Berättelsen börjar våren 1979 i Göteborg. Mona är gravid med sitt andra barn och hon bor tillsammans med Johnny som är rockmusiker och artist.

Hon reflekterar över sin egen barndom och hur hon gjorde allt för att få sin kyliga mammas uppmärksamhet. Att ramla för att sen blödande kunna få tröst i moderns knä, det kändes som en ynnest för det lilla barn hon en gång var. 

Nu är Mona 33 år och Johnny har precis ringt henne på jobbet och berättat att han inte vill fortsätta relationen. Fostret i hennes mage är fyra månader och i ett ögonblick förändras allt för henne. Från lyckan att bära deras kärleksbarn till detta. Dessutom har Johnny lämnat henne för en annan kvinna. 

Det är smärtsamt att läsa om det psykologiska spel Johnny utsätter Mona för innan han lämnar henne. Den tolerans hon har visat honom är enorm, precis som hennes kärlek till honom. Priset som Mona har fått betala för att få Jonnys kärlek är stort – hon har raderat sig själv och kärleken till honom har fått henne att sätta allt annat åt sidan. 

Mona blir illa behandlad och ändå fortsätter hon älska. Vad är det som driver en kärlek av detta slag? 

När deras gemensamma barn Sarah föds besöker Johnny dem på BB. Monas tanke är att han kommer välja dem till slut. Hans nya flickvän väntar i korridoren utanför rummet på sjukhuset och att han skulle stanna hos dem förblir en dröm.

I övrigt är Monas familjesituationen komplex. Hennes första barn, Daniel som är fyra år, har en annan pappa som heter Teddy. Teddy är ytterligare en avig figur som styr och ställer över Monas och Daniels liv. Detta utan att själv ta del av ansvaret för barnet de har tillsammans. Spelet som hon utsätts för skapar en svår ångest och vanmakt.

När Monas ångest blivit okontrollerbar försöker hon döva den med tabletter utan att lyckas. När en avlägsen men observant vän ser hur illa däran Mona är stöttar hon henne och får henne att söka in på en utbildning i Stockholm. Nu sker en förändring. Hon blir antagen till den treåriga utbildningen på Dramatiska Institutet och bryter sig sakta loss från det slavliknande grepp hennes barns fäder håller henne i.

Kärleken till Johnny består även om han känns mer avlägsen. Det största av allt är dock att Mona bryter sig loss från sin egen ångest. 

Monas villkorslösa och starka kärlek till sina barn är fantastisk och hennes flytt till Stockholm beskriver vad rätt miljö och umgänge gör med självrespekt och självförtroende. Trots alla turer finns tyvärr Johnny i bakgrunden och han skapar kaos med minsta interaktion. Irritationen som kan upplevas över Monas naivitet gällande Johnny skapar en bra friktion i boken. 

Jag gillar det rättframma och okomplicerade språkbruket Lindberg De Geer använder. Det är kärnfullt och träffsäkert med få ord och korta stycken och kapitel. Sig själv närmast är en resa genom ångesten mot friheten och en berättelse om att hitta sitt eget liv. 

Sig själv närmast är den första bok jag läser av Marianne Lindberg De Geer och den kan läsas fristående från de första två. Jag kommer definitivt att läsa de övriga böckerna inom kort.  

Similar Posts:

• Alltför vardagligt om kvinnlig vänskap
• Nio resor i andras ångest
• Det går aldrig som man tänkt sig
• På väg mot något bättre
• Kärlek Då och Efteråt

Det är tidigt 1960-tal, ett på samma gång autentiskt och nästan schablonartat, så avlägset och så nära. Det är tiden och tidsandan. Ett Swinging London med ett soundtrack som följer, liksom kläderna och sminket. Där och då. Det finns något omedelbart över skildringen som genomsyras av känslan av att detta har hänt; ibland är det orealistiskt på just det sättet som bara verkligheten kan vara.

Men snälla Mona, gör inte så, fattar du inte vad som kommer att hända? Om och om igen vill jag säga till henne, stoppa henne. Hon är så ung, så vilsen – och ett så enkelt villebråd för pojkar och män. Ständigt utsätts hon för ovälkomna närmanden och regelrätta övergrepp och även när hon lyckas freda sig är det som om hon har förlorat.

På bokens baksida finns en mening som inte har sitt motstycke i romanen men som hela tiden klingar med:

Jag försöker följa den flicka som kunde vara jag för att få grepp om vem hon var och vad som fick henne att fatta de beslut hon tog. Har jag lyckats eller har minnet korrigerat hennes berättelse?

Eller ljuger hon för mig nu så här i efterhand?

Det är svårt att läsa boken som något annat än en nödtorftigt maskerad självbiografi, och det finns även spår av en version skriven i första person, i stället för tredje som det är nu. Mona är ”hon” och inte ”jag” men perspektivet är hela tiden hennes, hela tiden så nära att den distansen känns överflödig.

Till en början känns det taffligt skrivet och dåligt gestaltat men vartefter blir jag mer och mer berörd. Det är som om historien vinner över språket, innehållet över formen och jag dras in på ett annat sätt.

Det finns så mycket trasighet och skörhet men också en obändig livskraft och en medkänsla med dem som är än mer utsatta. Det blir en utvecklingsroman som pendlar mellan tidens centrum och periferi, mellan nattklubbar och bakgator, där Mona går från vilset barn till konstnär, från svaghet till styrka, från objekt till subjekt i sin egen rätt. En kvinnohistoria, en av alla kvinnohistorier. De verkliga personerna blandas med de fiktiva – eller kanske bara omdöpta eller kanske inte ens det. De anonyma flickorna och kvinnorna ges återigen en revansch.

Jag ser paralleller till Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Anneli Jordahl, förstärkt av att protagonisterna har samma förnamn, eftersom de utspelar sig ungefär samtidigt och med musiken i fonden och finner även gemensamma nämnare med Emma Clines Flickorna, den där väldigt tydliga tidskänslan och utsattheten.

Jag tänker: Snälla Mona, våga tro på dig själv och ditt värde. Våga ta dina egna steg lite tidigare. Och visst är det kaxigt att sno titeln från en av tidernas största kultromaner men egentligen behövs det inte. Det blir intressant nog ändå.

Similar Posts:

• Priset för den villkorslösa kärleken
• Kvinnans lott
• Längtan som leder vilse
• Vecka 22: SM i poetry slam
• En mellanrummens sommar