Visst kan man väl bygga en bok på en flätstruktur? Tanken har uppenbarligen legat till grund för den franska romanen Flätan. Läsaren presenteras i tur och ordning för tre kvinnor, Smita som tillhör den lägsta samhällsklassen i Indien, unga Giulia på Sicilien som arbetar i familjeföretagets perukverksamhet och advokaten Sarah i Kanada.

Colombani sätter ljus på kvinnor som försöker överstiga hinder i form av traditioner och tysta överenskommelser i arbetsliv. Smita är mamma till Lalita, 6 år, som ska börja skolan. Men eftersom samhället föraktar daliter, följer förödmjukelser även in i klassrummet. På Sicilien har Giulia den traditionstyngda italienska familjen att brottas med. I Sarahs fall får läsaren träda in på en karriärinriktad arbetsplats som är sanslöst oförstående gentemot hastigt uppkommen sjukdom.

Hår som produkt ingår i en global transaktionskedja. Löshåret i Västeuropa hämtades i förra århundradet från närliggande hårsalonger men på 2000-talet fram till idag hämtas det från en annan del i världen. Ganska vanligt är att det kommer från Asien eller Indien. Också romanen Norma av Sofi Oksanen belyser temat hår. I hennes historia riktas ljuset mot brottssyndikat och hjältinnan förses med delvis magiska egenskaper.

I Flätan tar sig berättelsen fram i ett raskt presens och kvinnornas öden är gripande. Greppet och perspektivet är den allvetande berättarens. Något klyschiga textpartier stör läsningen men romanens styrka ligger i vändningarna som drabbar kvinnorna. Livsavgörande händelser gör att kvinnorna måste samla mod och kraft för att kunna klara det omedelbara nuet men också sikta mot framtiden. Jag tycker mycket om att författaren valt att skildra kvinnor med denna starka kämpaglöd.

Oftast uppskattar jag verk som är skrivna på en lättillgänglig prosa, därför är jag lite brydd över varför jag inte ser kvaliteterna i prosan Colombani skapar? Vid närmare genomlysning tycks texten ha mejslats fram med andra verktyg än skribentens. En text får läsarens uppmärksamhet genom väl avvägda ord och blanksteg som låter sinnena smälta innehållet. Här möter jag en närmast orytmisk prosa. En högläsare skulle troligen kunna ge texten det som saknas, då dennes verktygslåda innehåller betoning, frasering och röstläge.

Något i mig får mig att misstänka att författarens vana att skriva filmmanus är den avgörande komponenten för bokens stil. Någon i kulturkretsen tyckte att manuset kunde nå en läsande publik och vips, fann författaren ett förlag som tyckte likadant. Vad jag förstår har boken sålt bra i de franska bokhandlarna. Vi får väl se om materialet utvecklas till en film någon gång i framtiden?

Flätan rekommenderar jag till dig som önskar läsa om kvinnor på olika kontinenter som hittar lösningar när de utstår motgångar. Språket är lättläst. Du skapar vid behov dina egna bilder av hur kvinnorna ser ut och vilken grad av laddning en scen ska få. Sannerligen består världen av öden som inte anar hur de hänger ihop med varandra.

Similar Posts:

• Ingående om den sicilianska maffian
• För sökaren i sekulära tider
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Slut på ursäkter