Men jag strävar efter att hitta ord som förmedlar någonting annat. Det jag önskar sätta ord på är att vi alla har möjlighet att göra lärdomsresor. Det kan börja med svenskundervisningen i gymnasiet. Även om tonåringen himlar med ögonen i läsningen av antologier som nämner antika skalder, kan det finnas formuleringar som väcker igenkänning i den unga kroppen där hormonerna spritter.  Men än starkare igenkänning kan en god översättning väcka hos den vuxna läsaren. Sanningar kan uppenbara sig som i en tydlig reva i ett tjockt molntäcke.

Många med mig känner till det lite klyschiga uttrycket ”Carpe diem”, dels genom heminredningsprylar (vad är det med inredningsprylar som måste innehålla visdomsord?) och dels genom den välbesökta filmen Döda poeters sällskap. Men vet den stora allmänheten något om upphovsmannen bakom de latinska orden, romaren och poeten Quintus Horatius Flaccus?

I samlingen Horatius – Plocka din dag har Gunnar Harding och Tore Janson tagit sig an Horatius’ poesi och översatt ett urval av hans latinska verser till modern svenska. De delar med sig av sina historiska och litterära kunskaper med en synnerligen pedagogisk trivsamhet. Under sommarledigheten har jag behagfullt lutat mig tillbaka och följt med på deras presentation av Horatius.

Den första delen är ett inledande förord. Där introduceras läsaren till just den tid och omgivning där dikterna har vuxit fram. Egentligen är det ganska anmärkningsvärt att Horatius fick det liv han fick. Likaså öppnas ett hisnande perspektiv i kontakten med en människa som levt för mer än tvåtusen år sedan. Förordet gav mig mersmak så att jag sprang till biblioteket för att låna en annan bok av Tore Jansson, essäsamlingen Romarinnor och Romare – Livet i antiken.

Ett annat avsnitt beskriver rytm och versmått – hur betoning och stavelser fungerar i diktupplevelsen. Ord är inte bara ord. Ord är också rytm. Harding och Janson förklarar att rytmerna i den latinska versionen och den svenska aldrig kan bli identiska:

Latinsk versrytm bygger på växling mellan långa och korta stavelser, medan det är växling mellan betonad och obetonad stavelse som åstadkommer svensk språkrytm. I svenska är betonade stavelser alltid långa stavelser, men så är det inte i latinet. Latinet har därför en rytmisk dimension som svenskan saknar.

Och innehållet då? Vilka är bilderna som målas upp i Horatius’ poesi? Översättarna understryker att vi inte ska läsa in vår nutid och våra referensramar i dåtidens romarliv. Romarrikets föreställningsvärld skiljer sig markant från dagens. Men vad är det poesin förmedlar och hur kan den stå sig i mer än tvåtusen år?

Många dikter har sannolikt beställts för att framföras vid fester och för att hylla festens medelpunkt eller arrangör. Inte helt olikt de tal vi idag håller på bröllopsfester eller varför inte Nobelfesten? Romerska gudar tar plats och får uttrycka en personlighet eller utföra en handling, ett exempel är Bacchus, vinguden. Horatius gillade nämligen vin. Krigsscener och historiska berättelser är också hyfsat återkommande i handlingen. Välgöraren Maecenas (namnet är upphov till ordet mecenat) infinner sig liksom dåtidens maktinnehavare Octavianus (kejsaren Augustus). Den fantastiska glimten av Kleopatra lämnar ett djupt avtryck i mig. Ja, läsaren kan frottera sig med många figurer. En del av dem hör till gudavärlden och andra är riktiga historiska personer.

Horatius reflekterar också över årstidens växlingar men än oftare kring livets förgänglighet. Insikten är realistisk och omges inte av några paradisiska föreställningar om livet efter döden. Ena stunden är det tid för vin och andra stunden är det helt enkelt slut.

Hur morgondagen blir vet du inget om;
var dag som ödet ger är en vinst för dig,
Och avstå inte från att älska,
du som är ung, nej kom med i dansen [--- ] (del av Ode I.9)

Om något fastnar i minnet är det ofta för att formeln innehåller både ljus och mörker. Att vara rik kan förvisso underlätta, men följande strofer har spår av andra erfarenheter:

Ingen rikedom eller konsuls livvakt
driver ut paniken och själens ångest.
Oron fladdrar kring i gemaket under
takets paneler.

Lycklig lever den som är nöjd med litet.
Enkelt är hans bord, men med nedärvt saltkar.
Fri från solkig girighet och från fruktan
sover han rofylld.  [---] (del av Ode II.16)

Tack än en gång, Gunnar Harding och Tore Janson, för den beundransvärda insatsen i arbetet med Horatius – Plocka din dag. Hur gärna hade jag inte hyllat er på döda poeters språk. Det får i stället ske på medelmåttig recensionssvenska.

Similar Posts:

• En mycket livskraftig döing
• Bland slinkor och gudinnor
• Långt borta och nära
• Förena nytta med nöje på latin
• SR:s Lyrikpris går till…

Som studentpresent borde den vara perfekt, men den passar också till vem som helst som har något litet intresse för svenska språket, eller att läggas på lämpligt ställe där folk kan behöva bläddra i något snyggt och bli allmänbildade på kuppen.

Similar Posts:

• Hur man får pacifister intresserade av krig
• Ett lätt sätt att prata om mat
• En mycket livskraftig döing
• Ordhistoria i tiden
• Verktygslåda för lekfull ordhantverkare

Hur blev det så? Naturligtvis hade latinet en dominerande roll som härskarspråk i det enorma och varaktiga Romarriket. Men hade det fortsatt att höra samman med en politisk stormakt hade det förmodligen inte klarat sig ända fram till nu. Tänkt till exempel på ryskan, som visserligen talas av väldigt många, men som också många av de som tvingats lära sig det av en politisk överhet numera vägrar att tala.

I det politiskt mer splittrade medeltida Europa var det förstås som kyrkans språk latinet levde kvar, men också vetenskapen – och utbildning, vetenskap och litteratur hade ju ofta nära anknytning till klostren – behövde ett internationellt språk. Här blev det snarast en fördel att ett sådant språk saknade anknytning till någon särskild stat. Idéer om ”ett land – ett folk – ett språk” är ju för övrigt mycket sentida sanningar med en hel del modifikation. Så har ju till exempel många latinska ord hamnat i svenskan via hovfranskan.

Latin är, som ju antyds i undertiteln ”Kulturen, historien, språket”, en påfallande bred bok. Vi får möta latinet från småstaden Rom, via imperiet, katolska kyrkan och det lärda Europa fram till nutida språkpåverkan. Janson kommer in på litteraturhistoria och kultur, skolornas och vetenskapens utveckling, europeisk politik och statsbildning, kyrkohistoria och moderna språk. Latinets inflytande på franska, engelska och svenska får egna kapitel, liksom språkets nutida status, aktuell litteratur och grammatiken. Som tidigare nämnts avslutas boken med en drygt fyrtiosidig ordlista som bjuder både på enstaka ord – i synnerhet sådana vi själva lånat av – och berömda uttryck från antiken, kyrkohistorien och filosofin.

Och nog ger också lösryckta citat ganska fantasieggande bildfragment av historien. Jämför till exempel kyrkolatinets ”Dominus dedit, dominus abstulit; sit nomen Domini benedictum” (”Herren gav och Herren tog; lovat vare Herrens namn”) med antika romare som Senecas ”Aliquando et insanire iucundum est” (”Ibland är det roligt också att vara vansinnig”) eller Horatius ”Dulce est desipere in loco” (”Det är härligt att ha fest på rätt ställe”).

Om ditt språkintresse liknar mitt och nosar runt som en glad liten get så länge allt är konkreta exempel och spännande sammanhang, men ängsligt kurar ihop sig när det kommer till tabeller med böjningsformer, kan du ju överväga att hoppa över grammatikkapitlet. Men allt som allt är den här en berömvärt övergripande liten bok om ett högst fascinerande ämne. Är man det minsta intresserad av språk gör man sig helt enkelt en rejäl otjänst om man missar Tore Jansons böcker.

Similar Posts:

• Latinet dör aldrig
• Långt borta och nära
• Förena nytta med nöje på latin
• Bland slinkor och gudinnor
• Hoppla hejsan!