Dessvärre byttes min förväntan snabbt ut mot såväl besvikelse som förvåning. Var det denna tunna intrig med så otroliga vändningar att Dan Brown hade skämts, pappdockor till karaktärer och stolpiga dialog som fått såväl deckarakademi som recensenter att gå i spinn? Jag var på riktigt tvungen att dubbelkolla, men jo -så var det. Försynt frågade jag i en facebookgrupp för litteraturälskande tjejer ifall det fanns någon som kunde förklara bokens storhet för mig…men fick istället enbart svar från personer som höll med i min kritik.

Jag är dock inte den som ger upp så lätt, tänkte att jag kanske bara haft otur att välja fel verk av Slaughter och bestämde mig för att vid första bästa tillfälle ge henne en chans till. När chansen att få recensera hennes verk Fraktur dök upp slog jag således till.

Fraktur är, till skillnad från De Vackraste, inte fristående utan en del i en serie om kriminalkommisarien och mordutredaren Will Trent. Det går dock bra att läsa den fristående, visserligen är det uppenbart att det finns saker som har hänt innan – men Slaughter ger så pass mycket bakgrundsinformation att man som läsare gott och väl hänger med ändå.

Så. Gjorde jag rätt som gav Slaughter en andra chans? Tja, fullt så dålig som De Vackraste var inte boken. Intrigen, en tonårsflicka död och den andra saknad efter vad som verkar vara ett mycket brutalt överfall, är mer trovärdig och dessutom hyfsat spännande. De mest konstiga vändningarna lyser med sin frånvaro. Karaktärsskildringarna och dialogen är dock fortfarande inte något som imponerar. Visserligen förses de olika personerna med bakgrund och drivkrafter – men som läsare lär man aldrig riktigt känna dem ändå. Deras personligheter beskrivs snarare än visas, vilket gör att intrycket av pappdockor finns kvar. Ett plus är dock den kvinnliga polisen och fd tonårsmamman som blir Trents sidekick. Ska man ha en pappdocka ska det åtminstone vara i form av en cool brud.

Nåväl. Efter att ha läst färdig boken har jag förlikat mig vid tanken på att Karin Slaughter, namnet till trots, inte är min cup of tea. Ifall det beror på att hon har storheter jag inte begriper mig på eller något annat låter jag vara osagt. Skulle jag rekommendera boken? Tja, om du har läst Slaughter innan och gillat det hon skrivit – kör! Om inte, låt såväl den här boken som Karin Slaughter över lag vara. Du missar inget, skulle jag säga.

Kommentar: Fraktur gavs ut på svenska första gången 2011, och recenserades då på Dagens bok av Anna Liv Lidström. I år kom den ut igen, i ny översättning och på nytt förlag. Eftersom det gått ganska många år sedan den gavs ut första gången recenseras den på nytt.

Similar Posts:

• Om våld, klass och den där evinnerliga ensamheten
• King får ett återfall
• Hemligheter och förbannade lögner
• På spaning efter allt som flyr
• Lekfulla deckarhistorier som imponerar

När hon kom upp till övervåningen stannade hon, chockad av de sönderslagna möblerna och glasskärvorna på golvet. Hennes synfält sögs ihop till en tunnel när hon såg Emma ligga i en blodig hög längst bort i korridoren. Böjd över henne stod en man med en kniv i handen.

Att hitta sin tonåriga dotter brutalt mördad och misshandlad till oigenkännlighet måste vara bland det värsta en förälder kan råka ut för. Ganska snart visar det sig dessutom att det hela är mer komplicerat än så. Specialagent Will Trent kallas in för att sköta utredningen. Till sin hjälp får han kriminalassistent Faith Mitchell. Tillsammans ger de sig ut på jakt efter den brutala mördare som verkar vara ute efter stadens rikaste flickor.

Det är en välskriven och mörk historia full av fart och vrede. Allting utspelar sig i Georgia, närmare bestämt Atlanta. Klasskillnaderna är närgånget beskrivna. Historien rör sig på flotta privatskolor likväl som i mer skamfilade kvarter.

Karaktärerna bär alla på sina egna hemligheter. Drasuten Will Trent är barnhemsbarnet som ingen ville ha. Han slåss i det tysta mot sin dyslexi och brottas med demoner från barndomen som inte vill släppa greppet. Dock visar det sig att han kommer att ha stor nytta av sin bakgrund i detta fall. Faith Mitchell tycker att han inte liknar någon annan polis hon träffat och motviljan hon från början känner byts gradvis till en ömsesidig respekt. Även Faith har svarta klumpar i sitt bröst. Som fjortonåring blev hon gravid och har livet igenom kämpat hårt för att skaffa en dräglig tillvaro för sig och sonen.

Dialogerna känns levande och bidrar mycket till att jag fattar tycke för poliserna Will och Faith. De är två grubblande själar som båda tampas med det förflutna och sina egna samt andras rädslor. Polisernas privatliv blir minst lika viktiga att följa som att brottet faktiskt klaras upp.

”Har du lust att gå och ta ett glas eller så?”
”Men herregud”, sa hon förskräckt.
Två sekunder för sent insåg han att han hade trampat i klaveret igen. ”Jag har en flickvän. En fästmö, menar jag. Vi är förlovade.” Detaljerna bara sprutade ur honom. ”Angie Polaski. Hon jobbade på sedlighetsroteln förut. Jag har känt henne sen jag var åtta.”
Faith verkade bli ännu mer bestört. ”Åtta?”
Will insåg att han borde stänga munnen och tänka på vad han sa innan han släppte ur sig det. ”Det låter mer romantiskt än vad det är egentligen.” Han var tyst någon sekund. ”Jag ville bara… du sa att du inte ville hem till ett tomt hus. Jag försökte… jag vet inte.”

Det är emellanåt rörande hur kollegorna försöker närma sig varandra. Hur påtaglig deras ensamhet är. Och just ensamheten blir som en röd tråd genom denna deckare. Hur man kan vara så erbarmligt alena fast man är bland andra människor. Och hur ens förflutna alltid biter en i nacken till slut.

Ps. Om det är någon mer än jag som undrar om Slaugther är ett taget namn av författaren så kan jag berätta att så är inte fallet. Det är ett gammalt släktnamn hon bär. Ds.

Similar Posts:

• Mordgåta som inte imponerar
• Inte så spännande spänningsroman
• En angenäm bekantskap
• Originellt om kraften av lojalitet, lögner, och envishet
• Skott, lögner och familjeband