Regissören är den tredje boken om kriminalkommissarie Washington Poe. Jag har inte läst någon av föregångarna, men då delarna är fristående så var det inget hinder för att hänga med. Regissören är en typ av deckare jag redan läst hundra gånger. En allvarstyngd kriminalkommissarie. En kvinnlig polispartner. Ett gäng brutala styckmord. En överintelligent, beräknande seriemördare, värre än de värsta. Ett klassiskt upplägg där författaren försöker särskilja just sin historia genom att göra mördaren till något alldeles extra.

Problemet är att jag inte riktigt köper det. Hur många superintelligenta seriemördare har jag läst om vid det här laget? Jättemånga, faktiskt. Det är gjort, och för att utmärka sig i den kategorin behöver det vara riktigt, riktigt bra, och Regissören är inte riktigt där. Det är inte direkt dåligt heller, bitvis är det ganska spännande. Men även en klassisk deckare behöver något som utmärker den, ger den lite själ. Jag saknar det här. Däremot kan jag tänka mig att Regissören hade passat utmärkt som tv-serie. Med ansikten på karaktärerna hade det blivit betydligt enklare att hänga med och känna något för dem.

Similar Posts:

• Död eller levande
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• För många intriger på en gång i avslutande del av mordgåta

De människor Poe kan umgås med utan allt för mycket friktion är sina nära kollegor. Vi möter den, än mer än Poe, socialt inkompetenta tekniknörden Tilly Bradshaw och den ordningsamma chefen på krim Stephanie Flynn. Bägge med egenskaper som kompletterar Poe och hans buffliga och trubbiga personlighet. 

I Svart sommar tar ett avslutat fall en oväntad vändning och Poe tvingas omvärdera både sig själv, sin berömda magkänsla och alla tekniska bevis. 

Stjärnkocken Jared Keaton sitter fängslad på livstid för att ha dödat sin dotter Elizabeth Keaton. Innan Keaton hamnade bakom galler drev han lyxrestaurangen Bullace & Sloe som stoltserade med tre stjärnor i Guide Michelin. Keaton är enligt Poes tidigare utredningar en fullblodspsykopat – charmig, karismatisk och högintelligent.

Trots att Elizabeths kropp aldrig hittades fälls Jared Keaton ändå av juryn. Till grund för den fällande domen ligger Poes genomgång av all fakta samt att det var extremt stora mängder blod på brottsplatsen.

När den förmodat mördade dottern helt plötsligt dyker upp livs levande på ett biblioteket i den lilla orten Alston ställs allt Poe trodde på gällande fallet på sin spets. Elizabeth är mager, trött och sliten, men i allra högsta grad vid liv. 

Han och teamet måste plocka sönder alla delar i sin utredning. De måste gå igenom alla antagande de gjort tidigare, för en människa kan uppenbarligen inte vara död och levande samtidigt. 

Boken börjar trevande och rörigt och som läsare kommer man inte in i berättelsen förrän ett antal kapitel in.

Många beskrivningar av karaktärerna blir bitvis infantila och det förstör den mörka känslan som Craven försöker bygga upp. Det hade definitivt räckt med hälften av adjektiven, för som läsare förstår jag ändå vilken fruktansvärd psykopat eller hur extremt introvert någon är. 

Svart sommar har ändå sina poänger och en del överraskningsmoment som är bra och underhållande. En lättsmält bladvändare helt enkelt, när man väl tagit sig förbi en ostrukturerad start. 

Similar Posts:

• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Lättsmält mysdeckare om engelska kungahuset
• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Gåtan i det slutna rummet
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor