Ko Un "Stundens blomma"

Sigrid Nurbo — Wed, 28 Mar 2007 23:00:00 +0000

Konsten att läsa Ko Un är att lära sig pausa. "Stundens blomma" är inte den optimala samlingen att öva praktiken med. Trots kvalitetspapper och vackra illustrationer på helsideformat, tillverkade av författaren själv – är det här en betydligt brokigare samling än den tidigare "Fråga månskenet om vägen" utgiven på lilla Heidruns förlag. Som också den var en blandning av både högt och lågt, men som lyckats mycket bättre i koncentrationshalt.

I "Stundens blomma" möter vi samma sorts friska pliriga humor, stilla naturbilder och tänkvärda lärosatser. Ko Un är en synnerligen produktiv poet, men kvantitet är inte bättre än kvalitet. "Stundens blomma" hade mått bra av en utrensning. Kompositionen är plottrig med upp till fem korta dikter per sida. Vissa av dem är fenomenala och hade förtjänat ett helt eget ark papper. Dikternas inbördes ordning känns mest slumpartad och som läsare blir det dessvärre en del kallsupar i strömmen av kloka ord. Hellre en fågel i handen än tio i skogen lyder ju ett uttryck – och hellre ett gott råd, än fem, kan man tycka.

Men visst finns den oerhörda koncentrationen och tyngden i sin enkelhet där, nästan alltid skildrade i de mest enkla föremål i samklang med naturen. Lugna bilder, precisa.

Snön lägger sig mjukt
över de nakna huggytorna
på den nyhuggna veden

främlingar som möts

Det är med tanke på, att de flesta dikterna är riktigt bra, väldigt synd att överflödet och sammansättningen av dem gör att de tar ut varandra – och att de mindre bra framstår som riktigt dåliga, som utslitna självklarheter.

I dag
sådde jag frön på en åkerlapp
Naturen gör att de slår rot och växer

För att kunna uppskatta "Stundens blomma" på ett tillfredställande vis, krävs en strategi. Läs till exempel en dikt på morgonen och en på kvällen och fortsätt så i några månader. Hetsa inte. Låt varje dikt ta den tid den behöver, om än så liten den är.

Ko Un "Fråga månskenet om vägen"

Sigrid Nurbo — Mon, 05 Mar 2007 23:00:00 +0000

Ko Un är den perfekte poeten att ha till hands i fickan då tåget börjar närma sig Stockholm Central, eller flyget gå ned för landning på Arlanda, eller någon annan metropol. Ta ett djupt andetag, slå upp första bästa sida: läs!

Daggmasken slingrar sig sakta fram,
slingrar vidare, vilar så.
Himlens bästa vän.

Nu kan du förhoppningsvis behålla lugnet, kliva ut i storstadsbruset och bara le lite överseende åt stressade börshajar, barnvagnsmorsor i samlad front eller festvivalindränkta indiekids, som rusar ut på perronger, upp i rulltrappor, ned i rulltrappor, förbi spärrar och genom svängdörrar, upp på bussar och ut och in ur alla hål och öppningar som finns. En känsla av lugn och liksom punktkoncentrerad lycka över de enkla tingen, är vad Ko Un förmedlar med sina dikter.

Fråga månskenet om vägen är en samling zendikter. Zen är en gren av Mahayanabuddhismen, men är lika mycket ett sätt att leva som en ”religion”. Att leva enligt zen innebär i mångt och mycket att öva sig i att stilla sitt medvetande till samlad uppmärksamhet.

Flera av dikterna i Fråga månskenet om vägen är extremt korta, bara tre rader och inte mer. De förvånar ändå med sin lekfullhet, är inte alls så högstämda som de inledningsvis verkar. Ofta är de riktigt roliga, lite förbryllande i sin galna primitiva naivitet. De tål att läsas om igen, och se det primitiva framstår då som näst intill genialt. En känsla av vördnad och blyghet i dikterna kan vända blixtsnabbt till bitsk ironi eller försmädlig underfundighet. Ja, ren och skär fräckhet, rent av. Aldrig vet man riktigt vilken sort av dikterna man har att göra med förrän man läst den till slut. Ibland är de mjukt inbäddade i svalor och regn, ibland är de mättade av en blodig biffstek.

Alla texterna är dock ett koncentrat av en mycket precis händelse, eller ett föremål – det finns ingenting utanför dikten, men ändå finns där allt – precis allt. Inte sällan skildras de minsta djuren konkret, men växer snabbt i relation till alltings oupplösliga sammanhang. En väderlek och en daggmask, en slända, en groda, en flugas värld är också människornas värld – eller i alla fall så som människornas värld nog egentligen borde levas.

Det är den besynnerliga blandningen både inom enskilda dikter och mellan dikterna som gör Ko Un intressant. Det råa blandat med det ödmjukt klara, det futtiga blandat med det evinnerliga och det vemodiga blandat med det skojiga.

dagensbok.com » Ko Un

Ko Un "Stundens blomma"

Similar Posts:

Ko Un "Fråga månskenet om vägen"

Similar Posts: