Sundstedt, som tidigare gjort spelfilmen Den nya människan baserad på släktens erfarenheter, vill i Till Gertrud reda ut och levandegöra vad som faktiskt hände familjen med hjälp av intervjuer, brev och arkivmaterial. Och det är svårt att se några ”defekter” hos de människor som skrivit brev till sin syster Gertrud; hos de som brutalt undersöktes, testades och skyfflades runt på folkhemmets skuggsida.

Ur nutida synvinkel föreställer man sig gärna att vurmen för rashygien fick ett definitivt slut med nazismens fall 1945. Så var ju knappast fallet. Sundstedts mostrar och morbröder steriliserades på 1940-talet, men lagen om tvångssterilisering togs ur bruk och försvann först på 70-talet. Dessförinnan hade omkring 60 000 svenskar steriliserats utan ”genuin frivillighet”. Ofta var steriliseringen ett villkor för att komma ifrån institutioner och slippa sitta inlåst resten av livet. Ibland hjälpte inte det heller.

Gertrud och hennes syskon hörde till en fattig statarfamilj. När modern insjuknade och dog kunde fadern inte längre sörja för alla barnen. Inför skräckinjagande inspektörer, utan vuxna tillskyndare och med många flyttar och otillräckliga skolkunskaper i bagaget kunde ungarna lätt dömas ut som ”sinnesslöa” och ”imbecilla”. Gertrud klarade sig undan bara genom att ta tjänst på annan ort. Hade hon inte gjort det skulle författaren förmodligen aldrig ha funnits. Inte tillåtits bli till.

Till Gertrud är en indignerad men samtidigt anspråkslös liten bok om ett hjärtslitande ämne. Litterärt stilsäkert är det inte riktigt alla gånger, men det uppvägs helt av berättelsens förmåga att plocka ner denna skrämmande, nästan absurda sida av det moderna Sverige på ett mänskligt och mycket relevant plan.

Sundstedt spinner trådarna vidare in i nutiden och frågar sig när vår människosyn närmar sig den som möjliggjorde övergreppen mot hans släktingar. När vi med modern genteknik väljer bort ”defekta” foster – och i så fall hur ”defekta”? Vilka barn lever lika oskyddade idag som dåtidens skolösa statarungar? Ser vi rentav fortfarande i någon mån fattigdom som tecken på någon slags själslig defekt?

Similar Posts:

• Farfar var genetiker?
• En ny giv?
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Vänsterspioneri
• Don’t play it again Sam!

På baksidan av serienovellsamlingen Jamen förlåt då står att läsa att Anneli Furmark är "en av de främsta serieberättarna i Sverige idag". Och visst är det då synd, att en av Sveriges främsta serieberättare idag ger ut en novellsamling som ofta känns hopplöst tråkig. Furmark misslyckas i den här novellsamlingen alldeles för ofta med det som Sundstedt och Kumlin anser att en bra berättare ska lyckas med – att sätta sin egen prägel, att variera urhistorien.

Furmark har själv sagt att hon fascineras av det vanliga, och visst är hon en vardagsskildrare. Det handlar om alldeles vanliga människor och deras alldeles vanliga problem. Här i Sverige är formatet med vardagsorienterade dramaserier förhållandevis nyss och relativt litet. Vi har som serieläsare inte för vana att läsa om så vardagliga ting i svenska serier. Så då är frågan: bara för att den här typen av serier inte har funnits i Sverige särskilt länge, är det då befogat att återanvända samma gamla historier som otaliga gånger förut tagits upp i litteratur, film och musik, utan att tillföra någonting eget, bara för att det inte tagits upp i just det här formatet, i just det här landet, tidigare? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är skittråkigt, det gör mig nästan lite arg faktiskt.

Inte ens Furmarks tecknarstil är så pass spännande eller vacker eller ens unik att det blir en räddande kvalité. Varation kan inte vara så fruktansvärt svårt. Nog måste man som författare förstå att det kanske är lite upprepande att skriva ännu en historia om en tjej som blivit dumpad, tror att världen har gått under, blir full, tar hem ett meningslöst ragg, vaknar på morgonen och tänker "världen har nog inte gått under trots allt"? Eller ännu en historia om en snäll häst-tjej i tonåren som träffar en tuff kompis som introducerar henne för öl, cigaretter och killar, men som i slutändan lämnar den "onda" tonårsvärlden och åker hem och är trogen sina hästar? Så här ser det ut i många av novellerna: klyscha på klyscha på klyscha. Det blir nästan så tätt mellan klyschorna och stereotyperna, att man som läsare kan missa guldkornen som faktiskt döljer sig i denna dimma av förutsägbarhet.

Som novellen "Tant Oro slår en signal" som är helt fantastisk, och där Furmark verkligen visar att hon besitter en unik berättarstil. Eller i den något långtråkiga "Torka mina tårar på din klänning" där huvudpersonen, på ytan, genomgår sin första kärlekshistoria, men också måste hantera det norrländska ljusklimatet, sin pappa och sin framtid. Furmark visar här att hon är en skicklig människoskildrare, genom att belysa den vardagliga balansgång mellan olika orosmoment i en människas närhet, utan att det blir det minsta rörigt för läsare. Också i den tokroliga "Tornedalen – kortversionen" och den drömska "På vinterväglag" kommer hon verkligen till sig rätt, och visar glimtar av det där som fick baksidestext-författaren att kalla henne för "en av de främsta serieberättarna i Sverige idag".

Similar Posts:

• Hört den om moderkakan?
• Kärlekshistoria som skiftar i rött
• Ger mersmak
• Kattflickor och mylingar
• Så lätt och svårt som kärlek