Inte visste jag att sången från Trollkarlen från Oz-filmatiseringen användes redan när Thatcher tvingades lämna 10 Downing Street i november 1990, men allvarligt talat: brittisk 80-talspolitik är inget Munchkinland precis. Inte ens om man räknar Gregory Maguires brutala, kolonialt anstrukna vuxenvariant av Oz.

Thatchers 1980-tal – och det var i sanning hennes 80-tal; hon residerade i premiärministerbostaden i elva år, under vilka hon hann väljas rekordmånga tre gånger – var en tid av häftiga motsättningar. Utdragna strejker, upplopp, IRA-terror, Falklandskriget – ibland är det svårt att säga om Thatcher själv var orsak eller verkan.

Många problem ärvde hon förstås, som Storbritanniens knepiga roll som bedagad kolonialmakt, men det vore synd att säga att hon sökte lösa dem så smidigt och lyhört som möjligt. ”There is no alternative!” blev slagordet för de avregleringar och utförsäljningar hon förordade. ”We don’t negotiate with terrorists” hade mycket väl kunnat vara ett annat.

Det gjorde henne populär. Som utbildningsminister på 70-talet hade hon tagit bort gratismjölken för skolbarnen och blivit känd som ”Maggie the Milk Snatcher”. Som nybliven premiärminister gick hon i krig med Argentina om Falklandsöarna, offrade närmare 1000 människoliv och 1600 miljoner pund för att de 1800 brittiska medborgare som levde där skulle få förbli britter. Och hyllades som den som återgett Storbritannien sin storhet.

Det finns förstås oändligt mycket att säga om Thatcher, om hennes fängslande karriär, hennes plats i historien och om hennes inflytelserika politik. Gunnela Björks bok är kanske inte den ultimata guiden, för det är den helt enkelt för tunn, men den är en riktigt välgjord ingång. Med lätt hand förklarar Björk både komplicerade skeenden och företeelser (inte minst det för en svensk ganska främmande brittiska demokratiska systemet). Hon gör det faktiskt så kort, lättbegripligt och lättläst att det är lätt att glömma vilket enormt kunnande som måste ligga bakom just den där lättheten, att kunna sovra, förklara och förenkla utan att för den skull fördumma.

Även om här inte finns plats för någon omfattande analys får Björk ändå med en hel del intressanta frågor. Hon berör vad historiker, journalister, stats- och genusvetare debatterat vad gäller Thatcher – när blev hon till exempel thatcherist? Hade hon rätt i att det, i den prekära ekonomiska situation som Storbritannien befann sig i när hon kom till makten, inte fanns några alternativ? – och hon kastar in en och annan egen fundering. Vad var det till exempel för en märklig blandning mellan marknadsliberalism och konservatism som thatcherismen bestod av?

Det sista är intressant inte minst för att jag alltid undrat över det också i svensk högerpolitik. Hur går det ihop? Människor måste leva i en viss typ av kärnfamiljer, men marknaden får uppföra sig precis hur som helst? Fri vård och utbildning är ett intrång i privatlivet, men vem man ligger med eller om man vill ha barn eller inte ska helst regleras av staten? Jag önskar att någon kunde förklara det där.

Att det finns nutida svenska politiker som nämner Thatcher som en förebild är bara ett av alla sätt som den här boken är aktuell på. Ett annat är förstås den politiska strategi som fungerade för Thatcher: att hålla medelklassen nöjda genom skattesänkningar, avskaffande av fastighetsskatten och utförsäljning av allmännyttans lägenheter under marknadspriser, och sen ge blanka tusan i dem som inte hänger med. Tycka att de som blir arbetslösa, sjuka eller inte får bostadslån bara har sig själva att skylla.

Och jo, det kom en film härom året, och ja, Thatcher har precis dött, men framför allt tror jag att hon kan vara aktuell inte minst för att vi som minns henne som en nästan mytisk, lite häxlik figur från barndomens tevenyheter (nå, det där med häxlik har säkert en hel del med vad vi snappade upp av våra föräldrars politiska åsikter att göra) är vuxna nu och kanske vill veta vad det egentligen handlade om. Då är Björks biografi en alldeles utmärkt startpunkt.

Similar Posts:

• Punk, anarki och 1980-tal
• Rätt man på rätt plats
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• På andra sidan välfärdssamhället
• Imperiet under attack

Grönt är förstås den elaka häxan Västans färg från L Frank Baums barnboksklassiker, och inte minst filmen, Trollkarlen från Oz. Grön är Elphaba, flickan som växer upp till häxa i Gregory Maguires Wicked. The Life and Times of the Wicked Witch of the West. Att växa upp som oönskat grön dotter till en fanatisk missionär och en avdankad societetsflicka skulle nog få vem som helst att känna sig lite utanför, men kanske är det också utanförskapet som gör Elphie lyhörd för hur grupper som de antropomorfa djuren diskrimineras och förföljs allt mer medan den diktatoriske Trollkarlens grepp om Oz hårdnar.

Maguire skrapar på ytan av sagostereotyperna och visar hur utelämnade sagoländernas befolkningar alltid är åt godtyckliga härskare. Han frågar sig vems prioritering det är att lägga landets resurser på flådiga huvudstäder i smaragd och vem som får slita i gruvorna eller med att lägga gult tegel till extravagant infrastruktur – och naturligtvis vem som avgör vem som är häxa, vem som är ond eller god.

Med Wicked har Maguire skapat ett fullödigt land av Baums ganska platta sagokuliss. Maguires Oz har politiska maktstrider, religiösa motsättningar, diskriminering, utbildningssystem, myter och godnattsagor, regionala självständighetsrörelser, sexklubbar. Det är långt ifrån någon saga för barn och det är otroligt häftigt skrivet.

Nästan lite för häftigt, faktiskt. Ibland blir det svårt att hitta fokus bland alla detaljer. Det är så mycket folk och perspektiv, så mycket tid som passerar utan att vi får veta särskilt mycket om vad vår huvudperson upplever eller har för sig, att man inte kommer henne särskilt nära. Först i slutet närmar vi oss egentligen Elphies eget perspektiv och det tycker jag är synd.

För om Oz i all sin brutala härlighet kan bli lite överlastat så är berättelsen om hur en engagerad ung flicka förvandlas till sagans onda häxa spännande och angelägen. Maguire åstadkommer en mänsklig sagofigur någonstans mellan Shrek och Ulrike Meinhof och det är inget annat än fängslade.

Att det är fråga om en radikal omtolkning av Baums originalsaga råder väl knappast något tvivel om, men samtidigt håller sig Maguire ofta underhållande nära den. Han skriver mellan raderna, han fyller ut hålen och han ger nya, mer problematiserande perspektiv fyllda av roliga små vinkar.

Wicked är långt ifrån det sista vi hör av invånarna i Oz. Maguire själv har skrivit en fortsättning på sin roman. Musikalversionen av Wicked är vad jag förstår ganska mycket en omtolkning i sin tur, och en filmatisering ska vara i faggorna. Det kan bli spännande.

Grönt är färgen. Svart-vitt blir det långt ifrån.

Similar Posts:

• Den gula tegelvägen förgrenar sig – men började här
• ”The lady’s NOT for turning”
• Karatebrudar och grodkyssartanter
• Myter och människor
• ”There’s another one in Cleveland”?

Trollkarlen från Oz intar onekligen en särställning i amerikansk populärkultur, och därmed i vår egen. Här sitter jag alltså med originalberättelsen och jo, jag är lite besviken.

Till någon del beror det på de båda förorden den här utgåvan har. Det första är skrivet av en Donald A Wollheim och är den vanliga hyllningen till författaren och hans verk. Wollheim kallar böckerna – för det som från början var tänkt som ett enskilt äventyr blev en publiksuccé och både Baum och andra, efter hans död, fortsatte att producera böcker om Oz på löpande band – för ”odödliga”, det är ”en av världens mest älskade böcker”, ”den första amerikanska sagan” och ”en satirisk berättelse som var lika mycket ämnad för vuxna som för barn”.

Baum själv tar framför allt fasta på sin avsikt att skriva en modern saga, som till skillnad från folksagorna är befriad från

alla de ohyggliga och bloddrypande händelser som författarna konstruerat för att ge varje saga en godtagbar sens moral. Modern uppfostran omfattar sociala beteenden; därför söker nutidens barn bara underhållning i de underbara sagorna och avstår gärna från alla bloddrypande händelser.

Var får han det ifrån? Och nu syftar jag långt ifrån bara på de otaliga forskare som anser att folksagorna på något sätt speglar grundläggande psykologiska utvecklingsprocesser – sådant är jag måttligt insatt i – men vad som skulle göra Trollkarlen från Oz till en så mycket modernare saga än andra sagor är för mig ett mysterium. Ondska och godhet är lika stereotyp som alltid, och de där grymheterna råder det knappast någon brist på. En häxa mosas under ett hus, en annan smälts till döds, Plåtmannen var en gång en människa som fick samtliga kroppsdelar avhuggna av en förhäxad yxa och dessutom slaktar Dorothy och hennes vänner alla häxan Västans djur, däribland 40 vargar (saga eller verklighet, vargarna är alltid, alltid onda och måste dö, tydligen).

Att berättelsen har en modig liten flicka i huvudrollen förtas ganska duktigt av hur tröttsamt väluppfostrad och noga med att tvätta sig varje morgon Dorothy är. Däremot är de tre vännerna på jakt efter hjärta, hjärna och mod – något de naturligtvis utvecklar under resans gång snarare än kan få av någon trollkarl – en ganska söt historia (och W W Denslows sött menlösa illustrationer matchar den utmärkt). Hela det fantastiska ”Tänk om”-konceptet fungerar säkert ganska bra för mindre barn, även om det faktiskt inte känns enormt konsekvent eller väl genomfört för en vuxen. Så ”en berättelse för alla åldrar”? Faktiskt inte.

Däremot är det lätt att se vad som inspirerade – eller kanske provocerade? – Gregory Maguire till att skriva vuxenvarianten Wicked. Visst finns här frågor att ställa, saker att utveckla. Varför är den gula tegelvägen bitvis i så dåligt skick? Var kommer Smaragdstadens rikedom från? Vilka barndomstrauman har gjort Lejonet så fegt? Och vad är det egentligen som gör häxor goda eller onda?

Så visst gjorde Frank Baum något stort när han med Trollkarlen från Oz grundade sitt sagorike. Inte skulle man vilja vara utan alla varianter, anspelningar och omtolkningar den har gett upphov till. Det gör Trollkarlen från Oz på en gång omistlig och faktiskt ganska, tja, mistlig.

Similar Posts:

• Diskriminering och motstånd ovan regnbågen
• Karatebrudar och grodkyssartanter
• Det var en gång Â…
• ”The lady’s NOT for turning”
• Människor behöver sagor