Vi får möta den stressade varannan-veckan-pappan som inte lyckas få till en bra relation med sin dotter. Till slut gör han det oförlåtliga och sveket är totalt. När väl gränsen är passerad gör han ytterligare saker som får mig att lägga ifrån mig boken och vila hjärnan från den irritation och ångest som jag hamnar i.

Vi får också möta den nya flickvännen som gör allt för kväva svartsjukan hon känner för sin pojkväns före detta fru och barn. Hon är den som fortsätter le när planer ändras i sista stund och som lägger sig till med ett tonfall hon hoppas uppfattas som moderligt och varmt när barnen kommer på tal. I själva verket är hon nära att implodera av svärta och besvikelse gång på gång. Det jobb hon lägger på att intala sig själv att hon är en sval, upptagen person som absolut inte sitter och väntar hemma på en man skapar en viss ömhet hos mig. Hennes vilja att ha en person är större än hennes självrespekt. Hon tar det hon får utan att våga ställa krav.

Det är mycket intressant att få ta del av de ytterst osympatiska rollerna som personerna i respektive novell iklär sig inför de andra i novellerna. Ibland känner jag trots detta stor empati med karaktärerna då det ofta är kortsiktig lösningar på komplexa situationer.

Just känslan av vanmakt hos mig som läsare återkommer flera gånger. Det blir många gånger riktigt jobbigt, genant samt ångestladdat. Jag vill bara att respektive huvudperson ska skärpa till sig men så blir det förstås inte. Karaktärernas avsaknad av självinsikt och konsekvenstänk fascinerar mig.

Aubert har skrivit en bok som osar ångest och belyser ofullkomligheten hos oss människor. Jag läste Marie Auberts bok Vuxna människor tidigare i år och blev även då fångad av hennes sätt att skriva. Att skriva i novellformat som nu passar Aubert mycket bra även om den första boken jag läste gav utrymme för ytterligare djupdykningar i laddade känsloyttringar.

Similar Posts:

• Ångest, självförakt och relationsproblematik
• Priset för den villkorslösa kärleken
• Vänskap, avföring, ångest
• Det går aldrig som man tänkt sig
• I huvudet på Henrik Falk

Ida åker till sommarhuset som hon äger tillsammans med sin syster. Hon känner sig som en gäst i sitt eget hus. Det skaver och värker inombords ju närmar sommarstugan hon kommer. Där finns systern Marthe med sambon Kristoffer och hans dotter, Olea.

De har tagit över, tycker Ida. De har målat sommarstugan i en ny färg och nu ser den ut som alla andra.

Huset är fullt av minnen. De hänger kvar i form av dofter, gamla snäckskal och barndomens porslin. Här finns starka känslor från förr som upprepar sig i nuet. Att aldrig vara den utvalda. Att aldrig få vara mittpunkten för uppmärksamheten i familjen. Att vara den som alltid förväntas klara sig själv. Den duktiga och starka.

Jag hänger mig kvar i boken trots irritation och ångest över Idas beteende. Jag känner med henne och lider med henne. Jag vill väcka henne från självföraktet, onödigt risktagande och den förödmjukelse hon utsätter sig för om och om igen.

Avundsjuka, missunnsamhet och oförmåga att ta ansvar för sina handlingar är återkommande egenskaper jag lägger på Ida.

Jag drar mig till minnes känslan jag fick av Lena Anderssons Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande. En person som är oförmögen att se sig som något annat än ett offer för andras handlingar.

Aubert har skrivit en bok som berör och upprör.

Similar Posts:

• Nio resor i andras ångest
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Allt är en fortsättning, ingenting en början
• Sorgligt och fnissigt – på samma gång!
• Syskonlängtan