Om rätten att få vara den man är handlar Linnéa Bengtsons och Klaudia Drabikowska bilderbok Kråkan Max, som också har undertiteln Man får minsann vara den man är. I Bengtsons och Drabikowskas version får vi en humoristisk och förenklad men nog så effektiv version av hur det kan kännas att längta ut ur sin kropp. Kråkan Max vill hellre dansa än flyga, han drömmer om att spela fotboll och vill helst av allt gå i hundskolan, i stället för i fågelskolan där han har placerats av sin mor.

Med mycket mod och lite tur
river Max en osynlig mur.
Därför ska Max nu
i skolan för hundar gå,
ett livsmål han
äntligen har lyckats nå.
Han skäller med en kråkas skrik.
Det låter som magisk musik.

Hur det går till när den osynliga muren rivs visas egentligen aldrig, varken i bild eller text. Texten låter oss dock ana att Max är av den envisa sorten. Och tjat lönar ju sig ibland, inte sant?

Drabikowskas bilder i milda färger visar både kråkor och hundar i olika känslolägen och när jag läser boken med mitt barn blir det både skratt och ledsna ögon. Bengtsson skriver på rim – något som kan vara vanskligt, och ibland blir det lite stolpigt, texten faller ur sin rytm då och då, men för det mesta flyter det på fint.

Kråkan Max är en både festlig och allvarsam bilderbok som är utmärkt att ha som diskussionsunderlag i samtal kring identitet och självbestämmande med de minsta. Att använda förmänskligade djur för att illustrera människors problem och känsloliv har för all del gjorts hundratals gånger förut. Likväl fungerar det, och gör det lättare att prata om det som känns komplicerat när känslorna får gestaltas av kråkor och hundar. Det här var inte sista gången vi läste om Kråkan Max här hemma.

Similar Posts:

• Hunddrömmar
• Den magiska bondgården
• Resa till himlen som inte lyfter
• Vindlande snitslad bana genom existensen
• En inkräktare?