Enligt beskrivningar på förlagets och nätbokhandlarnas nätsidor handlar den om en konstnär från Sverige som får ett uppdrag av en rik amerikan och hans hustru. Ett verk ska uruppföras på en plats högt uppe bland kullarna ovanför Los Angeles.

Konstnären Johanna har en kamera som sitt verktyg och börjar dokumentera det sunkiga hotellet där hon bor, platserna i de vidsträckta kvarteren som saknar glamour. Det är väldigt platt och mellanrummen fascinerar henne. För henne är livet är inte rikedomen eller upplevelser som finns för miljardärer. Det är annat som berör.

Snabbt fångas jag av en rak berättarstil som målar upp yttre miljöer så att det känns som om jag ser på en film. Vädret är somrigt med lite för höga temperaturer. Ljuset är viktigt i dokumentärfilmandet. Men också rörelsen när havets vågor slår in på stranden eller när Johanna simmar i en spektakulär pool hos miljardärsparet och nästan slungas ur poolen av den konstgjorda vågen.

Även tankarna hos berättaren är lätta att följa för mig som inte lever i konstnärsvärlden. Hennes känsla av att vara köpt av miljardärsparet är lätt att förstå. Även det nästkommande steget – hur hon ska kunna återta en känsla av kontroll, att utöva makt över konstetablissemanget. Hur eller om hon lyckas ska jag inte gå in på.

Skildringen är rakbladsvass. Författaren lyckas synnerligen väl att skildra situationer som visar hur lätt det är för en människa att sugas in i gränslöshet. Både den som har ett kapital som vuxit över alla bräddar och den som inte har en dollar alls kan få en betydande tyngd när kraftmätningar uppstår.

Jag gillar också väldigt mycket hur hon skildrar stadsmiljön och myten om Californien. Hus som spritts ut och staden som saknar stadskärna. Rockikoner som festat och knarkat som om det vore något att eftersträva – men det är det inte.

Det slumpade sig att jag läste Performance direkt efter Tritonus. Det skulle vara synnerligen intressant att föra samman Kajsa Grytt och Kjell Westö och lyssna till deras konversation. Romanerna har beröringspunkter på flera sätt. Kanske någon på en kulturredaktion snappar upp mitt tips?

Similar Posts:

• Svartvit besvikelse
• Vecka 27: underhållning och existentialism
• Smärtsam brytning mellan mor och dotter
• En klubb för oss alla
• Du går icke ensam

Om min kompis datorspel kommer vara en del av läroplanen får framtiden utvisa, vad som går att konstatera redan nu är vilken skillnad i status olika uttryck har. Philip Teir blev beskylld för klassförakt när han jämförde Jens Lapidus senaste med en Bamsetidning. De där böckerna som visar sig vara ”inkörsport” till ytterligare läsning verkar vara förbjudna att kritisera. I min, förvisso begränsande, erfarenhet från bokhandeln jag jobbar i, är nästa steg efter Lapidus ofta böcker à la Svensk maffia. Inget fel i det, men är detta läsande något vi automatiskt måste hylla? Litteratur kan ju faktiskt få vara underhållning lika väl som ett dataspel kan vara existentiell.

Förhoppningsvis blir veckan på dagensbok.com en bra blandning av dessa två:

Idag recenserar Daniel Kajsa Grytts romandebut Nio dagar, nio nätter. Grytt tycks vilja berätta om orättvisor i samhället och maktspel inom relationer men fastnar i stereotypa gestaltningar och ett inte helt lyckat språk.

På tisdag recenserar Nina Djävulens Vändkrets av Michael Bulgakov. En helt fantastisk läsupplevelse som får högsta betyg!

På onsdag recenserar Tomas Philip K Dicks sf-klassiker Palmer Eldtritchs tre stigman i nyutgåva. Dicks idéer fascinerar alltid men inom sf-genren känns den rent stilistiskt en smula daterad.

På torsdag recenserar Sara antologin Det arbetande folket utgiven av Föreningen Arbetarskrivare. Noveller, serier och poesi som beskriver dagens samhällsklimat.

På lördag är det dags för nytt tema, denna gång blir det Almedalen och politik som står i centrum på dagensbok.com

Similar Posts:

• Skiftande verkligheter
• Stig Dagerman-priset till Le Clézio
• Existentiell känsla av förundran
• När romanen bryter sin form
• Kontrafaktisk klassiker

Ulrika är en kvinna i 40-årsåldern som lever ensam tillsammans med sin tonårsson. Hon har gjort karriär inom reklam och lever ett gott liv. Dock har hon svårt för att träffa en ny man, och bejaka sin sexualitet.
Alex är i 30-årsåldern, har suttit i fängelse och rör sig i kriminella kretsar. En ”tatuerad hunk”. Efter att ha mötts på en bar inleder de två en sexuell relation, och inte långt därefter bestämmer de sig för att åka bort en helg tillsammans. Alex tänker sig något i mindre skala, kanske Göteborg, men för Ulrika duger bara en stad: New York. I berättelsen finns också Ulrikas bror Rickard, som är musiker i olika band och för en mer bohemisk livsstil. Vi får även följa Alex syster Lina som i ett år varit fri från sitt heroinmissbruk.

Karaktärerna är tyvärr platta och alltför schablonartade, jag kommer dem aldrig in på livet.  Skildringen av till exempel Stockholms kriminella värld känns förlegad och full av klyschor som använts både en och två gånger för mycket.

”Va fan! Köör!”
”Var i helvete var du, din fitta!”
Alex trampade på gasen och skrek:
”Håll käften, ni skulle ju ringa! Jag hade råkoll. Vad är det där för jävlar? Jag trodde det var snuten.”
/…/
Alex körde i full fart mot Nybroplan, svängde förbi Berzelii park och innan han tog till höger på Norrlandsgatan tittade Mackan bakåt och väste:
”Shit, shit, shit, shit! GASA nu Alex! Kör ifrån dem för fan, kör ifrån ryssjävlarna!”

Ryssjävlarna? Det är som att jag tittar på en halvdålig polisfilm en lat söndagkväll.

De intressantaste partierna är hur maktbalansen mellan Ulrika och Alex förskjuts när de byter miljö, till en värld där Ulrika känner sig hemma. Då är Alex den som känner sig osäker, svag och utnyttjad. Även sexscenerna visar hur Ulrika blir mer och mer självsäker och tar kommandot. Efter en för Ulrika förnedrande episod där Alex lämnar henne på en toalett är det hon som vänder på rollerna och tar initiativ. Sexet är för övrigt något som Grytt skriver bra. Det är rakt på sak, utan försköningar eller omskrivningar.

Hon höll hans huvud mot sig, inte hårt, det behövdes inte, han var ivrig. Efter en stund drog hon sig undan och bad honom sätta sig på toalettstolen. Stående framför honom tog hon långsamt av sig sina strumpbyxor och trosor, sedan drog hon av honom byxorna och satte sig gränsle. Använde handikappstödet av stål som spjärn och han rörde sig rytmiskt. Hon böjde huvudet bakåt, öppnade munnen. Till slut tog hon för sig, satte fötterna i golvet och knullade honom tills hon kom. Då kom han också.
När Ulrika tvättat och klätt på sig stod hon med handen på dörrhandtaget och frågade:
”Är du klar”
”Nej.” Han lossade hennes hand och försökte hålla om henne. Han gav henne en kyss. Den blev snabb och inte lika het som Alex verkade önskat sig.

Dialogerna är det sämre med. Jag har egentligen ingenting emot dialekt i dialog, men ”Hur är det ra”, ”Jag mår inge bra” och ”Asså”? Vad ska det föreställa för dialekt? Stockholmska antar jag, men det liknar mest förkortat internetspråk. Grytt använder också greppet inkonsekvent, och alldeles för lite för att det ska ha någon effekt. Istället dyker det upp då och då och blir mest ett störningsmoment, något som sticker ut på fel sätt i språket. Dessutom kan vem som helst av karaktärerna ha dialekt i sina repliker. Något som hade kunnat gestalta ett personligt sätt att prata får på så sätt inte alls den effekten.

Romanens idéer är ändå spännande. Här finns mötet mellan två ”olika” personer. Personer från ”olika världar”, med olika livserfarenheter, förutsättningar och strategier. Här finns också relationen mellan syskon där de båda syskonparen på avstånd söker sig till varandra för stöd. Problemet är att jag inte bryr mig om någon av personerna. Jag förstår inte varför de handlar som de gör. Vad är det som drar Alex och Ulrika till varandra, mer än den omedelbara fysiska attraktionen? Att Ulrika så tidigt i relationen benhårt insisterar på att resan måste gå till New York känns inte karaktäristiskt. Valet av just New York ges inte heller någon djupare innebörd och verkar därför som ett onödigt långt miljöombyte, både för karaktärerna och romanen. Delarna om Rickards liv som vikarierande musiker i band ute i Europa tillför i mitt tycke inte något till historien (de känns ärligt talat som ett sätt för Kajsa Grytt att få in sina erfarenheter som musiker i en skönlitterär form). Inte ens Linas tidigare missbruk och dagliga kamp berör mig.

På papperet är Nio dagar, nio nätter full av gripande människoöden och det känns som att Grytt vill säga något om samhällsproblem, hur vi tar hand om dem som hamnat snett. Hur vi tar hand om varandra. Vem som utnyttjar vem i ojämlika situationer. Därför blir det svartvita slutet den största besvikelsen. De som redan var utsatta förlorar ännu mer, och de som från början hade övertaget går därifrån till synes obemärkta och drar en lättnadens suck.

Similar Posts:

• Rakbladsvasst om tillkomsten av ett konstverk
• Vecka 27: underhållning och existentialism
• Skämtsamt New York bakom turiststråken
• ”Dagen börjar vid midnatt”
• Suggestivt mellanrum