Det här är sagan om Lilla Hen. Den är hemsk och sorglig och ger antagligen gräsliga mardrömmar. Men man kan också förvänta sig pirr i magen, spänning och skratt. Och alla överlever på slutet (nästan i alla fall).

Så inleds Den fasansfulla sagan om Lilla Hen och redan här förstår vi att det här kommer att bli en rätt fruktansvärd historia. Jag älskade Den förskräckliga historien om Lilla Hon. En förskräcklig historia om ensamhet och utanförskap som griper an.

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen handlar om Lilla Hen som får besök av ett hemskt, hemskt monster titt som tätt. Men mamma och pappa säger att det inte finns några monster. De är på låtsas och sådant man hittar på. Det är mardrömmar helt enkelt.

I Lilla Hens familj blir man inte arg. När Hen var yngre hände det att Hen blev arg på olika saker. Ibland på äcklig blomkål eller på mamma och pappa som tyckte att Lilla Hen skulle gå och lägga sig. Men då började föräldrarna att gråta eller få huvudvärk och hotade med att skicka Hen till en uppfostringsanstalt. Då brukade Lilla Hen krama sin älskade, slitna plyschhund Lilla Ludde så hårt att stoppningen nära på sprätte ut. Lilla Ludde som mamma många gånger föreslagit skulle hamna i soporna.

Detta har gjort att Lilla Hen slutade vara arg. Om Lilla Hen är glad tycker föräldrarna om hen jättemycket, och det är ju allt hen vill. Och allt skulle väl vara frid och fröjd om det inte var så att monstret börjat dyka upp. Det kommer oftare och oftare och blir läskigare för var gång.

Hemma hos Lilla Hen log man, där var alla glada och snälla. Lilla Hens mamma och pappa var alltid positiva. De sa att det inte fanns några problem – det fanns bara möjligheter. Helst ville de lyssna på julsånger året om.

Vi förstår att det pågår något osunt och det knyter sig i magen på mig.

Lilla Hens mamma och pappa grälade aldrig. De diskuterade bara, men det gjorde de mycket och ofta. Det blev väldigt många ord. Och så log de otroligt konstigt, som om de hade lite ont. Ofta diskuterade de så mycket att orden tog slut. Då kunde det vara tyst i flera dagar.

Det här är en historia om ångest och oförlösta känslor. Den vänder sig till barn mellan 9 och 12 år, men den är nyttig även för oss vuxna att läsa. Särskilt vi har mycket att lära. Det kan sägas att det här inte är en bok för alla barn. Som inledningen beskrev så kan den framkalla gräsliga mardrömmar. Det är något vi alla drabbas av, vare sig vi vill eller inte. Men jag tror en ska vara lyhörd för vem du sätter boken i händerna på. Fast så är det med alla böcker.

Per Gustavssons illustrationer är som handen i handsken till berättelsen. De ger ytterligare liv till Lilla Hens historia på ett målande och självklart vis. De är barnsliga, ibland otäcka och alltid på pricken.

Jag tycker att Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är en otroligt viktig bok. Den vågar lyfta något som emellanåt känns som sopat under mattan. Barns psykiska ohälsa ska alltid tas på allvar. Det är vi vuxna som ansvarar för barns mående och det är vårt ansvar att se till att de får de bästa förutsättningarna för att må bra.

Similar Posts:

• Förskräckligt förfärligt men förtjusande rysligt och kul
• Poetisk kompislängtan
• Styrkemätning och starka känslor
• Förändring? Hu!
• Prinsessor kan själva

Redan på framsidan av Den förskräckliga historien om Lilla Hon anar en att detta är en ryslig berättelse. Huvudpersonen står i ett mörkt rum och framför henne skymtar en gigantisk gestalt med en blodig yxa i handen. Bakom Lilla Hon hänger och dinglar en kropp ifrån taket.

Berättelsen handlar om Lilla Hon som egentligen heter något annat som ingen kom ihåg. Hon var liten och en hon och så var det bara. Det bästa Lilla Hon visste var att hoppa i sängen och att leka med kuddar, och att äta bokstavskex och vissla på samma gång. Lilla Hon tyckte inte om att vara ensam. Då började hon tänka på spöken och blev rädd och ängslig. Tyvärr var hon ensam mest hela tiden för hennes föräldrar var för det mesta trötta och hade alldeles för mycket jobb att tänka på. Därför älskade hon måndagsmorgnar då hon fick gå till skolan.

I skolan fanns kuddrummet fullt av färger, kuddar och madrasser. Det rummet var alltid fyllt av glada skratt. Dit längtade alltid Lilla Hon men de andra eleverna lät henne inte komma in dit. Istället älskade de att skrämma henne genom att lägga läskiga daggmaskar i hennes skolväska och släppa otäcka spindlar i hennes hår. De berättade också gärna rysliga historier för Lilla Hon som lyssnade trots att hon blev livrädd. Hon ville så väldigt gärna vara tillsammans med klasskamraterna. De berättade om Lärarinnan som spökade uppe på skolans vind och en massa andra som spökar på skolan.

-Svarade de fel stängde hon in dem i hurtsen i katedern, förklarade en tredje.
-Eller tvingade dem att sjunga psalmer tills de kräktes! fortsatte den första.
Eleverna omringade den förskräckta Lilla Hon och berättade historien på gravaste allvar.
Lärarinnan hade till sist hängt sig där uppe på vinden för att kunna vara kvar på skolan och spöka.

En dag i skolan säger eleverna att Lilla Hon ska få komma in i kuddrummet och leka med dem. Det är bara en liten sak hon måste göra först. Gå upp på vinden. Lilla Hon är så rädd att hon nästan inte kan andas men tanken på kuddrummet får henne att göra det omöjliga.

Det här är en riktigt förskräcklig historia om en liten flicka som längtar efter gemenskap men istället är osynlig. Den enda gången hon får uppmärksamhet är när ”eleverna” trakasserar och mobbar henne. De verkar vara riktigt vidriga och roar sig med att mobba Lilla Hon och några andra stackare. Det gör mig ont i hjärtat och jag kan tyvärr känna igen mycket från min egen skoltid då min bästis blev svårt mobbad men inga vuxna grep in.

Men historien vänder. Från att ha varit livrädd blir Lilla Hon långsamt modig. Istället för de elaka eleverna hittar hon andra vänner. Sådana som är döda och vid första anblicken verkar ondskefulla och farliga. Spökena på vinden och Lilla Hon knyter band och trivs bra tillsammans.

Illustrationerna är underbart läskiga med massor av blod, dödskallar och otäcka spöken. Det här är en bok rekommenderad för åldrarna 9-12 så bilderna är ofta små och förstärker mest berättelsen men ibland tornar de upp sig mot läsaren.

Språket är späckat med härliga ord som används för sällan nuförtiden. Det kvids och folk blir bestörta om vartannat. Humorn är aldrig långt bort och det är tur då allting är så eländigt för Lilla Hon.

Som ni förstår är detta kanske inte en bok för alla barn. En del ungar skulle drömma mardrömmar och må dåligt av att närma sig denna berättelse. Men min inre nioåring slår kullerbyttor och jublar och jag är säker på att det finns många barn som mår bra, ryser och njuter av Den förskräckliga historien om Lilla Hon. Det finns säkert de som identifierar sig och finner styrka i historien.

Similar Posts:

• Fasansfullt, gripande och förlösande
• Prinsessor kan själva
• Styrkemätning och starka känslor
• Förändring? Hu!
• Poetisk kompislängtan

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, Rosor skador av Jenny Tunedal och I en skog av sumak av Klas Östergren.

Till årets svenska fackbok – Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried, Brandvakten av Sven Olov Karlsson, Nära fåglar av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal och Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson och Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016

Spökskeppet Vallona  är den första delen i bokserien Krabbsjögrund, spökrysare i skärgårdsmiljö för barn i bokslukaråldern.

Bokens huvudperson är Karl Dymling, en pojke (vars ålder jag inte hittade i texten, men troligtvis nånstans mellan sju och tio år). Händelserna utspelar sig i Krabbsjögrund ett litet kust/fiskesamhälle, där brukar stadspojken Karl vara på somrarna för där bor hans morfar Erik.

Historien om spökskeppet utspelar sig dock på hösten. Karls mamma arbetar med havsforskning/ miljöarbete, hennes jobb på ett forskningsfartyg tar henne till Krabbsjögrund där de har som uppgift att undersöka havet lite närmare. Karl följer med henne dit och bor hos sin morfar.

Krabbsjögrund är en välbekant och älskad plats för Karl, men om hösten är det läskigare och ensligare än han är van vid. Ofta kommer dimman (tjockan) in från havet och alla i området tycks rädda för något. Karl snubblar över det ena mysteriet efter det andra och dimman sänker sig över havet och byn. Hans mamma är ute med forskningsbåten i förrädiska vatten och det enda landmärket, fyren, har fått strömavbrott.

Mer ska jag väl inte avslöja av handlingen. Jag känner mig lite kluven inför den här boken. Både storyn och vissa karaktärer känns stela och som om dom vore gjorda efter en mall. Samtidigt så är berättelsen ganska medryckande. Jag skulle ge högre betyg om boken känts mer genomarbetad, med tanke på att det här är den reviderade upplagan så borde den vara det. Slarvfel stör mig alltid en smula, när Karl sitter i båtens för och Sara (hans kompis) sitter i båtens akter så undrar jag hur dom i full storm kan hålla varann i händerna till exempel.

Boken huvudberättelse avbryts här och där av små spökhistorier (med vit text på svart papper), dessa historier utspelar sig alla i trakten kring Krabbsjögrund och ger en bakgrund till den övernaturliga delen av handlingen. De är tyvärr inte så läskiga. Kanske min ålder spelar in här, men trots den exemplariska formen (klassiska spökhistorier) så skrämmer dom inte upp mig särskilt mycket…

Huvudhandlingen och dess övernaturliga inslag lyckas i alla fall oroa mig en smula, stämningen byggs upp rätt bra mot slutet och scenerna med spökskeppet är spännande och lite gastkramande.

Jag rekommenderar en genomläsning, på det stora hela är det en spännande spökhistoria. Jag kommer säkert att läsa de andra delarna om de råkar finnas i närheten när jag behöver lite lättare underhållning. Uppföljarna lider säkert inte heller av samma barnsjukdomar.

Similar Posts:

• Bättre än sist vi sågs
• Fasansfullt, gripande och förlösande
• Förskräckligt förfärligt men förtjusande rysligt och kul
• Oidentifierat Syfte
• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!