Problemet med Japans historia är, åtminstone för mig, att mina förkunskaper är begränsade (om än inte minimala). Och Lars Vargö gör det inte direkt lättare. Han fullkomligt staplar namn och begrepp på sin läsare. Att skriva en begriplig översikt på det här sättet är ingen lätt eller särskilt tacksam uppgift, men kanske kunde han varit en smula mer återhållssam med sådana saker och ägnat lite större utrymme åt att överblicka skeenden och processer.

För det är en i stor grad klassisk historieskrivning han ägnar sig åt, Lars Vargö. Det är politiska maktkamper och organisatoriska system, krig och religösa falanger med fokus på ledargestalter av olika slag.

Jag blir rent ut sagt yr bara vid tanken på alla buddhistiska och shintoistiska sekter. Vad som egentligen skiljer alla dessa sekter åt är ofta helt obegripligt (i något sammanhang är det att några vill meditera med ansiktet mot väggen och några andra vända mot varandra, vill jag minnas), men har förmodligen en hel del att göra med rena maktanspråk. Den som hämtat sin bild av buddhismen från charmerande tibetanska lamor och trendkänsliga hollywoodkändisar får den i alla fall betydligt reviderad, och tunnelbaneattentaten i Tokyo 1995 (av Vargö träffsäkert beskrivet som Japans 9.11) framstår plötsligt i ett visst historiskt sammanhang.

Och det blir lättare att hänga med i modern tid. Delvis därför att igenkänningsfaktorn naturligtvis är högre, men också för att Vargö ägnar både mer utrymme åt händelseförloppet och mer energi åt att diskutera orsaker och verkan. Möjligen kan man få en känsla av att Japan – makt och tanke egentligen är två böcker: ett historisk koncentrat i bästa NE-stil och ett mer diskuterande alster om Japans moderna historia och framtida roller i världen.

En bra grundbok i japansk historia har definitivt saknats på svenska. Japan – makt och tanke är kanske inte det ultimata svaret – jag efterlyser framför allt mer uppgifter om hur vanligt folk har haft det, men det gör jag å andra sidan i de allra flesta historieböcker – men det är en ganska bra början.

Similar Posts:

• Århundradenas fördomar
• Färgsprakande och tankeväckande
• Ve den stackars pendlaren
• Som en odöd chokladask
• Gemenskapens värme och kyla

Jag kan förstå och sympatisera med tanken bakom, önskan att kunna ge smakprov på en överväldigande och i många fall orättvist ignorerad mångfald. Men det funkar inte. Inte i praktiken, inte den här gången. Icke brännbara sopor är nog den spretigaste novellsamling jag någonsin stött på. Det blir uppenbart att enbart nationalitet inte är mycket till gemensam nämnare när så mycket annat – genre, generation, kvalitet och målgrupper – i många fall skiljer åt. Från avantgarde till spökhistorier, moderna klassiker och dagens storheter, det blir en ganska förvirrande blandning – och ändå på något sätt hållen i samma underliga ton.

Lars Vargö är en uppenbart mycket kunnig men pedantisk översättare. Och det pedantiska blir ibland en belastning på det han gör. Att översättningar från japanska historiskt sett ofta gjorts nonchalant är en av hans käpphästar (han har skrivit om det bland annat i antologin Fjärrannära), men det finns andra kvaliteter än exakthet. Faktiskt.

Men om vi bortser från en bunt noveller som inte gör några större intryck, som spökhistorier som skulle passat bättre i någon tam skräckantologi för slukaråldern, och kanske också de som bara ger ett underligt intryck, som Amy Yamadas bisarra historia om en kvinna vars läppar förvandlas till fjärilar, finns här ändå godbitar att plocka. Yumiko Kurahashi bidrar med en skoningslös novell om en ung kvinnas inblandning i det dogmatiska och självgoda kommunistpartiet medan Miri Yu, kontroversiell försvarare av marginaliserade grupper, skriver om en liten flicka som blir mobbad i skolan. Ur den äldre generationen finns Masuji Ibuse och Nobelpristagaren Kawabata representerade – även om dessa bekantskaper kanske ändå med fördel görs annorstädes.

Samlingen avslutas med den amerikanske experten på japansk litteratur, Donald Keene, som i ett urdrag ur självbiografin skriver om sina japanska vänner. Det hade så lätt kunnat bli enbart namedropping – Keene känner verkligen den japanska litteraturens giganter – men skildringen framstår som så äkta och ger en så sällsynt personlig bild av bland andra Oe, Abe och Mishima, att man fullkomligt smälter. Lustiga anekdoter kring de litterära sällskapens druckna sammankomster eller om hur Keene irriterat ignorerar den japanska tolk Abe haft med sig till New York för att senare inse att det var Yoko Ono blandas med den smärtsamma upplevelsen av Mishimas dramatiska självmord.

Jag fick bara ett brev till av honom innan han tog livet av sig. Det började: ”Jag är på väg att bli Mishima Yukio. [Jag hade för länge sedan på skämt använt kinesiska tecken som uttalades likadant som de han använde i sitt namn, men som betydde "ett spöke som ännu inte är dött".] Din läsning av mitt namn var akademiskt korrekt. Jag är säker på att du kommer att förstå de handlingar jag är på väg att utföra, så jag säger ingenting om dem. Jag har länge tänkt att jag inte vill dö som författare utan som soldat.”

Jag vet inte vad som fått Vargö att plocka med amerikanen Keenes essä bland novellerna, men det är svårt att beklaga.

Similar Posts:

• Bakom körsbärsljuvheten
• Kyligt drabbande och förebådande
• En studie i grymhet
• Jorden runt på 80 romaner
• Det obegripliga begripliggjort

Förordet är så torrt att det nästan blir komiskt. Det handlar mest om en gammal konferensbyggnad där bokens forskare träffats. Därefter följer en rad svenska Japan-resenärer, upptäcktsresande, diplomater och forskare, fram till ungefär mitten av 1900-talet. Det är lite synd att den slutar just där. Jag hade gärna velat veta hur andra världskriget, och den återuppbyggnad och ekonomiska framgång som kom efter, påverkade föreställningarna kring landet.

För den som intresserar sig för denna mer moderna historia blir istället Ingemar Ottossons avsnitt om Japans öppnande – med den talande underrubriken ”Att framtvinga ett vänskapsavtal” – en oväntad bonus. 1930- och 40-talens aggressiva japanska politik framstår som något mer begriplig i skenet av de koloniala erfarenheterna. Att också Sverige tog, om inte alltid praktisk så ideologisk, del i denna koloniala version av ”frihandel” visas av de planer på en militärdiplomatisk expedition till Japan som Ottosson undersökt. ”Den som inte ville bli fri skulle tvingas”, som han så träffsäkert uttrycker det.

Alldeles enbart resenärer blir det nu inte. Elisabet Stavenow-Hidemark skildrar, om än på ett ganska stolpigt sätt, japonismen, den Japan-inspirerade stilriktning som var på modet på i slutet av 1800-talet. Lars Vargö skriver, delvis kritiskt, om de skönlitterära översättningar som gjorts från japanska till svenska – men ofta, med varierande resultat, via engelska – och Aasulv Linde om en på 1930-talet flitigt översatt frireligiös japansk författare.

Bitvis är det som sagt väl torrt, men inte på ett otrevligt sätt. Här finns visste en del att hämta om lite av varje. Mest minnesvärd bekantskap är utan tvivel Gustaf Oskar Wallenberg, odiplomatisk diplomat med ambitioner som föranledde rådet att med sina kollegor som ledning göra lite mindre. Av allt som sagts som det mytomspunna landet i öster – här är exempelvis högervännen Sven Hedins lovtal över plikttrogna japanska soldater i början av 1900-talet något som fastnar i minnet – kan det passa att den charmerande missförstådda diplomaten får sista ordet med sin beskrivning från 1906. Japanerna, menar han, är

ett framåtsträvande kulturfolk, som genom sin ungdom, sin kraft och sina initiativ tvifvelsutan bör kunna ge vårt folk och vårt land åtskilliga gagneliga impulser. Vi ha helt säkert åtskilligt att lära af det duktiga japanska folket ur både kommersiell och kulturell synpunkt.

Det kunde de senaste decennierna nog hålla med honom om.

Similar Posts:

• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Lite snårig men efterlängtad guide till japansk historia
• Färgsprakande och tankeväckande
• Nya vindar i Japan
• Ve den stackars pendlaren