dagensbok.com » Kuba

Armando Lucas Correa "Den tyska flickan"

Barbara Strand-Blomström — Mon, 23 Jul 2018 22:00:49 +0000

Romanen Den tyska flickan av Armando Lucas Correa inleds med att vi får följa den 11-åriga Hannah Rosenthal som sedan barndomen lever ett högborgerligt och tryggt liv i Berlin. Men på kort tid har allt förändrats och Hannah och föräldrarna får finna sig i att omgivningen vänder dem ryggen och kallar dem ”smutsiga”. Familjeförmögenhet och privilegier tas ifrån dem.

En riktig vän har Hannah: pojken Leo Martin. De lovar dyrt och heligt att alltid hålla ihop vad som än händer.

Familjen Rosenthal lyckas efter mycket om och men våren 1939 ordna utresetillstånd, biljetter och visum till Kuba. De inleder sin resa på den transatlantiska lyxångaren M/S St Louis mot en osäker framtid. Det visar sig att även Leo och hans far är med ombord. Men i Havanna väntar chockartade motgångar: av de 937 passagerare får 28 lämna fartyget.

Parallellt följer vi den unga Anna i New York år 2014. Sin pappa har hon aldrig träffat även om hon umgås med honom ständigt. Hennes deprimerade mamma har sagt att han bara försvann en höstdag. En dag i skolan får det sin förklaring: faderns namn finns på en lista över omkomna i terrorattacken den 11 september 2001.

En dag ändras Annas tillvaro. Hon får ett paket av sin fars faster Hannah i Havanna. Mamman vaknar upp ur sin sengångartillvaro och de bestämmer sig för göra en resa till Kuba för att få veta mera om Annas judiska släkts historia och hemligheter.

Handlingen bygger till en del på autentiska händelser och det finns en del fotografier och annat material längst bak i boken. Ödet med det på världshaven kringirrande skeppet M/S St Louis likt mytens flygande holländare är en av 1900-talets skamfläckar. Flera hundra av passagerarna på M/S St Louis dog till sist i de tyska koncentrationslägren.

Romanen Den tyska flickan innehåller mycket av de ingredienser som kännetecknar en bästsäljare: stark dramatik, stora känslor och tydligt onda och goda karaktärer. När jag läste de första kapitlen tänkte jag oavbrutet på något hollywoodmegaloromantiskt, storsäljande, historiskt kostymdrama (låt oss säga Titanic). Romanen blev en bästsäljare redan när den gavs ut på spanska år 2016. I Kuba möttes den däremot av kalla handen. Författaren är exilkuban vilket är ”känsligt läge” trots att han uttalat sig om att han inte skriver politik.

Till en början gillade jag inte greppet i Den tyska flickan. För många högstämda ord redan i första kapitlet: döda, älska, hata, skrika, gråta, avguda, avundas … För mycket extravaganser, rikedomar, champagne, gods och guld för min smak. Berättarperspektivet i jagform är de unga flickornas. På något vis orealistiskt att flickor i tidiga tonår skulle vara i stånd att hålla reda på alla inredningar, menyer, konstverk, smycken, hautecouturegarderober. Å andra sidan har författaren lagt ner stort arbete på att få med tidstypiska detaljer. Tyvärr tar det bort något av bokens mission: att berätta om en flyktingfamiljs öde.

Men efter att jag vant mig vid ovannämnda ”kapitalism” – och dessutom alla känsloverb följda av utropstecken! – drogs jag som läsare med. Jag ville läsa om hur det skulle gå – och Leo? – och när jag dessutom vet att något av detta hänt på riktigt kändes läsningen mera meningsfull. Det finns också många paralleller till vår tids skamfläckar: främlingsfientlighet och flyktingströmmarna.

Reidar Jönsson "Vännen i Havanna"

Erik Stenkula — Wed, 30 Aug 2017 22:00:41 +0000

Reidar Jönsson har säkert en tanke med berättargreppet i sin roman Vännen i Havanna, men det är svårt att få någon överblick över skeendet i boken. Det gör att min läslust slocknar gång på gång.

Vill man vara välvillig kanske man skulle kunna säga att denna oöverblickbarhet kan vara en metafor för landet boken delvis utspelas i. Vad händer på Kuba, sedan diktatorn Castro dött? Han som ensam säkert haft sitt land på sina fem fingrar. När ingen har det i sin hand längre, hur blir situationen då? Blir den lika svår att överblicka som den handling Jönsson försökt bygga upp?

Graham Greene citeras på försättsbladet, och han skrev ju Vår man i Havanna i slutet på 1950-talet. Delvis mot bakgrund av Fulgencio Batistas fall på just Kuba. Batista var ju Castros företrädare.

Måhända har skriftställare Grahams bok varit en ingång för vår Reidar, men av någon anledning sätter jag en slant på att Greenes sätt att skriva skulle ge mig mer som läsare.

Huvudpersonen i Reidar Jönssons bok är, hur som helst, den kvinnliga kommandosoldaten Monica Aguirre. Och det kan jag ge Reidar. Kul med en kvinna i en action-story, jag ser seriefiguren Modesty Blaise framför mig. I Graham Greenes bok är ju huvudpersonen en man. Monica Agurries motto är dessutom det feministiskt doftande ”En död man är en god man”. Men mycket djupare än så borrar inte hennes karaktär in i mig till en början. Däremot kan jag småle åt bokens drastiska formuleringar som dyker upp då och då. Som när Aguirre blir erbjuden sitt agentuppdrag i början av boken. Det sker på en dunkel bar i San Diego, USA och hon funderar:

Ett jobb utan status, inget utrymme för slarv och helt utan skyddsnät. Precis som mammas svarta städjobb.

Monica Aguirre har inget val, accepterar hon inte uppdraget blir det direkttransport tillbaka till det land där hon är född – Nicaragua.

Aguirres uppdrag kommer sedan att bland annat bestå av att övervaka en viss överste Hector Linares som har en hemligstämplad mission på Kuba. Linares har precis som Monica gjort en karriär inom underrättelsetjänsten och tillsammans utgör de en lika oväntad som dödlig duo på sin slingrande väg mot Kuba. Deras motpart är Hectors halvbror Rafael Solares, chef för Kubas underrättelsetjänst.

Ändå får jag aldrig riktigt kläm på vad Monicas och Hectors uppdrag består i. Vad är deras mål? Är de jagade eller jagar de? Vem drar i trådarna bakom? Hur kommer de intrigerande kubanska officerarna in i bilden? Vilken roll spelar den mystiska santeriaprästinnan? Och vem är egentligen vännen i Havanna boken är döpt efter?

När det ändå är svårt att hänga med i svängarna, är det nära på så att jag skulle önska lite mer av den amerikanske superkapitalisten Mortimer Farkas. Han dyker upp i tredje kapitlet. Farkas sitter i ett bländvitt rum på tjugoandra våningen i en skyskrapa i New York med utsikt över Hudsonfloden, och vill göra hela världens befolkning till sockerknarkare. Det finns ju enorma överskott av majs, sockerbetor och sockerrör, menar han. Dessa grödor går att omvandla till socker som ett enda företag kunde kontrollera. Hans stora mun klyvs i ett brett leende vid blotta tanken.

Det är bifigurer av den kalibern som höjer den här boken.

Efter tag förstår jag att det är för sina föräldrars skull Monica Aguirre åtagit sig agentuppdraget. De försköt sin dotter när hon blev soldat och är papperslösa nicaraguanska socialister, som sitter häktade i USA för att deporteras.

Boken är den andra i en trilogi. Den första heter En god man, kom ut 2016 och utspelar sig i Stockholm. Så att sannolikheten att jag i den tredje delen skulle återkomma till Monica Aguirre och få reda på om hon kommer att återförenas med sina föräldrar är nog ganska liten.

Det övergripande temat för Reidar Jönssons trilogi är rädda, farliga och falska män.

Caroline Salzinger "Hälsningar från ondskans axelmakter"

Jonas Gren — Wed, 04 Apr 2007 23:00:00 +0000

Under ett tal i januari 2002 lanserade George W Bush "ondskans axelmakter". Iran, Irak och Nordkorea. Hädanefter officiella ärkeskurkar. Strax därpå fick de sällskap av Syrien, Libyen och Kuba.

Till dessa länder har reportern Caroline Salzinger rest som frilansare och korrespondent för Sveriges Radio. Möten, händelser, tankar, resor och känslor som inte fick plats i radioreportagen hamnade i boken Hälsningar från ondskans axelmakter. Visst är det kul att ta del av hennes berättelser om livet bortom utrikesreportagen. Visst har hon fångat detaljer. Men några dagar lite här och var räcker inte för att tydliggöra dimhöljda vardagsliv.

Jo, en sak är riktigt spännande: Salzinger tar sig in i enigman Nordkorea. Möter tomma blickar, vandrar omkring ständigt övervakad i en verklighet som få journalister kommer åt. Men resten av boken lider av panisk ytlighet. Den som följer nyhetsrapporteringen får snarast sin bild av "skurkstaterna" befäst: I Iran går kvinnor i slöja, men i husen smygfestar ungdomarna bortom mullornas kontroll. I Irak är det kaos och inget blev bättre när Saddam försvann. I Nordkorea hjärntvättas folket, och likadant i Syrien. I Libyen har Kaddafi gjort en pudel och blivit västvänlig och ingen vet varför. På Kuba finns det massor av läkare, två olika valutor men ingen yttrandefrihet.

Den som söker sammanhang, finner dem knappast i Hälsningar från ondskans axelmakter. Förutom inledningen, där Salzinger under täckmanteln handelsresande inom porslin får bevittna nordkoreanska försök att imponera på henne genom "spontant" anordnade danser och besök i "varuhus" där personalen inte ens vet hur man öppnar kassan, blir skildringarna fragmentariska, förvirrande och platta – som mycken journalistik i övrigt.

För det här är en nyhetsreporters anteckningar. "Vardag och vansinne i världens mest stängda länder" lyder bokens underrubrik, men skulle kunna ha hetat: "vardagen i ett av världens mest vansinniga yrken". Korrespondens: att skjuta mediala höftskott. Reportern anländer till nya staden i nya landet, gör sina intervjuer med någon stolle som påstår något via tolk och sanningen levereras till hemlandet några timmar senare. Då finns den där: bilden av utriket. "Såna grejer di hittar på di dära araberna" muttrar Tore till Gun hemma i köket.

Mest slående är därför inblicken i utrikeskorrespondenters vardag. Hur reportrar och fotografer i hotellens barer bjuder varann på sina bästa nära-döden-upplevelser. Hur "fixare" i de olika länderna – alltså lokala förmågor som säljer sina tjänster som tolkar, chaufförer och annat – ordnar färdiga reportageidéer till världens alla korrar. Hur korrarna sedan tipsar varandra om sina fixare, så att Caroline Salzinger när hon hör eller ser ett reportage från ett visst land direkt förstår vilken fixare som använts. Samma bilder massproducerade in absurdum.

Boken ska vara kul, menar förlaget. Jag har ganska tråkigt. Dessutom famlar Salzinger mellan att dels raljera över Bushadministrationens cyniska utspel om skurkstater – denna världspolisens brutala ignorans – och att dels befästa den genom att själv demonisera. Särskilt påfrestande blir hennes metod att låta västerlandets marknadsmaskineri, symboliserat av hennes Mark Jacobs-sandaletter, utgöra den normalitetens fond mot vilken skildringarna av "skurkländerna" vilar.

Fast det är klart, design och terrorism verkar ju bottna i samma rädsla för att inte betyda någonting.

Thomas Gustafsson "Kuba"

Klas Rönnbäck — Wed, 07 Mar 2007 23:00:00 +0000

Det är svårt att hitta balanserade reportage om Kuba. I den här tegelstenen – drygt 700 sidor om den lilla karibiska ön – hittar man nog därför det bästa som skrivits på svenska ur det perspektivet.

Det är utan tvekan en massiv bok, vilket beror på att den diskuterar Kuba så utförligt. Det känns därför aldrig långrandigt, trots bokens totala längd. Här kan man läsa om en lång skilda rad ämnen – allt från öns tidiga historia (så mycket som nu är känt om tiden före Columbus ”upptäckt”) till kubanska cigarrer eller ledaren Fidel Castro.

Skulle man ändå tycka att 700 sidor är överflödigt, kan man lätt välja att plocka enbart de delar som intresserar en. Många gånger verkar det (i något fall skriver författaren till och med uttryckligen) att kapitlen är tänkta, eller kanske också har använts, som artiklar som ska kunna publiceras separat. Boken är därför enkelt och överskådligt indelad så att olika kapitel tar upp olika saker, och varje kapitel kan i princip läsas för sig om man så önskar. Sammantaget växer boken dock ihop till en väl sammangjuten helhet om den så omskrivna ön.

Till skillnad från de flesta andra böcker jag känner till om Kuba, så anstränger sig Gustafsson för att låta flera sidor komma till tals. Han intervjuar så väl "vanliga" människor han träffar – chaufförer, liftare, folk på gatan och på barer – som makthavare och politiska oppositionella, samt utländska bedömare med insyn i Kuba. Den största styrkan är ändå att Gustafsson kan diskutera landets mycket stora framgångar på vissa områden – som exempelvis Kubas mycket framgångsrika social- och hälsovårdssystem – utan att för den skull blunda för det politiska förtrycket och diktaturen, eller den ekonomiska fattigdomen.

Boken blir som mest levande när det är tydligt att författaren själv har erfarenheter att skriva om – som när han skriver baserat på intervjuer han själv genomfört med olika personer. Eftersom Gustafsson försöker spänna över ett så stort område är det dock inte förvånande att han samtidigt också utnyttjar sekundärkällor i viss mån. Ofta märks det, eftersom beskrivningen då inte alls blir lika levande och intressant. Värst blir det som när Gustafsson använder sig av relativt långa referat av andra källor, som exempelvis när han skriver om Fidel Castro som person, nästan enbart baserat på referat av Oliver Stones film Commandante.

I sin helhet dock ett, ur flera perspektiv, tungt vägande verk om ett högst omdebatterat land.

Noam Chomsky "Hybris"

Klas Rönnbäck — Tue, 11 May 2004 23:00:00 +0000

Vem, som har hört talas om Noam Chomsky, vet inte att han är en USA-kritiker av rang – upp med en hand? Ja, möjligen kan jag skönja någon uppsträckt hand någonstans, men det är väl den enda i så fall …

USA bedriver en imperialistisk politik. Det har de gjort länge, förstås, men den nu sittande regeringen Bush är kanske den värsta och mest uttalat imperialistiska av dem alla. Allt som kan tänkas utgöra ett hot mot USA:s intressen är ett legitimt mål för bombningar. Och vad världssamfundet menar spelar allt mindre roll för landets regim. USA har helt enkelt drabbats av en hybris av sällan skådat slag.

Argumentationen känns kanske igen? Det är väl inte att förvånas över i så fall, för Chomsky säger i den här boken faktiskt inte något essentiellt nytt mot vad han sagt under många år. Mina tankar förs till den klassiska sagan om Petter och vargen, där Petter gång på gång ropar att vargen kommer – så till den grad att folket snart inte tar Petter på allvar längre. Chomsky har ropat varg mången gång förut. Oavsett om man anser att vargen är kommen eller ej, blir det ju lite tjatigt.

Det här betyder inte att boken är dålig, betraktad ensam. Den är kanske lite rörig när Chomsky hoppar mellan invasionerna och attackerna USA har genomfört mot andra länder allt genom historien, men bortsett från det är det en schysst introduktion till USA:s utrikespolitik (framförallt under efterkrigstiden). Här behandlas allt från Kuba-konflikten till Irak-kriget, allt från Nicaragua till Star Wars. I klassisk Chomsky-anda är boken också försedd med en omfattande notapparat och citat från de mest spridda källor, allt från avhandlingar till dagsmedia.

Det som slår mig är dock att boken egentligen har så väldigt lite att säga mig som läsare, sett ur ett analytiskt perspektiv. Har man till exempel själv följt med i turerna kring Irak-kriget, och har åtminstone en viss förmåga till kritiskt tänkande, tror jag nog att man utan större problem kan komma fram till ungefär samma slutsatser som Chomsky gör; att USA bedriver en imperialistisk utrikespolitik, för att gynna sina egna intressen.

Chomsky upprepar sig alltså. Återigen.

Kajsa Norman "Mot kärleken har Fidel inte en chans"

Klas Rönnbäck — Thu, 23 Oct 2003 23:00:00 +0000

Våren 2003 fängslades 27 kritiska journalister på Kuba. Brotten de anklagades för var bland annat kontrarevolutionär verksamhet, och för att ha samarbetat med imperialismen (=USA). Fidels grepp om landet hårdnade ännu litet mer.

I den här boken intervjuas fruarna till några av de fängslade journalisterna om hur de ser på situationen. Det ackompanjeras av en del stycken om hur läget har utvecklats på Kuba för politiska dissidenter.

Det är självklart tragisk läsning när kvinnorna berättar om hur de saknar sina nära och kära. Vem blir inte berörd av sådant, undrar man? Var än människor fängslas – oavsett orsak – så är det något som straffar inte bara honom eller henne själv, utan i hög grad också närstående till den straffade. Det gäller Kuba, men det gäller också andra diktaturer – och demokratier.

Samtidigt ger den här boken inte mycket mer än dessa individers lidande. Det är bara en sida – dissidenternas – som skildras. Och ur det perspektivet förefaller statens agerande helt ologiskt – utom ur perspektivet att bevara partiets makt. Kan någon annan förklaring finnas? Det vet man inte efter en läsning av den här boken.

Norman för nämligen ingen vidare diskussion om rättsprocesserna som sådana – vad personerna dömdes för, på vilka grunder och i vilken utsträckning det är falskt. Boken verkar i princip utgå från att alla de dömda är helt oskyldiga, utan att ens diskutera saken. Men fiendens fiende är inte nödvändigtvis en präktig vän. Lite mer kritisk granskning även av oppositionen hade kanske varit passande.

Zoé Valdés "Jag skänkte dig mitt liv"

Anna Carlsson — Tue, 15 Jul 2003 23:00:00 +0000

Så här är det. Jag läste den här boken första gången i november för ett och ett halvt år sedan. Någon månad senare reste jag till Kuba. Det är där Jag skänkte dig mitt liv utspelar sig. Och, mina vänner, jag kände igen mig. Jag kände igen de små kubanska gummorna, gungstolarna, lukterna i Havanna, bönorna man fick att äta. Alltsammans. Och det var till alla procent ni vill den här bokens förtjänst.

Cuca Martinez flyttar från en halvtaskig barndom på landsbygden vid sexton års ålder in till Havanna. Hon är allt annat än försigkommen. Hennes två rumskamrater däremot vet allt om hur man roar sig. Tack vare dem hamnar hon på nattklubben Montmartre, där hon träffar Oan. Han får henne att dansa mambo, cha-cha-cha och rumba som om hon aldrig gjort annat. Efter att han druckit ett glas mintlikör, för att få bort sin fruktansvärda andedräkt, får Cuca sitt livs första kyss som sträcker sig över tre boleros. Hon faller handlöst. Sedan går åtta år, då Cuca odlar sin kärlek, utan att se skymten av Oan. De återser dock varandra igen.

Zoé Valdés är kubanska, men är av den inte så gode Castro stämplad som ett hot mot nationen på grund av det hon skriver. Och som hon skriver. Man förstår knappt att det verkligen är möjligt. Hon blandar frimodigt ihop olika stilar, citat, låttexter, krass verklighet och övernaturligheter. Populärkultur med santeríagudar. Allt om vartannat. Och det blir vansinnigt bra. Jag fullkomligt älskar den här kvinnans språk. Hennes sätt att med bara ett ord öppna upp en värld av associationer, att skapa en bok så fruktansvärt full av liv att man tappar andan. Medan hon dessutom lyckas ge en beskrivning av ett skeende i historien och en god inblick i kubansk kultur.

Vi får följa Cucas liv under sextio år, sextio år med revolution, "den speciella perioden", Castro och en hel massa annat. Seriöst och babbel, liv och död. Allt sammanvävt så det inte går att skilja det ena från det andra. Varje mening ger sin bild av helheten, man blir liksom insugen i en tankeström där alla aspekter ryms. Kanske inte ett recept på fläskstek à la criolla verkar särskilt viktigt, men jag lovar dig, du känner smaken och lukten, och du förstår pinan av att inte ha tillstymmelse till möjlighet att tillaga det.

Den kubanska värmen, nätterna, byggnaderna, musiken. Valdés får alltihop att krypa in under skinnet. Visst, boken har sina ögonblick av svaghet, men jag struntar i det. Den är i det stora hela nämligen fantastisk. Faktiskt bland det bästa jag läst.

’Barbarroja’ Manuel Piñeiro "Che Guevara and the Latin American revolutionary movements"

Klas Rönnbäck — Thu, 29 Aug 2002 23:00:00 +0000

Hört talas om den kubanske revolutionären ”Barbarroja” (”Rödskägg”) någon gång? Du är nog knappast ensam, om så inte är fallet. Och behöver kanske inte oroa dig så mycket. Trots att han tydligen ska ha varit med nästan lika länge som Fidel och Che själva, så har han varit lite mer av en doldis än de två. Han har dock under många år innehavt tunga poster i den kubanska regimen, som inrikes- och säkerhetsminister, samt ansvarig för det internationalistiska arbetet med att stödja revolutionära rörelser i Latinamerika (i klartext; chef för spionage mm). I den här boken samlas många av de visdomar som Piñeiro har att förmedla oss. Den består dels av intervjuer som andra har gjort med honom, och dels av tal och några uppsatser av honom själv.

Det tråkiga är att mannen inte har så mycket att säga oss. Hans analys är föga originell, utan ett praktexempel på klassisk marxism-leninism (enligt Fidels lära). Och inte ens intressant sådan. Tvärtom blir de närmast religiösa dragen i marxism-leninismen talande i Piñeiros tolkning. Talen och intervjuerna cirkulerar kring (surprise!) USA-imperialismen, revolutionen, klasskampen… samt förstås; Che. Sankte Che. Mannen som inte kan dö (titeln på en av intervjuerna är faktiskt ”The immortality of Che”).

Det är intressant med denna personkult kring Che Guevara. Till viss del handlar det väl om martyrkult – han dog kämpandens för något han trodde på. Men späds den inte på av att Che (i likhet med kulten kring exempelvis Patrice Lumumba eller Mahatma Gandhi) aldrig egentligen behövde solka sig med konsekvenserna av sina egna idéer, dvs administrera den socialistiska stat som han förespråkade att avantgardet skulle göra? Piñeiro har hur som helst egentligen inte mycket att tillföra om Che. Det är förstås personliga hågkomster som kan vara intresserade för den frälste. Men eftersom hans uttalanden ändå måste betraktas för vad de är – den officiella kubanska historieskrivningen – så bör man nog förhålla sig tämligen kritisk till många utsagor (t.ex. hur bra stöd Che ”egentligen” fick av Kuba, för sitt gerillakrig i Bolivia).

Den här boken känns verkligen som något som både redan befinner sig, och bör förbli, på vilolunden för statstrogna, överflödiga historieskrivningar. Frid över dess minne.

Julio Garcia Luis "Cuban revolution reader - a documentary history"

Klas Rönnbäck — Tue, 14 May 2002 23:00:00 +0000

På födelsedagar är det ju ofta kutym att hålla vackra (om än inte alltid helt sanna) tal till födelsedagsbarnet. Så vad gör man då när en ”revolution” fyller år? Ett exempel är ju att ge ut en bok med hyllningstal. Som den här boken.

Revolutionen på Kuba, som inleddes 1959, har nu passerat 40-års-gränsen, och börjar ta sig in i medelåldern. För att fira de första 40 årens revolution ger därför förlaget Ocean press ut en lång rad historiska ”dokument” om revolutionen.

Det mest slående är väl urvalet av dokument. Fidel, Fidel och idel Fidel. Långa tal på än det ena, än det andra området. Något inslag av Raoul Castro (Fidels bror) samt förstås den kubanska socialismens eget helgon Che Guevara finns förstås också med. Det vill säga; ledarna hyllar sig själva. Övriga bidrag är lätträknade.

Ungefär som man kan förvänta sig så handlar det i hög grad om många verbala angrepp på USA och deras imperialism, samt deras lakejers imperialism. Och ingen – upprepar ingen – är det minsta kritisk till den kubanska regimen eller ”revolutionen”. Men det blir ju lite osmakligt att höra Fidel och hans bror berätta hur bra de är på det här med att lyssna på folket, på deltagande demokrati och så vidare. Precis så brukar det alltid låta från diktatorer. Kanske hade det varit intressant att höra någon annan berätta sin syn på saken (oavsett vad man nu tycker om hur regimen verkligen är)?

Men, som Fidel säger i sitt ”tal till intellektuella”: inom revolutionen, allt; mot revolutionen, ingenting. Kontrarevolutionärer ska inte tillåtas, utan hållas kort. I mina öron ekar det otäckt likt Mussolinis slagord; allt genom staten, ingenting mot staten. Framförallt när vi nu, med 40 års facit i hand, vet hur Fidel och hans polare har hanterat regimkritiker.

I sin helhet en helt okritisk, och tämligen osmaklig, hyllning till en 40-årig diktatur.

John Gilmore "Faces of the Caribbean"

Klas Rönnbäck — Tue, 18 Dec 2001 23:00:00 +0000

Ända sedan Columbus dagar har Västindien/Karibien förknippats med paradisöar och långa, soliga sandstränder. Barbados, Bermuda, Bahamas… vad tänker man på om inte just turistparadis? Någon kanske kan tänka på Kuba – och de associationer som det ger för var och en. Men det är just dessa förenklingar som Gilmore vill försöka krossa med den här boken. Karibien är så mycket mer än bara stränder. Och de karibiska länderna skiljer sig markant från varandra. För egentligen finns det väldigt lite som förenar Haiti eller Puerto Rico med Bahamas eller Kuba.

Skildringen tar sitt avstamp från imperialismens dagar, då Karibien var ett slagfält för de olika imperialistmakterna; Storbritannien, Frankrike, Spanien och Holland i första hand, men även länder som Danmark och Sverige fanns med. Hur många kan med handen på hjärtat säga att de kände till att Sverige varit en kolonial- och slavhandelsnation i Karibien? Men den lilla ön S:t Bartholomew (idag en del av Guadeloupe) tillhörde konungariket Sverige under ganska lång tid, och var en viktig transitplats för transatlantisk slavhandel.

Slavhandeln pågick för fullt, både för att försörja Karibiens egna plantager, och för att föda Nordamerikas (USA:s) växande behov. Ursprungsfolken jagades i bästa fall bara undan, i värsta fall utrotades de helt. På 1800-talet kom slavhandeln successivt att avskaffas i land efter land (väl att minnas; Sverige var faktiskt ett av de saktfärdiga länderna då det gällde att befria slavar). Men samma ekonomiska strukturer fanns i grunden kvar, varför Karibien nu gick över till att förlita sig på s.k. ”indentured servants” – arbetare från Indien som kontrakterades. Det här gjorde att de stora plantagerna kunde leva vidare. Och så har det fortsatt ända till idag, med lite olika juridiska former för ”anställningen”. Plantageekonomin är idag viktigare än någonsin för många av de karibiska öststaterna, och man får in stora delar av sina exportinkomster från ett par cash-crops, som exempelvis bananer eller socker.

En annan viktig sektor för Karibien är just turismen. Bilden om de många och långa sandstränderna har i alla fall fört det goda med sig. Men Gilmore ser även många av turismens baksidor; turismindustrin är många gånger avlänkad från den övriga ekonomin, och tillför inte alltid särskilt mycket pengar till lokala producenter, eftersom så mycket köps in utifrån för att försörja kräsna turister. De arbetstillfällen som skapas är ofta av låg standard med mycket låg betalning. Och miljön kan många gånger lida hårt, då man t.ex. får ett stort uttag av färskvatten eller stora sopberg från turismen.

Utöver det har Karibien också blivit en plats för allt fler ”ekonomiska frizoner”, dit transnationella företag kan förlägga sin produktion utan att behöva bry sig om fackföreningar, skatter eller miljölagstiftning. Så även om de karibiska öststaterna (med några få, små undantag) idag är självständiga stater, och har befriat sig politiskt från de koloniala herrarna, så finns mycket av den ekonomiska strukturen – den ekonomiska kolonialismen – kvar.

Gilmore går också in på många andra aspekter; karibisk kultur, kvinnors situation i Karibien eller ett utökat karibiskt samarbete, för att bara nämna några områden. I sin helhet ger det en mycket intressant och läsvärd introduktion till den karibiska övärlden – för den som har planer på att resa dit, eller som bara är allmänt intresserad.

dagensbok.com » Kuba

Armando Lucas Correa "Den tyska flickan"

Similar Posts:

Reidar Jönsson "Vännen i Havanna"

Similar Posts:

Caroline Salzinger "Hälsningar från ondskans axelmakter"

Similar Posts:

Thomas Gustafsson "Kuba"

Similar Posts:

Noam Chomsky "Hybris"

Similar Posts:

Kajsa Norman "Mot kärleken har Fidel inte en chans"

Similar Posts:

Zoé Valdés "Jag skänkte dig mitt liv"

Similar Posts:

’Barbarroja’ Manuel Piñeiro "Che Guevara and the Latin American revolutionary movements"

Similar Posts:

Julio Garcia Luis "Cuban revolution reader - a documentary history"

Similar Posts:

John Gilmore "Faces of the Caribbean"

Similar Posts: