Jag har läst tio av dessa kriminalromaner av Robinson. Med undantag för Margit Sandemo och hennes 47 böcker långa serie Sagan om Isfolket som jag i likhet med så många andra tryckte i mig under tonåren, så är Robinson den författare av vilken jag läst flest böcker. Jag gillar hans kriminalromaner. Jag gör verkligen det. Därför var jag förväntansfull när jag satte tänderna i En förgiftad man, där han lämnar så väl sina bekanta karaktärer som polisarbetet som sådant. Därför är jag tyvärr också rejält besviken efter att ha läst den.

Historiens huvudperson är Chris Lowndes, en britt som utvandrat till USA och blivit framgångsrik kompositör av filmmusik. Efter sin hustrus död i cancer bestämmer han sig för att återvända till sitt gamla hemland för att där, i ett stort avlägset hus på landsbygden, äntligen skriva den pianosonat han så länge drömt om att komponera. Huset, Kilnsgate House, som han köpt utan att ha sett det i verkligheten, visar sig ha en tragisk och smutsig historia. Under 50-talet bodde paret Doktor och Mrs Fox där, men sedan Doktor Fox hittats död efter ett lamslående snöoväder och Grace Fox, hans hustru, dömts till hängning för giftmord, så har huset stått tomt långa perioder. Lowndes påverkas starkt av såväl historien som av atmosfären i huset, och han blir besatt av att ta reda på sanningen om vad som faktiskt hände den där vinternatten för sextio år sedan. Främst för att rentvå den vackra och olyckliga Grace Fox.

Ja, jag skrev alltså ”den vackra och olyckliga Grace Fox”. För är det något som irriterar skiten ur mig under läsningen av En förgiftad man så är det Robinsons beskrivningar av sina karaktärer. Männen, inklusive berättarjaget, beskrivs utifrån sina egenskaper – goda som dåliga – och endast hastigt utseendemässigt, medan kvinnorna, och ja vi har hört det förut, beskrivs utifrån hur attraktiva eller sensuella de är. Robinson har definitivt haft de här tendenserna även i tidigare romaner, men den här gången blir det för mycket. Särskilt störande är det när hans beskrivningar av kvinnor krockar så fatalt med bokens tema, som faktiskt måste förstås som att den vill lyfta fram de insatser som kvinnor bidrog med under andra världskriget, men som ingen talar om – hur kvinnor i egenskap av sjuksköterskor befann sig mitt i kriget, på samma sätt som soldaterna, men hur deras upplevelser och trauman aldrig fick utrymme att diskuteras eller belönas. Kvinnors insats hyllas alltså, men detta görs parallellt med att kvinnor fortsatt beskrivs som antingen attraktiva eller oattraktiva.

När gästerna anlände halv åtta var allt ordnat och under kontroll. Jag hade klätt mig ledigt, som jag brukade, i ljust beigefärgade chinos och blå Oxfordskjorta, men Heather såg strålande ut i en lång, åtsittande buteljgrön klänning i något slags silkigt, böljande material som var precis så lågt skuren att man anade ett blekt, lätt fräknigt dekolletage. Håret föll i kaskader över axlarna och halvvägs ner på ryggen. Derek såg en smula stel ut i sin finkostym med randig slips och allt och Charlotte var attraktiv på ett blont, vältränat och sportigt sätt, kortklippt och klädd i en enkel blus och kjol, en gänglig gestalt men samtidigt graciös med en dansares noga avmätta rörelser.

Mysteriet i denna roman, Grace Fox, beskrivs i samma anda som ovan:

Med sitt långa mörka hår, timglasfigur och tjusande blick var Grace Fox en anmärkningsvärt attraktiv kvinna med kanske bara en enda skönhetsfläck – hennes hy var aningen grov, tydligen som ett resultat av överexponering för solljus under arbetet som sjuksköterska utomlands. Men det var ingenting som hon inte enkelt kunde dölja med en gnutta puder.

Snark! Det är alltså Lowndes fascination över denna vackra kvinnas tragiska öde som ska få mig engagerad i berättelsen. Det lyckas inte. Jag blir faktiskt inte alls särskilt intresserad, något som gör att Robinsons vana att varva spänning med återhämtningsperioder havererar. När spänningen saknas blir det enbart kvar en oändlig mängd middagar, årgångsvin, och finkulturella referenser till film och klassisk musik. Lowndes ‘detektivarbete’ är så långsamt berättat och så matat med obetydliga scener att mitt tålamod tryter. Inte ens vändningen på slutet är en fullträff på det sätt som Robinson ofta har fått till i sina tidigare romaner. Jaha, tänker jag mest. Efter 420 sidor känns ett ‘jaha’ väldigt futtigt.

Similar Posts:

• En mörk upplevelse
• Fartfylld katt- och råttalek med tuffa kvinnor
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• För den kvinnliga mördarinstinkten
• Detektiver i maktens korridorer

I bästa Joss Whedon- eller John Ajvide Lindqvist-anda blandar Strandberg och Bergmark Elfgren vardagsrealistisk småstadstristess med magi. I det fiktiva lilla brukssamhället Engelsfors visar sig gymnasieskolan vara mystiskt centrum i kampen mellan gott och ont och sex helt vanliga – och sinsemellan väldigt olika – tonårstjejer är häxor som måste bekämpa ondskan och världens undergång.

Därmed inte sagt att författarparet presenterar något radikalt nytt. Det är nog faktiskt inte så framgångsrika berättelser fungerar. Snarare har Strandberg och Bergmark Elfgren kokat ihop en häxbrygd på referenser och idéer som redan är i omlopp – och gjort det bra. Om John Ajvide Lindqvist bevisade något ingen riktigt tänkt sig förut, att vampyrer kan bo i svenska miljonprojektsområden, så bevisade väl Strandberg och Bergmark Elfgren, tja, att Buffy the Vampire Slayer lika gärna kunnat växa upp i Borås.

Men vare sig häxor eller magi är något nytt motiv i ungdomskulturen och som med de flesta populärkulturella ikoner finns inte en enda berättelse om häxan, utan flera parallella. Häxor kan vara skurkar eller hjältar, men berättelserna om dem tycks nästan alltid, på ett eller annat sätt, ha att göra med makt.

Den kanske mest traditionella häxan är förstås den som fortfarande lever och frodas inte minst i disneyfierade folksagor. Hon finns också i barnlitteraturklassiker som Roald Dahls Häxorna, i CS Lewis Narnia, eller i en nyare fantasyserie som Catherine Fishers Snöhäxans son. De här kvinnorna är fiender och nidbilder av kvinnlig dygd och moderlighet. De är onda, inverterade mödrar, som istället för omsorgsfulla, fruktbara och osjälviskt kärleksfulla är hotfulla, destruktiva och maktgalna.

I svenska ungdomsböcker är det emellertid en annan typ av berättelse som varit vanligast: den historiska realistiska häxberättelsen. En utsatt, fattig kvinna har lärt sig lite läkekonster och riskerar att brännas på bål. Inte sällan behövs en manlig hjälte som kan rädda henne, men i bästa fall kan hon, som Maj Bylocks populära häxhjältinna Anneli, åtminstone rädda sig själv.

De här skildringarna hade sin storhetstid på 70-, 80- och 90-talen, när också kvinnohistoriker arbetade med att lyfta fram kvinnors erfarenheter, utsatthet men kanske också möjligheter till motstånd. Samtidigt kunde populära skönlitterära författare som Marion Zimmer Bradley och Margit Sandemo skapa samhällen och gestalter som på olika sätt (men förstås sällan oproblematiskt) just gjorde motstånd eller utgjorde alternativ till den patriarkala världen.

På 90-talet fick häxorna, främst i amerikanska teveserier, ett uppsving som postfeministiska ikoner. Här existerar visserligen magin, makten, som en faktisk realitet, men det finns också en stark betoning på hur allt man gör får konsekvenser. Parallellt med att bekämpa ondska måste tjejerna i serier som Förhäxad och Sabrina – tonårshäxan gå till skolan eller jobbet, klä sig snyggt, försöka behålla en pojkvän eller uppfostra småbarn. Ofta är det som om de här berättelserna säger ”Okej, nu har vi makt, nu har vi fått allt. Hur ska vi hantera det? Har det ett pris?”

Engelsforstrilogin blandar som sagt också magi och vardagsliv samtidigt som den utforskar det där med makt. Hur får man uppföra sig och i namn av vad? Vem bestämmer vad som är maktmissbruk eller inte?

Inte minst det sistnämnda är ett framträdande tema i Eld, där vi får veta mer om det mystiska Rådet som vill styra tonårshäxorna i Engelsfors. Är de dem de utger sig för att vara? Med vilken rätt kontrollerar och bestraffar de medlemmarna i det magiska samfund man börjar kunna ana konturerna av?

Stelbenta krav från ett patriarkalt och maktfullkomligt Råd är knappast heller något nytt motiv. Jag kan faktiskt inte komma på några populärkulturella häxor de senaste decennierna som inte haft den typen av institutioner att förhålla sig till. Ändå tycker jag att Strandberg och Bergmark Elfgren lyckas bygga vidare på diskussionen och utveckla den.

Det finns något djupt mänskligt och träffande tonårsaktigt i Engelsforstjejernas utforskande av det magiska samhälle de börjar upptäcka att de ingår i. De växer och utforskar vilken makt de har, men de upptäcker också att världen och makthavarna omkring dem har anspråk på dem, vill bestämma vad som är rätt och fel för dem. Nu måste de i sin tur besluta sig för om de direktiven är rimliga och Rådets anspråk över huvud taget legitima.

Så trasslar mina fjortisläsarnerver förtjust ihop sig med mina statsvetarnerver och allt vad det är. Frågorna verkar komma igen, oavsett om jag läser Cirkeln och Eld eller fackböcker om den ekonomiska krisen: är det egentligen vi som behöver makthavarna eller de som behöver oss? Är det inte nästan magiskt?

Similar Posts:

• Realistiska häxor
• Förhäxande fjortisläsning
• ”There’s another one in Cleveland”?
• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• Häxorna vs demonerna

Skyll alltid dig själv.

Kvinnorna i Rädslans geografi har känt sig instängda i de där strukturerna hela livet. De har varit snälla döttrar, snälla skolflickor, snälla hustrur och de har tigande samlat på sig erfarenheter av underordning, förlöjligande, åsidosättande, rädsla, trakasserier, misshandel och sexuellt våld. De har utvecklat sömnproblem och ätstörningar, experimenterat med sex och droger och, som snälla flickor gör, vänt hat och aggressivitet inåt, mot sig själva.

Men inte mer. Nu har de gått samman, sju kvinnor med nattsvarta erfarenheter. Nu ska de hämnas. Med vässade strumpstickor, symaskinsnålar och ögonfranstänger, med huslig matlagning fylld av giftiga svampar, går de till attack. Blir de som gör gatorna otrygga för hustrumisshandlare, incestpappor och torskar. Blir jägare, mördare, istället för offer.

Kvinnors hämnd är inget ovanligt tema i litteraturen. Långt ifrån alltid görs det dock lika komplext och litterärt medvetet som i Anja Snellmans Rädslans geografi från 2000 (på originalspråket finska 1995). Om de flesta böcker jag läst på temat snarare är hämndfantasier – från Valerie Solanas till Margit Sandemo till Helen Zahavi – så är Snellmans roman något mer problematiskt, en hel del nyanser av grått i en ganska svart-vit genre.

De sju kvinnorna på Kvinnoforskningsinstitutets kurs Rädslans geografi är på många sätt en nidbild av feminister: välutbildade, framgångsrika, manshatande, med teoretiska modeller, våldsamma lösningar, avklippt hår, grova kängor och vagt lesbiska tendenser. Deras förhållningssätt till jämställdhet ligger framför allt i att de vill sprida lidande och skräck en smula jämnare – kanske inte en tolkning särskilt många feminister skulle hurra för.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån dels att romankvinnornas extrema slutsatser bygger på faktiska erfarenheter, på en slags sista utvägens psykologi, dels att dessa erfarenheter väljs ut och tolkas i en stark, sektliknande och samtidigt mycket påläst gemenskap. Kvinnorna i gruppen är akademiker, de är läkare på våldtäktsmottagningar – de vet vad de pratar om – och de är samtidigt sårbara, tilltufsade människor som kan Thelma & Louise utantill och som i tonåren skrivit aldrig ivägsända brev till Ulrike Meinhof.

Snellman tar både kvinnornas erfarenheter och slutsatser på allvar, utan att på något sätt romantisera dem. Hon låter sin huvudperson på en gång attraheras av och förhålla sig skeptisk till dessa karismatiska kvinnor och deras ”destruktionsfeminism”. Resultatet blir en roman som är spännande, provocerande, intelligent, underfundig, äcklande och ständigt tankeväckande.

Similar Posts:

• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Svulstig debutant
• Jägaren och bytet
• Han ska få se hur det känns
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter

En diskussion som fångade min uppmärksamhet här på sajten var i alla fall den om huruvida en bra eller sympatisk huvudperson är nödvändig för att en bok ska upplevas som bra. Rasmus Landström recenserade Reglerna av Sara Mannheimer och en av läsarna retade sig på hans erkännande att han retat sig på huvudpersonen och därefter kommit till en och annan insikt om sina olika krav på hjältar och hjältinnor. Den reaktionen retade i sin tur snabbt upp fler – man ska verkligen aldrig underskatta irritationen som medel för att få saker gjorda och sagda – men problemet i grunden är intressant. Vad är det som gör en bok bra? Kan man gilla enbart språket eller handlingen eller karaktärerna och vara fullt nöjd med det?

Och vad är egentligen en hjälte? Den bredaste definitionen är förstås helt enkelt huvudpersonen, men då kan man ju också snabbt komma med moraliska invändningar. Figurer som Pär Lagerkvists Dvärgen eller varför inte Lisa i Sisela Lindbloms romandebut Lisa för själen är dynamiska, spännande karaktärer som med sina intriger driver handlingen framåt. Vi skulle inte för den skull skriva in dem under rubriken ”Mina förebilder”.

Ändå kunde vi kanske då och då önska oss lite närmare den typen av karaktärer. Inte vilja möta dem i en mörk gränd, men kanske ha något av deras driv och skoningslöshet, deras sätt att skaffa sig det de vill ha – i den mån de nu får det – och sätta fart på tillvaron. Titta bara på alla hämndfantasier på marknaden. Där finns det uppenbar efterfrågan. Och kanske behöver vi sådana fantasier just som ställföreträdande. Vi behöver kanske inte valsa runt och ta livet av dem som gjort oss illa – om vi då och då får fantisera kring det i gestalt av någon Clintan-typ eller Sandemo-häxa. Antihjältarna fyller sina funktioner de med.

Och en hjälte bör heller inte vara alltför superhjältig. Visserligen fullkomligt översvämmas vi av just superhjältar för tillfället, men titta lite närmare. Det är sällan riktigt de där entydligt moraliska typerna som flyger runt och kicksparkar skurkar utan att så mycket som sabba frisyren det minsta. Dagens superhjältar står i ständig kamp med såväl superhjälteplikter och moralisk kompass som yrkesroller, kärestor, matteprov och hejarklacksuttagningar. De är mer Frodo än Stålmannen, mer Job än Gustav Vasas äventyr i Dalarna. De tvivlar och de grubblar och de skitar ner sig. Och det blir väl paradoxalt nog både mer hemtamt och spännande då.

Similar Posts:

• Härskarringen – en magisk värld
• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Berättelsen om framtiden
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Absurt och alldeles underbart om kärlek och ovanliga superkrafter

Just nu har jag till exempel en lärare med en helt oslagbar förmåga att kläcka ur sig idiotiskt kategoriska saker som att ”teve är rent skräp”, eller stämma in i fåniga aforismer som ”Om du vill bli klok – läs varenda bok”. Förutom den sista idéns hejdlösa orealism är det ju sällan särskilt meningsfullt att dra ett helt medium över en kam. Personligen tror jag dels att framtidens litteraturvetare gör en allvarlig miss om de inte också intresserar sig för något av det som skrivs för film och teve, dels att även den här läraren, om han tog sig en ordentlig titt på den samlade bokutgivningen, skulle anse även det mesta som ges ut i bokform vara skräp.

Nyligen lanserade han till exempel förnöjt (om än naturligtvis med vissa vetenskapliga reservationer) tanken att man skulle kunna dela in socialgrupper efter mängden böcker i hemmet. Över fem hyllmeter skulle tyda på Â… ja, vad det nu är exakt av högstående och bildning man är ute efter i den där definitionen. Fem hyllmeter fyller man ju lätt med Margit Sandemos samlade verk eller så. En sådan definition av bildning tror jag däremot min lärare skulle vända sig emot. Av en eller annan anledning.

Jag skulle ge bra mycket för att få reda på hur stor del av den där attityden som verkligen är hans personliga åsikt och vad som eventuellt bottnar i någon sorts idé om pedagogik genom provokation. På mig funkar det i alla fall utmärkt. Provokation är ofta väldigt tankebefrämjande.

Allting kan inte vara roligt i skolan, varnar den här läraren. Men det tror jag faktiskt. Inte i praktiken förstås, för människor har av olika anledningar inte roligt jämt. Och inte på så sätt att man sitter och skrattar högt hela tiden. Men jag tror att det i grunden är roligt att lära sig saker, att tänka nytt. Om det inte vore det skulle vi förmodligen, på gott och ont, bo kvar i våra grottor.

Nu är det ju inte bara den här specifika läraren som tycker att rolighet är ett problem. När JK Rowling slog igenom med sina Harry Potter-böcker gick till exempel den amerikanske litteraturprofessorn Harold Bloom ut och sa att skulle ungdomarna läsa sådant där skräp, då var det minsann bättre om de inte läste alls. Det är bland det dummaste jag har hört.

Det viktigaste man kan lära sig av böcker, generellt, det är helt enkelt att det är roligt att läsa. Exakt vad som är roligt eller vettigt eller ”fint” att läsa, det varierar och måste få variera beroende på var och när och hur man befinner sig. Eller, för att ta till aforismer: föremålen må skifta, men kärleken är evig.

Similar Posts:

• Apropå hjältar och antihjältar
• Motto för läsande
• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• Tack gode Gud att det inte är 1981
• Någon annans tur att vara rädd?

Parallellt får läsaren följa Johan, en man i byn intill utgrävningen och syskonparet Aili och Klement som levde på samma plats för 1100 år sedan.

Trots att svensk spänning är en ovanligt homogen genre kan de vara sådär bladvändarspännande att de inbjuder till nätter i nattlampans sken. Till en början är Fördömd just så spännande.

Visserligen är det tröttsamt med den typiska journalistprosan som tycks kalkerad på en mall av rakt berättande, cliffhangers, vardagsbekymmer och konkurrens på jobbet. Men greppet att ha arkeologer i centrum i stället för poliser eller journalister känns nytt. Man får inblick i en värld av akademisk konkurrens och får på köpet lite nya kunskaper om arkeologiska arbetsmetoder. Romanen behandlar också den samiska kulturen.

Men när det börjar bli övernaturligt och de olika parallellhandlingarna knyts ihop blir det ohållbart. Bristerna i språket och stoffet blir allt tydligare. Är man van vid spänningsromaner i brittisk stil blir berättandet här både klumpigt och plumpt. Som när Helena ska förolämpa en kvinna som mobbade henne som barn:

Evelina vände sig om och sträckte fram stekspaden, en bulle som nästan inte alls var bränd vilade längst ut.

- Får man bjuda på en?

En försoningsgåva, så rart. Helena snappade åt sig bullen och tog ett bett av det sötvarma brödet medan hon såg menande på Evelinas tjocka kropp.

- Det är väl bäst om du avstår. Det ser ut som om du redan ätit tillräckligt många.

Det är inte direkt subtilt. Här finns inga undertexter, utan allt är berättat så att läsaren inte behöver eller ens har utrymme att tänka något själv.

Blandningen av naturalistiskt berättande med socialrealistiska resonemang kring glesbygdspolitiken och fantasyinslag med levandegjorda demoner är också tveksam. Genreblandningar kan vara nyskapande, men i amatörmässigt skick framstår de som misstag. Hannibal Lector möter en gråsvensk Indiana Jones i Sagan om Isfolket blir en stilmässigt osäker blandning.

Similar Posts:

• Hildebrandt knyter ihop trådarna
• Hannibal goes to Hollywood
• Oändliga mängder årgångsvin och finkultur
• Om Gud och utsatthet
• Någon annans tur att vara rädd?

Sagan om isfolket är en släktsaga om Tengel den ondes ättlingar. Han sålde sin själ till djävulen på 1200-talet, och i varje generation föds åtminstone någon som ärvt hans magiska gåvor och mörka sinne. Varje generation dryper dessutom av mörka mystiska män och jungfrur och ond bråd död och intriger. Det är en tjock blandning av fantasy, romantik och mjukporr för småflickor.

Varför har jag då valt att skriva om just del två? Tja, till att börja med har jag faktiskt inte hunnit läsa alla fyrtiosju. Däremot har tvåan vad den första boken, som helt kretsar kring den mesiga Silje, inte har: Sol.

Sol är ung och snygg och framför allt mäktig. En häxa. Hon utnyttjar män sexuellt och har ihjäl folk vid husbehov. Hon har kontrollen, och det i en genre där kvinnor främst är passiva, oskuldsfulla och allmänt upptagna med att vifta med ögonfransarna och bli imponerade av enorma manslemmar. Sol är fantastisk. Jag gillar Sol.

Med Sol och andra kvinnor av isfolket skapar Sandemo en kvinnlig maktfantasi, man kan till och med säga hämndfantasi. På film är det en egen genre, ”rape-revenge”, och jag tror att fler än de som faktiskt blivit våldtagna har något hämndgirigt och smaskigt utbyte av sådant.

Det är knappast politiskt korrekt, och jag säger inte att man bör slå ihjäl män – åtminstone inte majoriteten – men så länge samhället inte förändras radikalt så kommer antagligen karaktärer som Sol att tilltala en hel del kvinnor.

I språket rör sig Sandemo onekligen som en elefant i en porslinsaffär. Hennes underliga blandning av norska och svenska kryddat med riktigt dålig korrekturläsning gör texten i bästa fall oavsiktligt underhållande, i några fall rent obegriplig.

Jag har hört folk säga att jo, de är ju dåligt översatta, men de är faktiskt inte översatta. Hon skriver såhär. Och efter några böcker har jag faktiskt vant mig. Begriper i de flesta fall vad de norska ordvalen betyder, och kan till och med uppskatta en del små språkliga finesser som uppstår. Norsksvenska har kanske inte samma coola status som exempelvis Rinkebysvenskan fått, men faktum är ju att så fort man far fram lite respektlöst med ett språk så uppstår också nya möjligheter.

I slutändan är det ju emellertid knappast språket som gör att böckerna säljer.

Det är en mustig saga, i många släktled, med ondska och godhet och romantik och sex och allt man kan önska sig. Att det är just sexbiten som lockar en stor del av läsarna framhävs ofta, men jag har svårt att se att någon över femton skulle läsa dem för sexskildringarnas skull. De framstår ibland nästan som parodier på sig själva.

Jag vill heller inte påstå att det här är fantastiskt, men jag har svårt att se varför Sandemos snuskiga fantasier fyllda av klichéer skulle vara så mycket sämre än typ alla manliga författares snuskiga fantasier fyllda av klichéer.

I alla fall har berättelserna, trots klichéer och halvtaskig förankring i de historiska miljöer de utspelar sig i, ett visst sug. Jag kommer på mig själv med att tänka att om jag bara får veta hur det går för det här karaktären så ska jag inte läsa fler sen. Och så bara den här … Mejla mig om ett år och se om jag inte vid det laget mumsat i mig alla fyrtiosju.

Similar Posts:

• Någon annans tur att vara rädd?
• Hannibal Lector möter en gråsvensk Indiana Jones i Sagan om Isfolket
• Träd och människor
• Oändliga mängder årgångsvin och finkultur
• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)