belfrage torkar den som en hylla för champangeförfriskningar (och gillar det), Jan Björklund torkar kopplingar till sin ännu bonnigare ungdom och ännu fler hittar anledningar till att torka den för att skänkla sina käringknutar. Själv hör jag en diva som utgår från det omärkliga, som inte låter något övermärkligt torka mänskligheten där det behövs: utan bara utgår.

Det enda jag vet säkert är att något har utsmyckats när jag vaknar med tungt huvud på söndagsmorgonen och allt mina tankar vill göra är att studsa i takt till en vocoder-röst som sjunger ”We shall over come” och bara känns helt OK.

Similar Posts:

• Påfågelprunkande om svullna ungdomshjärtan
• Kärleken där man inte kan andas eller se längre
• Debutartad debut 2001
• Håglösheten
• ”När det inte är torka är det oftast översvämning”

För även om en del av historierna och dikterna i den här boken är välkomponerade och finputsade så känns den otroligt ljummen. Debutanter skall inte vara pissljumna, de skall vara glödheta. De skall vråla ut det de har att säga så att spottet yr som skum.

Som debutant borde man inte ha några koppel eller ledband, ingen publik man måste smöra för, och inga kritiker man måste flörta med. Man borde helt enkelt vara så fri att man kan göra vad man vill. Men det känns inte alls som om det är om det är det de här debutanterna är.

Det är så mycket ångest, sex och självupplevda vardagar att man faktiskt känner att ens eget liv måste vara något helt fantastiskt om det är så här tråkigt alla andra har.

Jag har inte alls någonting emot hjärtesorg och blues, men det måste finnas någonting bakom rösten, en vilja, en glöd. Något man vill förmedla, det går inte att skildra regndagar och hårda tider utan hjärta och själ. Det känns antiseptiskt, som ett gesällprov på hantverket, där man bara bryr sig om att alla fogar skall hålla och att inga glipor syns, samtidigt som men har glömt vad man tillverkar och varför man tillverkar det.

Jag vill ha liv och rörelse och inte bara några utrivna sidor ur en dagbok, eller de där dikterna som legat i flera år och gulnat i nedersta byrålådan.

Det borde inte vara så svårt att få ihop en fantastisk debutsamling. Det skrivs ju praktiskt taget i varenda hus och koja.

Debut är ett bra initiativ och jag hoppas att nästa volym levereras helt övertänd och inte bara lite svagt pyrande som askan från en utbrunnen majbrasa.

Men visst finns det glimtar av stjärnljus även i mörkret. Det mesta är som sagt välskrivet men saknar engagemang, men det finns saker som känns intressanta. Jag fastnar framförallt för Ola Klippviks frusna betraktelser av situationer och händelser genom en kristallklar analytisk blick. De känns som om någon försöker beskriva fotografier för en blind.

Martin Tistedts erotiska dikter är höljda i sällsam dimma och har något visst som i alla fall känns nytt för mig.

Jag är ledsen om jag har låtit elak, kanske är jag det, kanske är jag bara avundsjuk för att det inte är jag som är i tryck.

Jag tror att flera av de tio som skriver här skulle kunna vara riktigt bra om de bara kunde stänga skrivbordslådan om sin tonårsångest igen och kasta bort nyckeln. Börja från var de står i stället. Det är ingen jävel som vill läsa om hur någon brottas med sin själ på toaletten och skiter ut en korpsvart radda på över fem sidor.

Similar Posts:

• En ung mans mardrömsfantasi
• Ångestboken
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Febriga drömmar om död
• Döden, livet och allt annat