För något halvår sedan skrev jag om en bok med titeln Noll noll. Decenniet som förändrade världen, och precis som med Kurlanskys titel kan man ju fråga sig om det finns något år eller decennium som lämnat världen fullkomligt oberörd. Rimligtvis inte.

Inte desto mindre är 1968 ett symbol- och händelseladdat årtal för stora delar av världen. På mängder av platser demonstrerade människor mot allt från bussavgifter och högskolereformer till yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Kurlansky har helt enkelt – eller “enkelt” är nog fel ord i sammanhanget – gett sig på att skriva själva året 1968:s historia. Det gör han i fyra kronologiska delar lite inkonsekvent betitlade “Vår missnöjesvinter”, “Pragvåren”, “Sommarolympiaden” och “Nixons fall”. Varje avsnitt rör sig så över stora delar av världen, även om tyngdpunkten inte oväntat ligger på USA.

Problemet är dels att det blir lite överväldigande och svårt att överblicka, dels att ambitionen tycks vara att få med hela världen men att författaren är så handikappat amerikansk. Hans fokus avspeglas väl i litteraturförteckningen, som innehåller under respektive rubrik 14 titlar om Tjeckoslovakien, 5 om Tyskland, 1 om Storbritannien, 3 om Polen, 8 om Mexico, 1 om Mellanöstern, 5 om Kuba, 1 om Kina, 1 om Haiti, 27 om Frankrike, 5 om Vietnamkriget, 26 om USA samt ytterligare något 50-tal under andra rubriker som framför allt handlar om USA. Att de nordiska länderna inte gjort något som helst intryck är kanske inte förvånande, däremot att turbulensen i “tredje världen” knappt berörs alls.

Inte desto mindre är det en omfattande litteraturförteckning och en ambitiös bok, som förmodligen skulle tjänat mer på strykningar och förtydliganden än på att utökas ytterligare. Bäst är Kurlansky på hemmaplan, i amerikanska media, i amerikansk politik och amerikansk kultur. Som ingång till exempelvis medborgarrättsrörelsen, beatniks, yippies, hippies, et cetera är den inte dum alls. Vissa delar av Europa och små utblickar över till exempel Kuba och Mexico lyckas han också bra med. Som soppa betraktat är 1968 matnyttig, men, ja, mastig och liksom lite väl … soppig.

Similar Posts:

• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?
• Att få syn på varandra
• Latinamerika ur annorlunda perspektiv
• Torsk på torsk

I den scenen är Lenas sävlige, slitne, halvalkoholiserade far på något sätt hela föräldragenerationen, hela vuxensamhället, som inget ser och inget vill veta. Som på frågan hur de kan åka på semester till Spanien och därmed stödja Francoregimen bara dumt svarar ”En vill ju bara sola och bada…”

De flesta som skrivit om radikaliseringen kring 1968 understryker massmedias betydelse. Det fanns ingen globalt organiserad protestorganisation, menar till exempel Mark Kurlansky i 1968 – de gränslösa drömmarnas år. Aktivisterna såg varandra demonstrera på teve och lärde sig av varann den vägen. Och teve satte förstås ljuset också på företeelser att demonstrera emot.

Vietnamkriget sägs ofta vara det första krig som kom in i vardagsrummen. Nya tevetekniska landvinningar gav snabbt en ny typ av närgånget material. Plötsligt brändes barn till döds mitt framför våra ögon, på bästa sändningstid. Det blev omöjligt att blunda för krigets verklighet. Senare lärde sig förstås militären att kontrollera bilderna av krigen, även om nya medier – bloggar, webbkameror, mobilfilmer – ständigt hotar den kontrollen.

Det finns förstås en annan aspekt av Vietnamkriget. Med allmän värnplikt riskerade alla amerikanska unga män att skickas till krig på andra sidan jorden, vars grymhet och hopplöshet för varje tevesändning bara blev mer uppenbar. Det var medelklassmän, studenter, deras vänner och pojkvänner som riskerade att skickas ut i djungeln för att döda och dö enligt någon diffus kalla kriget-logik. Också där lärde sig den amerikanska militären sin läxa. Numera är det framför allt arbetarklassens unga som skickas ut att kriga i djungler och öknar. De har kanske inte så många andra karriärmöjligheter att välja på, men formellt sett åker de frivilligt. Det mobiliserar inga folkstormar. Få eller inga medelklasstudenter identifierar sig med dem.

Solidaritet är en lurig faktor. Det är också något som fascinerar mig med vad jag läser om 1968. Inte bara att man höjde blicken, att man såg konsekvenserna av det koloniala härjandet i tredje världen och demonstrerade emot det, utan att man faktiskt såg människors kamp där, och att man kunde identifiera sig med den kampen, också på ett vardagligt plan. För en del av gruvarbetarna i Sara Lidmans och Odd Uhrboms Gruva till exempel, tycks Vietnam verkligen nära.

Men vietnameserna … dom offrar! År efter år avstår dom från allt – för att vinna allt. Dom hoppas ju att vinna hela landet, alltsammans. Dom skapar ju ett människovärde … det som vi gett upp hoppet om. De flesta svenska arbetare är för blyga att säga det … Jag menar … man kan inte ena minuten klaga på gruvmaten, den andra på att bilverkstan har fuskat med lamellerna – och den tredje säga: Jag skulle vilja vara viet cong! Vem som helst kunde ju svara hur ska du med din mage komma ner i dom där gångarna … Så man säger inget. Men i hemlighet skulle vi också … Alltså jag skulle godkänna nattskiftet jag skulle vara stolt över det, hör du det: stolt – om det var ett led i något, om jag hade del i helheten … om det fanns något att se fram emot … Dom gör ju sitt land medan dom försvarar det … Vi arbetare i Sverige ökar produktionen. Dessemellan är vi till besvär. Missnöjda element. Svårplacerade! Reträttplatserna räcker inte till! Men vi skulle vilja vara med att göra Sverige, att göra en bit av världen … skapa något.

Naturligtvis kan man diskutera den här killens bild av kriget i Vietnam i förhållande till verkligheten, men jag tror inte det är riktigt poängen här. Han såg bilderna från kriget. Han såg människorna som utkämpade det och han kunde identifiera sig med deras sak.

På samma sätt fick mängder av människor under de där åren just syn på varandra. De såg att det fanns orättvisor och att människor gjorde uppror emot dem. De såg att det går att förändra världen och de ville vara med.

I Nyfiken – gul pratar Olof Palme om politisk medvetenhet bland annat i termer av skönlitteratur – ”jag tror skönlitteratur har en enorm politisk betydelse, i alla fall för mig. Detta kopplat med nationalekonomi och synintryck, det är en ganska hård kombination.” Han sätter fingret på något ganska elementärt där. Vi behöver fakta om världen, men vi behöver också identifikationen, känslan för den.

Alltsammans låter säkert urbota romantiskt. ”Det går att förändra världen.” Men titta på historien. Det enda konstanta är att världen förändras, oupphörligt. Människor förändrar den, oupphörligt. Det gäller bara att se. Att få syn på varandra.

Similar Posts:

• Koka soppa på ett år
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Skit i ironierna
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Den tidiga handeln byggde på lyxvaror – föga skrymmande, som kunde säljas till höga priser på konsumentmarknaderna i Europa. Med tiden kom allt fler varor att infogas i transnationella – och transatlantiska – varukedjor.

Här kan vi därför läsa om en rad av de produkter som spelat en avgörande roll för Latinamerikas historia: silver, socker och tobak under de första seklen, senare också andra varor som bananer, gummi och kokain. Ska man dra några paralleller till mer populärvetenskaplig litteratur så kommer främst Mark Kurlanskys böcker om torsk respektive salt i åtanke.

Den här antologin har dock en klart akademisk prägel, även om artiklarna inte är särskilt svårtillgängliga även för en bredare publik. För den som tycker Kurlansky skildrar historia ur ett intressant perspektiv kan därför den här boken vara väl värd läsning.

Similar Posts:

• Omöjligt att stödja de svaga?
• Imponerande tegelsten om skogen
• Trendig men överflödig
• Att mäta ekologisk hållbarhet
• Energihistoria i ilfart

När något som alltid har funnits, helt plötsligt inte finns längre, blir det förstås tydligt att se vilken betydelse denna existens har haft för samhället. Detta har Mark Kurlansky tagit fasta på i sin biografi om torsken, då han ser stora utvecklingsskeenden i historien genom torskens öga. Efter att ha läst denna bok förstår jag betydlig mer än tidigare vilken maktfaktor torsken varit.

Den fisk vi vanligen förknippar med namnet torsk huserar i de norra delarna av Atlanten. En följd av detta blir förstås att de länder vars torskrelaterade historia, problem, maträtter, krig, etc, som belyses i denna bok, har en gränslinje ut mot Nordatlanten. Efter denna geografiska avgränsning, är boken indelad i tre delar. I grova drag kan dessa delar sägas vara indelade enligt kronologisk historieindelning.

I den första delen, ”En fisks berättelse” får läsaren en djupare insikt i hur de stora torskfiskefarvattnen kom att lokaliseras; den stora kapplöpningen om det mystiska ”Torskland”, där baskerna låg i täten, som knappt 1000 år senare ledde till överfiskning, en i det närmaste utrotad fiskart, samt ekologisk katastrof. Läsaren ges även insikt i hur torsken har brukats genom tiderna – från torkning till frysning, samt vilka gastronomiska och ekonomiska konsekvenserna detta nu haft för världens torskregioner.

Den andra delen, ”Gränser”, kan framförallt ses ur en historisk synvinkel i formandet av nationella stater. I takt med att länder från och med 1600-talet blev alltmer varse om sina nationella gränsers betydelse, kom också tillgängligheten av fiskevatten att bli en het fråga i den internationella politiken. Torsken har varit upphov till flera krig, varav åtminstone tre utspelat sig under 1900-talet, och det senaste så sent som på 1980-talet. ”Gränser” anspelar dock inte enbart på nationella fiskevattensområden. Långt senare än då torskstaterna ansåg sig behöva fiskevattensgränser, kom man till insikt om att det också finns en gräns för hur mycket torsk det går att ta upp från Nordatlantens botten.

Den tredje delen av biografin, ”De sista jägarna”, är i sanning en ganska sorglig berättelse. Här belyses maktspelet mellan de olika intressegrupperingarna i torskens kristid – 1980- och 1990-talet. Om nu torsken inte längre kokar i så många grytor i hemmen, så kokar den alltjämt för fullt i den politiska grytan. Miljörörelsen vill stoppa allt torskfiske på oviss framtid; stater har förbjudit torskfiske men vill starta upp igen för att få sin del av den internationella kakan; fiskare har tvingats sluta sin verksamhet med anledning av förbud eller ekonomisk olönsamhet. Kurlansky ser heller ingen sann lösning på problemet – i stora delar av Nordatlanten har människan under 1000 år tillslut lyckats med de som länge ansågs omöjligt, att utrota atlanttorsken.

Nåväl, i detta bittra slut kan läsaren möjligen upplyftas av en fyrtiosidig epilog, vilken är en odyssé i tid och rum bland mer eller mindre delikata torskrecept. Det ju trots allt torsken som smaksensation som är upphovet till all den lycka och olycka som Kurlansky redogjort för. I denna receptsamling erbjuds allt från historiska kejsarmiddagar till halstrade torsksimblåsor.

Denna smått fantastiska biografi bjuder på inspirerande och tänkvärd läsning, och trots sitt faktaspäckade innehåll är den en mycket behaglig upplevelse i sitt prosaistiska språk. Att Kurlansky är amerikan märks väl, då stora delar av handling kretsar kring torskfisket vid den nordamerikanska kusten. Som svensk finns det nog knappast anledning att vara besviken över att den svenska östersjötorsken är helt utelämnad, då den ju utgör en marginell del av det totala torskbeståndet. Stormakten Norge är dock märkligt utelämnad ur denna biografi, sånär som på något enstaka stycke. Hur som helst ser jag Kurlansky som en lysande förebild i den ovanliga genren reportage/kulturhistoria/kokbok!

Similar Posts:

• Koka soppa på ett år
• Latinamerika ur annorlunda perspektiv
• Ett sekel av sovjetisk matnostalgi
• Toppen är nådd, nu går det utför
• Vindlande och tankeväckande havshistoria