För traditionellt konservativa representerar 60-talsradikaliseringen inget mindre än en kulturkatastrof. För en mer modern höger är det då “en hundraårig period av enastående ekonomiska framsteg och välfärdsutveckling tog slut”. Liberalen Per Ahlmark ser en epok att känna förakt för och några gamla 68-or, som journalisten Göran Skytte “mår illa, när jag tänker på vad vi som tillhörde ’den revolutionära vänstern’ skrev, sade och gjorde”.
Andra ser med saknad tillbaka på 1960-talet, “en värld som plötsligt och oväntat bröt igenom den smetiga sörjan av falska föreställningar”, eller menar att det nog fanns sådant man kan kritisera, men det som gjordes “var i huvudsak bra”.
Och i de efterföljande generationerna finns allt från bittra 60-talister som känner sig stoppade i sin karriär av “jätteproppen Orvar” till dagens unga radikaler som i spåren av filmen Tillsammans i realistisk anda diskuterar vad man till äventyrs kan lära av sin föräldrageneration.

Ja, perioden kring 1968 blir i Östbergs bok en påtagligt levande del av vår närmaste historia, något att förstå, förhålla sig till och ta lärdom av. Utan att bli överdrivet akademisk diskuterar Östberg orsak och verkan, likheter och skillnader mellan olika perioder av radikalisering i historien och mellan 68-radikaliseringen i olika delar av världen.

1968 – när allting var i rörelse har ett uttalat folkrörelseperspektiv och det som får symboliseras av årtalet 1968 definierar Östberg i själva verket som en utdragen radikaliseringsvåg som sträcker sig över nästan 20 år. Den perioden delar han så in i tre faser: “det liberala 60-talet” (decenniets första hälft), “det röda 60-talet” (andra hälften) och “det mångfacetterade 70-talet”.

Inte minst slutet är intressant. Hur kunde all denna vänsterkritik och allt vad det var plötsligt utmynna i borglig valseger 1976? (Gun-Britt Sundström skrev hjärtskärande om chocken i Bitar av mig själv häromåret.) Svaret är förstås långt ifrån enkelt.

Bortåt slutet av 1970-talet hade radikaliseringsrörelserna förlorat en mängd samlande symboler, både Vietnamkriget och många internationella förebilder och alternativ. Att decenniet sannerligen var mångfacetterat hade blivit bara alltför uppenbart.

En av huvudteserna i denna bok är att 1960-talsradikaliseringen, trots alla inbördes skillnader och splittringar kan ses som en social rörelse förenad av gemensamma upplevelser, organisationer och världsbild. När dessa sammanhållande element försvagas av yttre och inre tryck blir skillnaden till slut för stor mellan nyandliga grönavågare och militanta fackföreningskommunister, mellan radikalfeminister och homofoba stalinister. Rörelsen tenderar att upplösas i sina beståndsdelar.

Utifrån mobiliserade högern och Centerpartiet kunde spela stor roll i valsegern 1976 genom att håva in delar av miljörörelsen (de sparkar väl sig själva idag, kan man hoppas). Samtidigt gick den socialdemokratiska välfärdsstaten in i 1970-talets ekonomiska kris.

Det är lätt att göra sig lustig över 1968 års unga radikaler där de stod på barrikaderna på toppen av välfärdsekonomin och trodde att allting bara skulle kunna gå framåt. Men då glömmer man nog också att välfärdsstaten – tryggare sociala villkor, breddningen av högre utbildning, ekonomiskt stöd till studiecirklar, föreningar, tidningar och kultur av olika slag – var en förutsättning så god som någon just för radikaliseringen. Liksom med arbetarlitteraturen och tidigare vågor av vänsterintellektuella spelar utbildningsmöjligheter och ekonomisk trygghet en nära på avgörande roll.

Det är svårt att inte dra parallellerna när nuvarande regering smalnar till i utbildningsfållan, tar bort tidskriftsstöd, monterar ned de sociala skyddsnäten. Högern har nog lärt sin läxa av 1968. Man kan fråga sig vad vänstern lärt sig?

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Vad är kulturen bra för?
• Koka soppa på ett år
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• I 68:ornas långa skugga

Mänsklig verksamhet följer dock sällan fyrkantiga tidsindelningar – och så får vi begrepp som Eric Hobsbawms ”det långa 1800-talet” (från franska revolutionen 1789 till första världskriget 1914) och ”det korta 1900-talet” (från 1914 till Sovjetunionens fall 1991). På samma sätt tycks en rad historiker och skribenter mer eller mindre överens om att det finns något som heter ”1968″ (eller ”60-talet” eller ”70-talet”) och som sträcker sig över ungefär andra hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. En exotisk period att se tillbaka på med skräckblandad förtjusning, förakt eller dyrkan.

Jag har alltid varit svag för den där perioden. Jag älskar helt enkelt estetiken, jag älskar färgerna, klädsnitten, musiken. Och framför allt älskar jag glöden och framtidstron, den här känslan av att det gick att förändra världen som känns milsvitt långt ifrån min egen uppväxt på 1990-talet. Den tidsperioden finns skildrad i böcker som Gustav Fridolins Blåsta! och Gellert Tamas Lasermannen, och den ägnades för mitt vidkommande till stor del åt att sukta efter 1968. Det senaste decenniet har fina skildringar som Gunilla Thorgrens, Håkan Lahgers, Kjell Östbergs och Salka Hallström Bornolds nyanserat bilden, men knappast dövat intresset.

Såhär inleder Per Wirtén sitt förord till antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet:

Nästan allra sist i Göran Palms bok En orättvis betraktelse från 1966 kan man läsa följande för boken typiska mening: ”Vi lever inte i en ond värld. Vi lever på sin höjd i en ond världsdel.”
Det är en mening som inkapslar det bästa i sextiotalets radikala samhällsdebatt. Kanske är det just såna meningar som gör att jag skriver det här. Man vände på det allmänt omfattade, man vände ut och in på en världsbild runt vilken det rådde konsensus. Plötsligt fick ljuset falla på de mörkaste delarna, de som utelämnats ur den tidigare berättelsen om samhället, historien och världen.

Men är det verkligen så att det vi förknippar med det radikala sextio- och sjuttiotalet tog slut med den borgerliga valsegern 1976? Att alla de där idealen svävar i något nostalgiskt moln någonstans, fjärran från vår egen tid? Jag tror ändå inte det.

När jag börjar skriva på det här sitter jag någonstans i skogen i södra Närke, omgiven av en brokig skara människor med det gemensamt att de reagerat på människans kortsiktiga, antagonistiska och ohållbara framfart i naturen.

En bit ifrån mig sitter en skäggig och piercad ung man i kilt och broderar. Det blir en hel radda med Super Mario-svampar. Framför sitter en kvinna och täljer på en gammal rot. Någon tar en öl, någon har med sig portvin och någon ”tror inte på stimulantia” och dricker inte ens kaffe. Alla lyssnar vi uppmärksamt på diskussionen som leds av ekofilosofen Pia Skoglund från Karlstads universitet.

Det är en vecka i en ekologisk tältby, en festival med föreläsningar, exekutioner, spelningar och teater. Det är några mil hemifrån mig och alltsammans går på några hundralappar, vilket är ungefär vad min semesterbudget sträcker sig till.

Större delen av sommaren har jag läst just på temat 1968 och på Skogsfestivalen kommer jag hela tiden på mig själv med att le åt alla små glimtar av det där jag romantiserat och längtat efter. Hade jag haft århundradets semesterbudget skulle jag ändå inte kunna komma på någonstans jag hellre skulle vara.

För det handlar om det där som Per Wirtén skriver om, om att tänka utanför de ramar som massmedia och den allmänna debatten erbjuder. Det Pia Skoglund kallar vårt förståelserum, våra grundantaganden om världen och våra möjligheter i den. Om att få syn på att det vi gör nu kanske inte är det enda eller bästa alternativet.

Jag åker hem med känslan att mycket av det jag förknippar med 1968 faktiskt lever kvar ibland oss. Det får kanske inte lika mycket uppmärksamhet som då, men allvarligt talat: vad skokartongen med ”1968″ på rymmer är en ganska liten del av den mångfald som varje mänsklig verksamhetsperiod egentligen är.

Mycket av det som frodades då har också utvecklats, nyanserats och växt in i det allmänna medvetandet. Miljö- och klimatfrågorna är ett exempel. Ett annat är ifrågasättandet av könsroller och heteronormativitet – frågor som kanske ”slog igenom” då, men där vi nog tusan på många sätt har kommit längre idag.

Så jag tror inte alls att det är över. Jag tror fortfarande att allt egentligen är möjligt.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Det tjänar till; det måste
• Ett nytt sätt att leva?
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Han citeras i historikern Kjell Östbergs bok 1968 – när allting var i rörelse och Östberg konstaterar bara lakoniskt att en månad senare lamslogs Malmfältet av vilda strejker som sedan spred sig i ”en nationell strejkvåg som landet inte sett maken till sedan andra världskriget”. Så nog kunde gruvarbetarna känna igen sig i Lidmans skildring.

Gruva och andra uppmärksammade skildringar av arbetarnas villkor vid den här tiden var om inte en orsak så ett förebud om strejkvågen. Bland annat intäkterna från den här pocketupplagan blev för övrigt en grundplåt i strejkfonden.

Vad är då Gruva för en hätskt agiterande liten bok som väckte så stark förnekelse hos den socialdemokratiske finansministern? Nå. Det är den nu inte.

I de bitar som kommit till sedan den inbundna upplagan 1968 finns visserligen en artikel där Lidman själv öppet just agiterar för ett par arbetare som blivit degraderade respektive fått sparken för det oerhörda brottet att ha på arbetstid druckit en kopp kaffe. Annars tar Lidman själv mycket liten plats i boken.

Av de tendenser i tidens rapportböcker som litteraturvetaren Annika Olsson skrivit om i Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet (visserligen med Jan Myrdals Rapport från kinesisk by som exempel) – ovanifrånperspektivet, tendensen att inordna individernas upplevelser i en redan på förhand bestämd och politiskt färgad berättelse – finns mycket lite i Gruva.

Naturligtvis har Lidman ställt frågorna och redigerat materialet, men intrycket man får är åtminstone det att detta gjorts med oerhört varsam hand och stor lyhördhet. Orden är nästan hela vägen de intervjuade självas. Bara på något enstaka ställe finns instuckna frågor eller framträder konturerna av intervjusituationen:

Nu har jag en liten stuga att tänka på. I Rankori. En liten sportstuga, en koja säger jag. (Hustrun: nej det är det inte.) Vi kan visa kort av det. Gå och hämta korten så hon får se.

Här och var finns också instuckna citat ur olika LKAB-dokument, bland annat instruktioner kring UMS och MTM (effektiviserande tidsstudier) som är fullkomligt kafkaeska. I inledningen ger Lidman dessutom arbetet ett ”motto och motmotto” där hon ställer ett uttalande av LKAB:s vd mot ett citat av Frantz Fanon om medborgarens behov av tillägnande. Så nog har Lidman en agenda. Men hon redovisar öppet sina resonemang såväl som andras, och hon lämnar ett livsviktigt utrymme för läsaren att fundera själv däremellan.

Gruva är nu en berättelse om människor. Arbetsliv och politik är en del av det, men också vardagsliv, uppväxtförhållanden, relationer, skolgång, boendeförhållanden, fritidsintressen och själva tidsandan. Varje människa som får komma till tals har sin egen berättelse, sina egna ställningstaganden och sitt eget sätt att berätta. På några sidor var stiger de fram som personer, berörande, lustiga, hjärtskärande, kloka – allt det där som människor är. Det kan handla om den nedbrytande isoleringen i underjordens buller, om att få stryk i skolan för att man talar finska och inte kan något annat, om huslån och kärlek och ensamhet, om hur längre kroppen ska hålla, ifall det är någon mening att engagera sig fackligt, och om arbetsledare som först tar bort bänkarna och sen sätter avknippsade spikar i axelhöjd i väggen för att inte arbetarna ska kunna stå och luta sig.

Det är oerhört vackert berättat, ofta kargt och mättat med betydelse mellan raderna, typiskt lidmanskt fast orden mestadels är andras. I en av de nytillkomna intervjuerna berättar en LKAB-anställd kocka om sin man – en av dem som bestraffats för kaffedrickande – och deras äktenskap, och det är tamigtusan en av de vackraste kärleksskildringar jag någonsin läst.

En annan berättar om de närmast obligatoriska hörselskadorna – ”den där knytnäven runt hjärtat … om två timmar skall du till jobbet … om fem år är du döv … om tie känner ingen igen dig…” – och skräcken att bli döv nu när han har upptäckt klassisk musik:

Det kanske ser konstigt ut med en stereoanläggning i en sån här baracklänga. Men när jag sätter på Mozart och blundar. Det är … Ja man är lycklig. Man är som välkommen i en annan värld. Och jag vet att mer och mer återstår att upptäcka där. Så just nu tycker jag att det får kosta vadsomhelst bara jag får ha hörseln kvar.

De flesta av de här människorna har förmodligen inte lämnat många ord efter sig, annat än i Lidmans bok. Var och en är värd att lära känna; var de kom ifrån, vad de gjorde, hur de tänkte och kände. Att Lidman låter oss göra det är inte mycket mindre än ett hjältedåd.

Similar Posts:

• Sara Lidman död
• Skrivandets misströstande och lust
• Rönnogs bok
• Skit i ironierna
• Rikt språk i kargt landskap