Inte konstigt att det spårade ur lite förra året. Jag var begravd i arbete terminen ut och därefter gick det mesta av hela sommarens energi åt att försöka tukta det kaos som uppstått. Okej, rätt stor tid tillbringades väl i skuggan med att ignorera allt som borde göras också, men det var inte helt lätt. Denna andra vår med trädgård ligger mina ambitioner därför kanske mindre på självförsörjning och mer på nivån att undvika trädgården som stressfaktor – och så på att få behålla mer än tre jordgubbar och ett par skabbiga rabarberstänger från snigeljävlarna. Ursäkta min franska, men det är ju tydligen därifrån de kommer.

Och självförsörjning, det är väl ändå mest en romantisk dröm? Något man får leva ut i fantasin och i böcker som familjen Mandelmanns Självhushållning på Djupadal? Nej, menar Linde och Granefelt. 500 kvadratmeter mark räcker för att åtminstone förse en familj på fyra personer med alla grönsaker man behöver under året. Det är kanske ingen hardcore-definition av ”självförsörjande”, men det är genomförbart och dessutom flexibelt – Rätt ur jorden innehåller även avsnitt om hur man på bästa sätt kan leva ut drömmen även på balkong, i kruka och med hjälp av allemansrätten, vilket är sympatiskt. Ambitioner och praktiska omständigheter går ju långt ifrån alltid hand i hand.

Fokus ligger alltså på det ätbara: grönsaker, rotfrukter, kryddor, frukt och bär och kretsloppstänkandet genomsyrar förstås. Med en begränsad yta som ska ge näring år efter år (jo, det funkar ju som metafor också) måste man ta hand om, bevara och förnya resurserna. Att jordmån, kompost, gödsel och växelbruk får egna kapitel är nästan självskrivet, men här finns också avsnitt om näringslära och om hur man bäst bevarar sin skörd och får njuta av den länge.

Miljömedvetenheten genomsyrar det mesta på ett sätt som är både tankeväckande och ibland rent deprimerande: Stallgödsel kan man be närmaste bonde eller ridskola om, men kom ihåg att fråga när djuren senast maskades av eller gavs antibiotika så att den inte innehåller läkemedelsrester. Alger är ett jättebra jordtillskott, men numera bör man inte bara hämta själv vid havet eftersom de kan innehålla giftigt kadmium. ”Guldvatten” (utspädd urin) ger ett bra och snabbverkande näringstillskott, men också här ska man tänka på att undvika läkemedelsrester. Även vedaska är användbart, men bör inte komma från behandlat trä eller träd som stått nära motorleder eller ”kan ha utsatts för förorenat nedfall”. Detsamma gäller förstås om man samlar växter och bär i naturen, då man dessutom ska tänka på att man inte plockar där förorenad snö dumpats. Och så vidare.

Ett minus i kanten måste Rätt ur jorden få för att den ofta är lite dålig på att använda sig av bildernas informationsvärde (vilket verkar vara ett vanligt problem i trädgårdsböcker – de är för ensidigt dekorativa). När det gäller till exempel att beskära eller ympa träd finns pedagogiska skisser, men ofta saknar jag hjälp av bilderna när jag undrar vad tusan det där är för redskap, hur de där växterna som ska vara så bra för att identifiera jordmånen egentligen ser ut, och liknande. Det är en balansgång alla fackböcker har att gå: att lära människor saker utan att för den skull få dem att känna sig dumma; att ge svaren alldeles precis när man hunnit komma på frågorna. På den punkten finns en och annan lucka, men överlag är Rätt ur jorden en rätt aptitretande trädgårdsbok – både när det gäller att odla och äta grönt och att ta hand om jorden.

Similar Posts:

• Grundkurs i evigheten
• Livet på sextio hektar
• Vara sin egen trädgårdstomte
• Sommardrömmar om att odla
• Jordnära passion

Och ändå inte. Det finns en helhetssyn här som är möjlig att bära med sig också i det lilla. Kretsloppstanken, förstås, och alla olika livsformer som samarbetar eller som man använder sig av för att få ut det man vill av jorden på ett sätt som också är långsiktigt hållbart. Jo, jag är lite avundsjuk på familjen Mandelmann, som kan låta delar av ogräs- och insektsbekämpning, gödsling och annat jordarbete skötas av hönsen och grisarna. Men jag kan åtminstone tänka på att inte köpa betat frö, fröer som är behandlade för att ta livet av mikroorganismer omkring sig.

Dessutom finns det väl ett egenvärde i att fundera över hur maten på vår tallrik egentligen produceras, eller borde produceras. För att inte tala om att ett och annat som förekommer i boken har blivit så trendigt att det åtminstone kan vara kul att se vad det där folk skryter med i fikarummet egentligen handlar om.

I Självhushållning på Djupadal får vi följa familjen Mandelmanns arbete på gården under ett år, från senhösten fram till tidig höst. De delar nämligen in året i åtta årstider, beroende på vad som finns att göra på gården. Och det är på hösten det börjar, menar de, det är då jord och växter måste börja förberedas för allt som ska börja gro efter vintern.

Självklart går det inte att samla all kunskap som behövs för att driva en hel gård i en enda bok – och det är kanske inte heller meningen att man med boken i näven ska bege sig ut och slakta får helt från scratch – men här ryms förvånansvärt mycket. Mandelmanns odlar och sköter djur, klipper får, hanterar ved och virke, blandar huslera, samlar in honung, bakar, brygger öl, underhåller redskap, gör egen ost, smör, yoghurt, assisterar vid förlossningar, samlar in mat till ”allemansrätter”, slaktar och styckar, stoppar korv, tar vara på vatten och vind – allt man behöver för att vara självförsörjande, med andra ord.

Jag hade gärna fått även en inblick i gårdens ekonomi. Vad kan ett sådant här ställe egentligen omsätta? Hur får man det att gå ihop? Hur viktig är gårdsförsäljning och liknande? Alltsammans måste ju vara ett gigantiskt företag.

Ändå har Marie och Gustav Mandelmann byggt upp alltihop. På bokens allra första sidor berättar de om hur det hela startade med en dröm om landet och om att bli självförsörjande, men jag skulle gärna velat veta mer om vägen dit. Vilka var stegen på vägen mot Djupadals hela sextio hektar och vad som uppenbarligen är en heltidssysselsättning för hela familjen? Var börjar man? Vad skulle kunna vara ”don’t quit your day job”-varianten, om det nu finns en sådan?

Själva boken Självhushållning på Djupadal är också ett familjeprojekt. Marie och Gustav har skrivit texten, Marie har tagit de flesta fotografierna och dottern Tora har gjort fantastiskt fina teckningar, bland annat. Det gör boken till en ovanligt välfungerande helhet, där bilderna hela tiden tillför både information och skönhet, bildtexterna bidrar och texten flyter på ett sätt som är ovanligt för en fackbok med många avslutade texter och små faktarutor här och där.

Slutligen kan man nog säga att boken ingår också i en annan typ av helhet, där Självhushållning på Djupadal verkligen skapar ett intresse för att se gården på riktigt, och ett besök på gården säkerligen gör en sugen på att läsa mer. Finns här en röd tråd av ”Gröna vågen”-vibbar (fast Mandelmanns inte riktigt hör till den generationen, om man nu ska se det så) så finns också ett lika tydligt inslag av självförverkligande och entreprenörskap, ett legitimt behov av att också få ekonomisk hållbarhet. I nuläget lägger vi i konsumentledet mindre del av våra resurser på mat än människor någonsin gjort tidigare. (Det tror jag att jag läst i Michael Pollans Till matens försvar.) Att få människor att inse att vi måste lägga mer om vi ska kunna få mat producerad på rimliga, hållbara villkor är förstås en förutsättning för att kunna producera sådan mat.

Similar Posts:

• Dags att börja odla sin trädgård
• Grundkurs i evigheten
• Vara sin egen trädgårdstomte
• Jordnära passion
• Vad är egentligen mat?

Odlarens handbok är verkligen den där grundläggande handboken jag varit på jakt efter. André Strömqvist går i tur och ordning igenom kompost och gödsel, jord, platsens betydelse, hur man förökar växter, hur man planterar och beskär. Köksträdgården får ett eget kapitel, liksom redskap och problem. I ”Året runt” får man en snabbgenomgång av vad som ska göras i trädgården under de olika årstiderna, inklusive snygga och kortfattade kom ihåg-listor. Det finns också tabeller över vilka växter som kan förökas eller beskäras på olika sätt, vid olika tidpunkter, och så vidare. Praktiskt, pedagogiskt och väldigt snyggt formgivet. Dessutom finns det mängder av användbara hänvisningar, länkar och andra tips för vidareläsning.

Här får jag svar på frågor som andra trädgårdsböcker lämnat mig stående med, men också på sitt sätt den där helhetssynen som jag gillat i mer uttalat filosofiska böcker som Stefans lilla gröna eller makarna Mandelmanns Självhushållning på Djupadal. Strömqvists filosofi är lite mer nedtonad, mer praktiskt förnuft. Ekologi och långsiktig hållbarhet finns där som en röd tråd, eller varför inte ett rotsystem. ”Den här boken bygger helt på ett ekologiskt sätt att odla”, skriver han i förordet. ”Men jag har medvetet undvikit att kalla det för något särskilt, eftersom detta odlingssätt egentligen är det mest naturliga.”

Det är väl så det är. Mångfalden i en trädgård är förhoppningsvis det bästa skyddet mot den sårbarhet som uppstår i ett industriellt odlandes stora enformiga monokulturer. Dessutom vill väl ingen bokstavligt talat fylla sin egen bakgård med gifter, eller utarma jorden till oigenkännlighet?

Eller lyssna på det här, från samma förord:

Växterna ger mig också en känsla av direktkontakt med äldre tider. Mina strimmiga kejsarkronor med namnet ”Aureomarginata” är bokstavligt talat samma som dem Amsterdams stormrika handelsmän köpte för dyra pengar och satte i sina trädgårdar på 1600-talet. Mina lökar är sidolökar som har delats om och om igen. På så sätt lever en del av världshistorien vidare under ett av mina äppelträd på kolonin.

Visst är det ganska mäktigt?

Similar Posts:

• Dags att börja odla sin trädgård
• Vara sin egen trädgårdstomte
• Livet på sextio hektar
• Levande trädgårdshistoria
• ”Det är dödsstraff på att leva”