Marie Oskarssons bok är alltså välkommen. Det är en liten bok med fakta om allt från ägglossning till menskoppar. Intervjuer med unga tjejer har gjorts och de delar med sig via citat om sina uppelvelser om att få mens (något som fanns med även i Mensboken om jag inte missminner mig). Visst får tjejer information: föräldrar informerar förhoppningsvis, skolan borde åtminstone snudda vid ämnet, Kamratpostens Kropp & Knopp har gjort stordåd och dessutom är mensskyddstillverkarna mer än glada att skicka ut information till unga och opåverkade flickor(s mammor).

En del synpunkter har jag på innehållet, men några tänker jag lämna därhän då jag faktiskt inte har kunskaperna att motbevisa de fakta som läggs fram. Däremot kan jag tycka att det är trist att sådana saker som mensvärk behandlas lite med klapp på axeln, ”det är inte farligt, bara obehagligt och jobbigt”. Många tjejer, särskilt unga, får väldiga smärtor och tycker nog att det är mer än bara obehagligt. Och jag blir trött på det ändlösa försäkranden om att många tjejer är rädda att bindan ska synas men om den gör det är det ju inte hela världen, alla tjejer har ju mens! Tjejer: jag lovar, bindan SYNS inte, om ni så använder den tjockaste ni hittar. Såvida ni inte går omkring i bara trosorna och det brukar man ju inte göra sådär till vardags.

Annars är det lite lagomt lättsamt och informativt, om än lite upprepande på sina ställen. Citaten är trevliga och läsaren får sig lite mediekritik till livs också. Extra plus för att menskopp (och några andra alternativa produkter) får ett eget kapitel bredvid de vanliga mensskydden. Miljön tackar och bockar.

Similar Posts:

• Varifrån kommer skammen?
• Snipp, snapp, snopp
• Sanningar i smyg och lögner i dagsljus
• Från armsvett till öron, en bok full av kropp
• Bläckfiskar och Greklandsresa

Så en morgon när Kaninen vaknar är Kusinen försvunnen. Kaninen letar överallt! Det är inte alls lika kul att leka själv. Kaninen känner sig övergiven. Ännu värre blir det när Kusinen dyker upp i sällskap med grannbarnen Mirre och Mårre. De verkar minsann ha kul ihop. Kaninen känner sig utkonkurrerad.

Är det alltid de äldsta barnen som bestämmer? Jag minns själv hur jag beundrade min två år äldre kusin och försökte få hans uppmärksamhet. Om jag fick leka med honom, fick hans tre år yngre bror leka med min yngre syster. Annars lekte jag med Storkusinens lillebror och då var det inte säkert att min lillasyster fick vara med. Det var ungefär som att den som var äldst var den som allra nådigast kunde bevilja audiens, medan de som var yngre rättade sig efter villkoren och aldrig slutade hoppas att få vara med de Stora och leka lite oftare.

När Kusinen kommer hem till slut, surar Kaninen. Kusinen struntar i Kaninens försök att ignorera honom. Kaninen svarar undvikande på Kusinens frågor, så Kaninens känslor avslöjas indirekt, genom en försiktig protest.

Nästa morgon vågar inte Kaninen ta några risker, Kusinen måste helt enkelt väckas innan han hinner smita iväg. Nu ska de göra alla de roliga sakerna igen på tu man hand. Så ringer det på dörren och där står Mirre och Mårre…

Jag gillar bilderna i den här boken. De ser ut att vara en kombination av teckning och akvarell, färgfälten är mycket levande ytor. Det är detaljerat, utan att bli stelt eller perfektionistiskt. Kaninerna har lånat mycket mänskliga drag i kroppshållning och minspel.

Det slår mig plötsligt att Kaninen nästan alltid nämns vid sitt namn som ju är könsneutralt – om detta grepp hade varit konsekvent kunde det ha förblivit outtalat om Kaninen var en Han eller Hon. Då kunde det ha varit upp till läsaren att avgöra om han/hon tycker att det är en kille eller tjej. Med tanke på vilken enorm övervikt på bilderböcker med små killar i huvudrollen det faktiskt fortfarande är, så skulle det ju varit ett välkommet grepp. Nu blir kläderna tydliga markörer för kön, tjejkaninerna i boken har väldigt tjejiga klänningar medan killkaninerna har shorts. Är det viktigt med så övertydliga gränsdragningar?

Den fyraåriga testpilot jag läste boken för, ville höra den om igen samma dag, vilket är ett gott betyg. Han skrattade högt på samma ställe, även vid omläsningen.

”Hej”, sa han. ”Dags att gå upp.”
Kusinen gnuggade ögonen.
”Redan?” sa han.
”Japp”, sa Kaninen. ”Nu spelar vi kort.”
”Men jag måste äta gröt först”, sa Kusinen.
”Hinns inte med”, sa Kaninen. ”Ta en morot.”

Similar Posts:

• Snäll kanin med onda ögon
• Och nu blir vi kroppsliga
• Kaninsmärta och melankoli
• Morfar behöver en tant
• Vardagsdrama för förskolebarn

Klart kaninen inte vill sova när han ser ut som den onde själv. Sluter man ögonen vet man inte vad som händer. Egentligen är det ju en gullig liten historia om en kanin som inte vill sova, precis som vilket barn som helst.

Klart man inte kan sova när bilarna måste köra på den nya bilbanan. Jag vet ju själv hur min Volvo blir om han inte får ut och köra varje dag. Kanske är det likadant med kaninens bilar. De måste köras.

Vad ska jag säga? Det är en medioker, lite gullig berättelse. En bilderbok, stora bilder och korta texter. Men texterna är inte speciellt kärnfulla, underfundiga eller speciella. De bara är.

Bilderna är söta, mjuka och runda i smaken. Lillasyster kanin är söt i sin randiga pyjamas. Leksaksbilarna är snabba, kaninöronen är långa och tröjan har en vit rand på magen. De är som de är. Men de är bara. Inte mer.

Men så råkar man titta kaninerna i ögonen och jag ryser. De ser onda ut. Kanske är det inte bara ögonen, leenden med två kanintänder, falska leenden. Säkert onda även de.

Jag vet fortfarande inte vad de onda ögonen gör i boken. Kanske är det bara jag som ser ondskan som smugit sig in i historien om den söta kaninen. Men jag ser den.

Similar Posts:

• Ta en morot
• Livet efter tillplattandet
• Bilderboksspecial: Burtonesque
• Kaninsmärta och melankoli
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli