Hon träffar visserligen Tore, men det blir inte mer än fyra månader tillsammans. Därefter är det bara att konstatera att andra människor kanske inte är så mycket att hänga i granen. CSN betalar trots allt ut pengar i ett halvår till, så vad kan gå fel?

Livet i en skokartong är definitionen av igenkännelsehumor och det går inte att värja sig. Romanen är på sina ställen rolig till den grad att man skrattar högt, något som ändå är svårt att åstadkomma i det skrivna formatet, men den är också obekväm. Huvudpersonens självförtroende är så lågt att det i det närmsta smittar av sig, och gör så att man får en knut i magen. Också den trotsiga ensamheten tar sig in under huden.

Det är även obekvämt på det sättet att boken har förmågan att få läsaren att skärskåda sitt eget liv. Vilka underliga överlevnadstekniker använder vi oss av? Hur långt är vi ibland villiga att gå för att bara få vara lite i fred?

Däremot har kanske romanen egentligen inte så mycket till handling. Eller snarare, den har ingen tydlig kurva. När romanen slutar går det mycket väl tänka sig att allt bara ska börja om från början igen. Kanske är det meningen, för visst är det så? Livet går i cykler, från lycka till olycka, från sammanhang till ensamhet.

Liv Marit Webergs roman läses med fördel i ett svep ute i solen, kanske i sällskap av en svalkande dryck men i övrigt i enskildhet. På vissa sätt känns den mer som en novell än som en roman, men det är väl bara ytterligare än anledning att ta den till sig i sommarhettan.

Similar Posts:

• Skruvad bruksortsrealism
• Filosofiska undersökningar
• Poetiskt om en relations eventuellt sista dagar
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Sturm und drang som hötorgskonst