På omslaget till Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet syns ett säreget svartvitt mönster. Tittar man lite närmare är det uppbyggt av anonyma profilbilder och hatiska kommentarer med antal ”likes” under. Snyggt. Och obehagligt.

Kanske inte minst för att vi på relativt kort tid vant oss vid att det är såhär det ser ut. Rör man sig på nätet stöter man på dem: hoten, fördomarna, de rasistiska myterna. Sexismen. Ord som ”pk-maffian”, ”kulturberikare”, ”islamisering”. Ett tonläge som blivit så uppskruvat att man skulle tappa andan – om det inte vore för att vi gradvis just vant oss.

Bjurwald börjar sin bok på samma sätt som Sveland inleder sin, Hatet, med personliga kommentarer och hot mot dem själva. Bjurwald är, enligt tråden om henne på Flashback, en ”korkad hora” som ska ”straffknullas”, en ”psykotisk rasförrädare” som borde avrättas med nackskott. Jag undrar om hon vant sig? Om det gick lika lätt som för oss som mestadels står passiva vid sidan av? Som kanske blir lite upprörda, när vi orkar, men snart surfar vidare?

Var kommer det ifrån, allt det där hatet? Hur kan vi ha de bästa av förutsättningar – materiellt, ekonomiskt, tekniskt – och ändå vara så arga och rädda hela tiden? Vilka är de, de där människorna som skriver den typen av grejer till en okänd annan människa? Som tycker att det är ett rimligt sätt att kanalisera … vad tusan det nu är de egentligen behöver kanalisera?

”Kontrajihadister” kallar Bjurwald dem oftast. Anders Behring Breiviks väg från något sånär nyanserad kommentator till terrorist och massmördare går som en röd, eller kanske snarare blåbrun, tråd genom skildringen. De första psykologutlåtandena såg hans föreställningar om en internationell gemenskap i heligt krig mot islam och mångkulturalismen som psykotiska vanföreställningar. Så var det inte, menar Bjurwald. Breiviks gemenskap fanns där. På nätet.

”Det sägs ofta urskuldande att internet bara är ett verktyg, men det stämmer inte riktigt längre”, skriver Bjurwald. Genom anonymiteten på nätet, genom samhällets flathet (måste man nog faktiskt kalla det) att upprätthålla lagen också på nätet, och inte minst genom att människor lever i sin egen ”filterbubbla”, där de bara läser det som bekräftar deras egna upplevelser och åsikter, där kan trösklarna höjas. Sätt att uttrycka sig, sätt att tänka normaliseras. Människor radikaliseras – några så till den milda grad att de till slut är beredda att ta till våld. IRL.

Det jag egentligen skulle vilja veta är varför. Vilka? Hur? Och varför? Kanske är det omöjliga frågor att svara på, men jag skulle önska mig en bok som gav de frågorna lite mer tid, försökte borra lite djupare. Skrivbordkrigarna är ingen dum början, men jämfört med Bjurwalds tidigare bok om högerextremism, Europas skam, känns den en smula framhastad. Greppar på bredden där den borde gripit efter djupen, borde grubblat vidare på analys och formuleringar en runda till. Kanske blev det lite bråttom för att hinna med i bokmarknadens tidvattenvåg om hatet?

Det hade nog inte varit nödvändigt, tyvärr. De här frågorna försvinner inte över en natt.

Similar Posts:

• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• Tillsammans kan vi tackla hatet
• Upplysning åt folket
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Nej, jag syftar inte bara på den sverigedemokratiske kommunpolitiker som gått ut med att Anders Breivik är ”en produkt av det mångkulturella samhället”, att ”mångkultur” och ”massinvandring” måste dela skuld för massmorden. Kanske mer på hur de flesta kommentatorer genast skyllde dåden på islamistiska terrorister – och att jag håller på att skriva ”naturligtvis”, trots att sådana i själva verket bara begår några promille av europeiska terrorhandlingar.

Lisa Bjurwald skriver i dagarna på Expressens debattsida om hur Breiviks åsikter stämmer mycket väl överens med breda högerpopulistiska rörelsers åsikter – åsikter som också sipprar in i mainstreampolitik och -media över hela Europa:

När en galnings svar på politikers utmålande av mångkulturen som ett hot mot nationen resulterar i krig mot oskyldiga, är tiden kommen att vända blickarna inåt i självrannsakan.
Politiskt ansvarstagande måste bli ledorden i kampen för att skydda den europeiska demokratin mot inre fiender – oavsett om dessa tillber Gud, Allah eller Jahve.

Bjurwalds bok Europas skam. Rasister på frammarsch känns knappast mindre aktuell nu än den gjorde när den kom ut i våras. Kanske är den till och med lättare att ta till sig.

För det är svårt att tänka sig att det här händer runt om i Europa idag, i ett Europa som sedan andra världskriget gått runt i mentala t-shirtar med trycket ”Aldrig mer!” Det smakar ju så förtvivlat 1930-tal.

Fackeltåg och stöveltramp. Medborgargarden och regelrätta lynchningar. Människor som godtyckligt misshandlas, vräks och utvisas och som vet att det är lönlöst att söka hjälp hos myndigheterna. Butiker som vandaliseras för att deras ägare plötsligt ses som främmande element och ett hot mot det genuint ”europeiska”. Öppet rasistiska partier som tar plats i demokratiska parlament.

Bjurwald, till vardags bland annat journalist på antirasistiska tidskriften Expo, undersöker i Europas skam hur en högerextremism som de flesta av oss nog trodde att vi hade lämnat bakom oss med stormsteg återigen intagit den europeiska agendan. Hon rapporterar från valvakor och demonstrationer, hon intervjuar aktivister, politiker och forskare och hon granskar retoriken från nyfascistiska garden i Ungern och Italien till Nordeuropas ”kostymislamofober”.

Ideologiskt är det inte alltid lätt att orientera sig. Somliga grupper håller fast vid det gamla judehatet och kan finna likasinnade bland Israelfientliga islamistiska extremister. Andra uppfattar istället Israel som en allierad i kampen mot islam. Bjurwald menar att vi måste bli bättre på att se parallellerna mellan 1930-talet och rasismen idag. Vad händer till exempel om vi byter ut Sverigedemokraternas begrepp ”islamisering”, det påstådda hotet mot svenskheten, mot ”judefiering”? Skulle media fortsätta att okritiskt sprida begreppet vidare?

Också journalistiken synas alltså i sömmarna. Bjurwald efterlyser de kritiska följdfrågorna, granskningen, medvetenheten om språkets makt i rapporteringen om exempelvis SD eller Dansk Folkeparti. Alltför ofta för man vidare deras retorik och agenda, alltför sällan ifrågasätter man grundförutsättningarna i deras politiska utspel.

För trots att främlingsfientliga partier tagit sig in i både Europaparlamentet och på nationella och lokala nivåer, trots att minoriteter diskrimineras, förföljs, misshandlas och dödas, att hela bosättningar med oönskade folkgrupper jämnas med marken och förvisas, att högerextrema garden i flera länder utgör skrämmande komplement till polisen – så är allt detta bara toppen på isberget.

Samtidigt som en ungersk taxichaufför delger den blonda och blåögda svenska journalisten en av de ständigt återkommande rasistiska myterna – att romska kvinnor slår på sina gravida magar med hammare för att få handikappade barn och kunna inkassera mer bidrag från staten – så smyger sig de här föreställningarna in också i de etablerade partiernas politik. Föreställningarna om fasta och oförenliga kulturer, om människor som en belastning och rasismen som en naturlig reaktion på för hög invandring och misslyckad integration. Om att det som krävs är mer restriktioner och hårdare tag.

I själva verket finns inget tydligt samband alls mellan invandring och rasism, menar Bjurwald. Vill vi förstå varifrån hatet och rädslan stammar måste vi leta någon annanstans, kanske i ekonomiska kriser och behovet av orientering och mening i en snabbt föränderlig värld. Det hoppas jag att hon fortsätter att undersöka i kommande böcker.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Istället för fördelningspolitik
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang