Jag är glad att jag gick och såg den där komedin på bio för några veckor sedan. Där såg jag trailern till den senaste svenska ungdomsfilmen Jag saknar dig. Filmen bygger på en populär ungdomsbok från 1992 av Peter Pohl och Kinna Gieth. Jag saknar dig, jag saknar dig! som boken heter bygger på den verkliga historien om Kinna Gieth som förlorade sin tvillingsyster Jenny i en trafikolycka. Boken vann Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. Jag upprepar mig lite när jag säger att jag då var för liten för att läsa och förstå särskilt mycket om vad sorg innebär. Det har jag redan skrivit i min recension av boken. Jag missade att läsa den under hela min tonårstid och nu är ni kanske en del som tror att jag är för gammal för att läsa ungdomsböcker, men oj vad ni tror fel då. Ungdomsböcker och ungdomsfilmer hanterar stora ämnen som sorg och glädje på ett minst lika bra sätt som film och litteratur för vuxna om än med en lite annorlunda inramning. Det är också där storheten i Jag saknar dig, jag saknar dig! ligger, i förmågan att hantera sorg och glädje i tvära kast. Jag såg filmen och läste boken med tårar i ögonen och ett bubblande skratt i bröstet. Precis så härligt och hemskt kan livet upplevas av en 14-åring som har förlorat sin syster och samtidigt finner sin plats i livet med kompisar och kärlek.

Tvillingarna Erika och Hanna Midfjäll gör varsin fantastisk prestation som tvillingsystrarna Tina och Cilla och jag vet inte hur Anders Grönros gör det men han har plockat fram en känsla som trollband mig redan när jag såg trailern och som sitter kvar än idag. Det må vara ganska länge sen jag var 14 år men känslan har jag fortfarande i mig vill jag inbilla mig.

Ni som känner att ni är i rätt målgrupp och fortfarande inte har sett filmen eller läst boken uppmuntrar jag att göra det. Ni kommer inte att klara er utan att gråta så utrusta er med näsdukar eller en lång tröjärm att torka tårarna i. Ni som inte tror att ni tillhör målgruppen, ge antingen filmen eller boken en chans. Alla har varit 14 år och de flesta minns förhoppningsvis hur det var. De allra flesta kan också föreställa sig hur det är att förlora den som står en allra närmast. Hos mig har det väckt många tankar och känslor.

Anna C var med mig och såg filmen ett par dagar innan premiären den 19 augusti och dagen efter skrev hon ”vaknar med den här Broder Daniel-känslan. att ungdomsfilmer har den effekten”. Ja tänk för att de har det.

Inget är så svårt att gestalta i konsten, utan att verka pretentiös, som sorg. Ingenting är samtidigt vackrare än sorg gestaltad i konsten. Jag gick därför ut från bion efter att ha sett den där komedin, den bästa jag sett på länge med en tanke på trailern för Jag saknar dig. Tankar på sorg och tacksamhet över glädje och lycka uppstod på en och samma gång.

Similar Posts:

• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Komplicerat och kontroversiellt
• Tragik och romantik
• Katharsis genom Oates
• Should I stay or should I go?

Nu är det april månad och hemma i Rosengården sitter två flickor, Cilla och Tina heter de. Enäggstvillingar är de och ska fylla fjorton i sommar. Men det får Cilla inte vara med om – hon kommer snart att dödas i en trafikolycka. Det är det vidrigaste som har hänt mig, och jag berättar det med en gång, för det här är inte menat att vara en spännande story med ett fiffigt slut som måste hållas hemligt till sista sidan, utan det handlar om Tina som blev kvar, tvungen att försöka stå upprätt och hålla balansen i livet utan Cilla. Och jag som berättar är Tina, men jag vet att jag inte kommer att orka berätta om ”mig”, så därför säger jag ”hon” i stället.

Boken publicerades för första gången 1992 och vann då Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. Nu har den kommit i nyutgåva med anledning av filminspelningen av Jag saknar dig och ska upptäckas av en ny generation tonåringar. För min del är det här första gången jag läser Jag saknar dig, jag saknar dig!. 1992 var jag fyra år gammal, kunde inte läsa och var lyckligt omedveten om livets sorger. Sen gick den mig tyvärr förbi under hela tonåren. Jag säger tyvärr eftersom jag vet att det här hade varit en viktig läsupplevelse för mig då även om den givetvis har varit det för mig nu också.

Tina och Cilla har bråttom till skolan morgonen det händer. De har försovit sig och skyndar sig att gratulera sin mamma med födelsedagsfrukost på sängen innan de springer ut till bussen. Såklart tjafsas det lite på morgonen sådär som det ofta görs när man är 13-14 år. När de kommer ut till vägen ser de bussen stå vid hållplatsen och vänta. De springer båda rätt ut i vägen och ser inte bilen som kommer i kurvan, den som deras storebrors kompis Martin kör, den som träffar Cilla.

Tina skenar över vägen, ett par steg på andra sidan, sedan smäller det till bakom henne – beskriv det ljudet, den som kan och vill! – däck skriker mot asfalten och ett fladder som från en skrämd flock fåglar bryter ut. Tina vänder sig om, vänder sig genast om, vänder sig om i det ögonblick hon hör smällen, skriket, fladdret, men herregud, hur har Cilla kunnat hinna hamna ända där borta? Hon kan inte ligga där! Var är benen? Snöar det? Nej, det är papper som dalar, Cillas temaarbete som hon har fått klart över helgen, faller obegripligt från den klarblå himlen, och här stinker av bränt gummi, Cilla för faan, har du gått av på mitten! och i bilen därborta sitter Martin och stirrar, stirrar, de svarta spåren i asfalten slutar hos honom, slutar vid däcken på hans bil, hans egen bil.

Peter Pohl har lyckats baka ihop en berättelse som inte bara är sorg. Med Kinna Gieths hjälp har han lyckats skildra tonårstidens bubblande livslust och glädje vid sidan av sorgen och de svarta känslorna som dyker upp när man förlorar sin syster, en del av sig själv. Det som knappast blir bättre av kärleksproblem och att som 14-åring även få bära bördan av sina föräldrars sorg. Jag saknar dig, jag saknar dig! läser man inte utan ett paket näsdukar som sällskap.

Det finns trots allt ljusglimtar i livet vilket Tina upptäcker så småningom. Vänner till exempel, vänner som hjälper till att förverkliga Cillas drömmar och hedra hennes liv och får Tina att inse att det inte är fult att vilja leva när hon hade tur att inte bli påkörd av bilen som träffade hennes syster.

Om någonting är härligt, så är det att ha vänner. Om något är underbart, så är det att få skratta tillsammans med dem. Jag vet att jag ibland har anklagat folk för ytlighet. Men hur stora skatter jag än hittade på djupet, störst var ändå att till slut få stiga upp och andas ovanför ytan, andas luft som är så klar att ett leende syns och ett skratt når fram hur långt bortifrån som helst. Först när jag nästan hade kvävts bland de tunga skuggorna på bottnen, kunde jag inse glädjen i glittret som spelar över det lekande skvalpet på ytan.

Jag hoppas att den här boken blir en succé även bland dagens tonåringar. Det här är en bok man lätt känner igen sig i. Att vara tonåring har inte förändrats så värst mycket på 20 år och tröst till dem som bär på en liknande sorg ger boken fortfarande. Det här en berättelse jag kommer bära med mig länge.

Similar Posts:

• Jag saknar dig (jag saknar dig!)
• Katharsis genom Oates
• Tragik och romantik
• Som en varm kram
• Should I stay or should I go?