Det var med den utgångspunkten jag började läsa bilderboken Verklighet och märklighet. Inledningstexten lyder:

En gång, innan något fanns,
föddes rymden någonstans.
Innan tankar, innan träden,
innan vänner, hav och världen.

Illustrationen av Lilian Brøgger visar silhuetten av ett träd. Fullmånen skymtar där bakom. På en trädgren stoltserar två små sidofigurer som påminner om Sven Nordqvists humoristiska krumelurer.

Vägen leder bort och tankarna far iväg. Funderingar över livets uppkomst i rimmad form och färgstarka bilder med fyrverkerier över hus och djur. T-Rex fyller en hel sida i form av ett skelett som fäller tårar. Den här möjligheten att tänka på ett djur som inte längre finns gör övergången naturlig till det som jag uppfattar är bokens röda tråd. Existensen som sådan.

Författaren tar ett grepp om existensens frågor och han vågar kliva in i det abstrakta. Här är det inte fokus på att lära sig hantera döden och dess praktiska konsekvenser. Alltså, inga tårar, näsdukar, kistor eller begravningar. Sånt har behandlats i andra bilderböcker för barn.

I den här boken får läsaren vistas i oförklarligheten. Berättandet med sina förgreningar saknar liksom handling. I stället formuleras många tankar som hakar i varandra. Verkligheten är något vi sätter ord på men själva existensen är svårare att benämna. Ännu svårare att begripa är månne det som händer efter att vi levt klart.

Ömsint snuddar författaren vid att tankar som snurrar kan vara svåra. Jag skulle nog undvika att läsa den här boken för barn under kvällsnattningen. Dagtid är en annan sak. Då är det lättare att närma sig frågor som inte kan besvaras.

Och är det inte sant som det skrivs här:

Även vuxna saknar karta
när de spelar supersmarta
Tyst som när ett barn ska sova
önskar de att de kan lova
något säkert, sant och visst.
Men tyvärr det finns en brist:
ingen vet egentligen
Hur det hela slutar, men …

Similar Posts:

• Drömsk rymdsaga
• Sött och äckligt, men varför?
• Oändligt berättande i textlös magi
• Magiskt myller
• Precis som förväntat