Tillbakablicken visar att Olenka tyckte mycket om sina föräldrar och att tryggheten lämnat spår i henne. Men allt ändrades den dagen när pappan tog initiativet till att flytta. Familjen lämnade Estland för en helt annan del av östra Europa.

”Snizhne eller Snezhnoye är en betydande regional stad i östra Ukraina” enligt Wikipedia. Men Olenka registrerade raka motsatsen när de kom fram med flyttlasset. Hålan på landsbygden var en plats för torftighet och luften fylldes av annorlunda ljud:

Någonstans långt bortifrån hördes smällar. Senare förstod jag att det var skott som man aldrig skulle låtsas om.

Handlingens nutidsplan är förlagd dryga femtontalet år senare, närmare bestämt till år 2016. Olenka lever sedan sex år tillbaka i Helsingfors. Nu är hon städerska och tjänar inte lika mycket som under åren när hon var mellanchef i en verksamhet som med äggdonationer hjälpte barnlösa att bli föräldrar. Hennes liv har tagit många vändningar sedan hon blev myndig och tog sig till Paris för en modellkarriär.

I romanen har författaren stoppat in situationer som delvis påminner om thrillern. Olenka blir nämligen uppsökt av Darja – en kvinna som hade de bästa utseendemässiga förutsättningarna att bli donator. Darja kräver nu att bli bjuden på drinkar i Helsingforsbaren och synar kritiskt sin tidigare uppdragsgivare. Thrillermomenten är utdragna – förloppet skulle kunna betecknas som slowmotionthriller med sina dova scener. I alla händelser är det mycket tydligt att det forna systerskapet gått över i något annat. Darja tar grepp om Olenkas handled samt insinuerar om saker som hänt tidigare, vilket framkallar svettattacker.

Oksanen har helt och fullt gett ordet till Olenka. I släkten har man för vana att sopa händelser under mattan. De flackande blickarna och undvikandet av sanningen präglar också berättarjagets formuleringar. Hon försöker analysera både sin familj och vilka egenskaper hon själv har – inte helt lätt visar det sig. De misstag hon gjort dels i sin modellkarriär, dels som mellanchef i företaget med äggdonationer och surrogatmammor ter sig väldigt banala. Men i en förlängning får de konsekvensen att hon ständigt är rädd. Kommer hon att få sparken? Kommer hon att förlora sin kärlek? Hennes hjärta har överraskande invaderats av en man som arbetar åt en maffiasläkt och här laddas språket när orden riktas mot ett ”du”. Jag tycker mycket om den intimitet som uppstår här, till skillnad mot någon recensent som menar att kärlekshistorien tar udden av Oksanens skildring av korruption, etiska dilemman och geopolitisk oro.

Hundparken av Sofi Oksanen är en tragedi av klassiska mått. Skildringen har delar som ligger mycket nära verklighetens  korruption och roffarmentalitet som jag har förstått. I Ukraina har styrande i samhällstoppen synnerligen komplicerade relationer med såväl biståndsorganisationer som privata investerare. Det är med en stor dos uppgivenhet jag avslutar romanen och tänker på hur den unga generationen råkar ut för svek. Ungdomen – de är ju vår framtid?

Similar Posts:

• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”
• Familjehistoria på nytt språk
• Kroppsligt sökande
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• Tema: Brännpunkt öst

Eftersom Vakola ligger på den fattigare, östra sidan av järnvägsspåren är man bara välsignad med kommunalt vatten två gånger om dagen: mellan fyra och sex på morgonen och 19:30 och 21:00.

Vishram Society är ett 48 år gammalt bostadsrättshus med plats för sexton familjer. Flygplatsen ligger intill, renoveringsbehoven är omfattande och avgifterna låga. Är du besökare måste du först passera vakten och registrera dig hos bostadsrättsföreningens sekreterare. Anslaget från det senaste medlemsmötet har en anstrykning av det komiska. En vänlig grannsämja råder.

Men en dag kommer besökaren som går i svarta byxor och vit skjorta och ställer frågor med största möjliga diskretion. Det dröjer inte länge förrän hans bakomliggande skäl förklaras. Huset står på en bit mark som är intressant för ett kommande skyskrapeprojekt. Vem kan stå emot erbjudandet om att bli utköpt från sin lägenhet när penningsumman motsvarar bostadens fördubblade marknadsvärde? Byggentreprenören vill bygga sin egen ”juvelen i kronan” och är en av många som omvandlar staden fortare än du kan säga riksha.

Säg en nordisk roman på fyrahundra sidor som inte späckas med naturens blomster, vidder eller skogar. Om romanen däremot utspelar sig i Indien tycks det vara obligatoriskt med dofter från ångande te, osande frityrolja och illaluktande avgaser. Lite förutsägbart kanske. Karaktärerna i berättelsen är å andra sidan allt annat än förutsägbara. De porträtteras allt djupare allteftersom handlingen vindlar vidare. Det är nästan så att jag tror de är mina egna grannar.

Och nog har jag mött byggherren Shah, vars framåtanda triggas så fort han ser tiggaransiktena längs vägkanten. Det är ovisst om hans framgångssaga när han som ung pojke gick från landsbygden till storstaden i ett par flipfloptofflor är sann eller inte. Även i västliga sammanhang romantiseras entreprenörer som skapar ett företagsimperium med sina två tomma händer. Storytelling har varit på modet ett tag.

Shah har en oböjlig motspelare i den pensionerade läraren Masterji, som tackar nej till att bli utköpt från sin lägenhet. Skyskrapeprojektet är avhängigt att hela huset töms på samtliga boende. Masterji är ingalunda en rest från ett vidskepligt samhälle, tvärtom. Med sin erfarenhet från att ha undervisat i naturvetenskap står han för ett upplyst samhälle. Respekt för mångfald och lagom-är-bäst-konsumtion är principer han önskar förmedla till den yngre generationen.

Masterji prövar att söka juridisk hjälp för att få stöd till rätten att bo kvar:

Advokaten drog med handen över sina tre silvertestar. ”Namnet Mofa Act är inget man ska ta lätt på.” Han skakade på huvudet. ”I trettio år har ni undervisat era elever i överensstämmelse med Dharma. Låt oss nu vara två lärare åt er, Masterji. Ärligt talat finns det till och med advokater som varit i det här hedervärda yrket i tjugo, trettio år som inte förstår vad Mofa Act är. Den enkle medborgaren kan inte förstå Mofa Acts spetsfundigheter. För man måste tänka på hur Mofa förhåller sig till MMRDA och BMC.”
”MHADA”, påminde den andre honom. ”MHADA.”
”Mycket sant. I den här stan är MHADA ständigt närvarande. Någonstans i bakgrunden. Ibland i förgrunden. Vi får inte glömma att regeringen när som helst kan avskaffa ULCRA. Urban Land Ceiling Regulation Act? Allt detta måste vi tänka på innan vi anför Mofa Act. Förstår ni? Var inte orolig. Vi förstår å era vägnar.”

När advokaterna (far och son) övergår till att berätta att de kan omförhandla och pressa fram en ännu bättre överenskommelse, är jag helt på det klara att advokaterna inte tillhör Masterjis förebilder.

Dilemmat alla romanens gestalter brottas med är: Ska jag vara nöjd med det lilla när jag kan få mer? Alla äter, skvallrar om sin nästa och försöker hitta ett rättesnöre för sina vägval. I den ena vågskålen ligger bilden av kollektivets gemenskap så som den upplevts fram tills nu. Den andra vågskålen tyngs av framtidsdrömmen, där medelklassresenären inte längre är lika säker på om gemenskapen med gruppen är den viktigaste komponenten.

Att befinna sig i Aravind Adigas berättelse är som att befinna sig i ett Shakespeare-drama. Ändå tycker jag inte att romanen enbart handlar om människors moral i sönderfall. Väldoftande gatustånd får det att kittlas i näsan och ljuvliga indiska maträtter får det att vattnas i munnen på mig. Mellan raderna slår urbaniseringens våg emot mig. Den moderna utvecklingen tycks alltid ske på bekostnad av det småskaliga. Trenden med byggandet av skyskrapor, stora gallerior och motorvägsleder har pågått länge – även i Sverige. Den lilla handlarens butik och den lilla familjerestaurangen i citykvarteret (i valfri stad!) ersätts av ett kontor. Den nya kontraktsinnehavaren är – gissa fem gånger? Rätt. En advokatfirma. Och där tillagas banne mig ingen biryani eller några frasiga dosa.

Similar Posts:

• Vad finns i det gyllene ljuset?
• En mörk ruttnande sörja
• Sharp cuts
• Säregen släktsaga från Bengalen
• En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer

Huvudpersonen sitter i ett kaffehus som omvandlats till en restaurang och bar. Romanens jag får dricka sitt kaffe i två timmar utan att någon invänder. På väggarna finns fotografier av staden som den såg ut för hundra år sedan. Servitören är en person som möjligen känner sina gäster bättre än de själva gör.

Berättarjaget sitter och tänker på storfamiljen som han märkligt nog inte vill gå hem till. Det har gått bra för storfamiljen, tack vare farbrodern som verkar i kryddbranschen. Rörelsen går så bra att de andra inte behöver jobba. Det enda de behöver göra är att se till att familjens försörjare, Chikappa, mår bra:

Varje morgon vid de första tecknen på att han har vaknat sätts teet på. När man anar att han är klar i badrummet ställs dosa-pannan på spisen. Om han slänger kläderna i badrummet eller i ett hörn av sovrummet, eller var som helst i huset, dyker de snart upp igen tvättade och strukna på hans rum.

Det låter ju tryggt och trevligt men jag får en föraning om att tryggheten inte är hundra procent när jag läser följande:

”Det finns en oskriven regel om att alla medlemmar i en familj ska komma till undsättning när den är hotad.” Visst är det som Tjechovs gevär? Det kommer att hända något förenat med olycka längre fram.

Lager efter lager skalas av när jaget vandrar tillbaka i sina tankar. Lågmält och med små gester flyter historien om familjen fram. En skymt av barndomens lyckligare tider, även om det var mindre storslaget än det nuvarande. Berättarjaget och systern delade sovplats men de skrattade.

Konflikten i berättelsen är aldrig uttalad. Den syns knappt. Men hjälplösheten och underkastelsen inför att händelser bara sker är mycket framträdande. Ändå är det inte brist på iakttagelseförmåga hos berättarjaget. Han har en analytisk förmåga. Men dessvärre förmår han inte inse vilken enorm kraft självbedrägeriet har över hans potential att bli vuxen.

Den här romanen är osedvanligt kort. Inga långrandiga transportsträckor eller metaforer som blommat över sedan lång tid tillbaka. Men den har en laddning och fångar en tidsanda som har fokus på människans lockelse till det bekväma. Jagets egen personlighet tycks vara utraderad när han inte längre fylls av strävan framåt och jag vet inte om han är någon att tycka synd om. I skuggorna tycker jag mig också se hur det Tjechovska geväret kommer att plockas fram. Vem, varför och om det finns ett gevär som kommer att användas är klassiska frågor för litteraturälskare. Mitt tips är att du brygger dig en kopp te. Därefter placerar du dig i favoritläsningsläge och avnjuter berättelsen i den gyllene timmen.

Similar Posts:

• Säregen släktsaga från Bengalen
• Utköpt från bostaden
• När världen inte längre är magisk
• Långt borta eller mycket nära
• Romantiserat Indien