Jag kan avslöja att jag var aningen skeptisk om jag skulle bli golvad igen. Men samtidigt var jag nyfiken på när De tre bockarna Bruse ännu en gång kom ut i en ny version. Vad skulle kunna förnyas? En hel del visar det sig. Det är rätt kaxigt och samtidigt smart att Mac Barnett döpt sin bok till De tre bockarna Bruse, ingen underrubrik eller smart förvrängning. Det går bara ett uppslag innan en anar något stort.

Trollet satt i leran
och skräpet och smutsen.
Han lyssnade.
Han väntade.
Han hoppades att någon skulle gå över bron ovanför hans huvud.

”Jag är ett troll. Jag älskar mat.
Ben och kött, så delikat!
Och lycklig blir jag må ni tro
om ljud jag hör från klöv och klo.”

Den här historien är ifrån trollets perspektiv. Och vi bjuds in till hur otroligt hungrig han är. Hör bara:

Trollet petade ut öronvax med en smutsig
fingernagel.

Det enda han hade ätit på senaste tiden var en
gammal känga och lite gojs han hittat i sin navel.

Han höll faktiskt på att svälta ihjäl.

Visst får en viss sympati? Dessutom pratar trollet på rim. Det är rätt sympatiskt även om han rimmar på hur han tänker sig käka upp några bockar och i vilket recept han ska njuta av dem. Här handlar det om att berättelsen fördjupas, vrids till men samtidigt känns igen. Det jobbas på grundhistorien men illustrationerna bådar om att något är annorlunda. Jon Klassens bilder är halva historien. De jordiga bilderna är milda men samtidigt finns det spännande och lite läskiga detaljer.

Jag njuter av den här boken. Det är så ljuvligt berättat när perspektivet är förskjutet. Dessutom händer det helt oväntade grejer. Så även om en tror hur historien ska gå, och den till stor del följer det, så finns det vinklar & vrår som snurras till. Jag får sympatier för trollet. Att gå runt hungrig är farligt. Så glöm inte mellanmålet kära ni!

Similar Posts:

• Skolstarter och syskonskap
• Livat på playan
• Favorit i repris
• Nyklassiska troll
• Karatebrudar och grodkyssartanter