Alexander Ahndorils fiktiva roman om Ingmar Bergman öppnar sig för läsaren när regissören är i färd med att skriva manuset till Nattvardsgästerna. Filmen är en berättelse om en präst i kris, en präst i onåd med Gud och med sig själv.

Även Ingmar är i onåd. Som för att försvara sin livsväg inför prästfadern försöker han skapa en film som visar vad det hade blivit av honom om han vandrat dennes väg. Han hade blivit en tvivlande präst. Istället blev han en tvivlande regissör.

Och han är inte ensam om att tvivla på sig själv. Gunnar Björnstrand och övriga skådespelarensemblen har vag tillit till hela filmprojektet. Finansiärerna, vännerna, och framför allt Bergmans far tvivlar på vad han egentligen håller på med. Käbis eftertänksamma uppbackning är honom inte till någon hjälp. Den enda som egentligen står för någon entusiasm i hela boken är Sven Nykvist, Bergmans Oscarsvinnande fotograf och eviga vapenbroder.

Att läsa Alexander Ahndorils Regissören är som att få återuppleva minnen man sedan länge glömt bort. Minnen som inte är ens egna, minnen som varken tillhört Ingmar eller Käbi. Ändå finns de, fantastiskt gestaltade i scener där närvaron är så stark att man som läsare tänker att detta omöjligen kan vara uppfunnet och inte upplevt.

De båda konstnärerna kämpar med sina instrument, han med filmen, hon med pianot. De försöker närma sig kärleken de hyser för varandra utan att göra avkall på sin livsuppgift, de försöker gå sin livsuppgift till mötes utan att göra avkall på kärleken. Att slitas mellan dessa poler gör att de långsamt närmar sig ett äktenskapligt haveri.

Ahndoril påbörjade boken redan som 20-åring. Som inspiration ligger Käbi Lareteis berättelser om äktenskapet, Vilgot Sjömans tillbakablickande texter och Bergmans mammas publicerade dagböcker. Det skapades rubriker när Ingmar Bergman uttalade sig om boken. Han förkastade den och hånade dess försök att bygga litterära karaktärer på honom själv och Käbi. Enligt Ahndoril ringde Bergman upp och gav honom sitt gillande efter att ha läst den.

Vad som är sant och inte sant i bokens handling är i det stora hela oviktigt. Människorna och omständigheterna är bara berättelsens ramverk. Bakom de kända namnen och tidsangivna händelserna, finns en formidabel berättelse som gestaltar sökandet efter nåden i konsten och kärleken, om det vuxna barnet som blivit bortskjutet men idogt söker efter förälderns stolthet.

Alexander Ahndoril berättar om hur hans far var väldigt auktoritär och att deras relation var komplicerad. Att ta sig ann världens mest berömda svensk för att gestalta en personlig relation är bland det mest spännande jag tagit del av och får mig att tänka på Ismaels ord (spelad av Stina Ekblad) i Fanny och Alexander: ”Kanske är vi samma person, kanske har vi inga gränser, kanske flyter vi in i varandra, strömmar genom varandra, obegränsat och storartat.”

Similar Posts:

• Tystnad, tagning!
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Ännu mera Ingmar
• I bakgrunden finns gråten för Johan och Marianne
• Possibly Maybe

När romanen Regissören släpptes i höstas, blev det en stor kulturpolitisk debatt angående om det är moraliskt rätt att använda sig av nu levande personer och skriva en fiktiv roman som kan göra huvudrollsinnehavarna utsatta genom att skriva om deras inbördes invecklade relationer. Jag vet ännu inte riktigt vad jag tycker i frågan. Så länge romanen inte skadar människor så tycker jag att det är helt ok, och när jag läste igenom boken var jag hela tiden helt klar över att boken var fiktiv, men naturligtvis kan jag förstå all uppståndelse eftersom Ingmar Bergman, av vad jag har förstått, inte alls tyckte om boken. Hur som helst släpptes boken alldeles nyligen i pocket och kommer nog att läsas av hur mycket folk som helst, efter allt man hört och läst om den.

Vi kastas tillbaka i tiden och året är 1961. Vi träffar en rastlös Ingmar Bergman som håller på med arbetet med filmen som ska bli Nattvardsgästerna och samtidigt som han jobbar intensivt med detta projekt, som hela tiden håller på att misslyckas, får vi läsa om hans förhållande med pianosolisten Käbi Laretei och kanske framförallt relationen till sin fader. Genom filmen vill Ingmar förklara för sin fader varför han inte kunde bli präst som han. Fadern är inte intresserad och vill inte ens läsa igenom manuset, men samtidigt som han försöker komma fadern närmare så får man läsa om hur filmteamet och SF funderar på att lägga ner allting, p.g.a. att alla tror att filmen kommer att bli Ingmars tråkigaste film någonsin.

Ingmar öppnar bildörren och ger fadern stöd när han sätter sig, hämtar sedan sitt tunna filmmanus från framsätet och säger att det skulle vara roligt att höra hans åsikt.

– Jaså, suckar Erik och lägger mappen i knäet.

Ingmar slår igen bildörren, vilar med handen på taket, känner värmen från den svarta metallen och blickar bort över rapsfältet, ser hur den gula skivan är ställd mot den plana vita himlen, hur utrymmet smalnar av mot horisonten, hur det vita slutligen klistrar vid det gula.

Alexander Ahndoril använder sig av målande beskrivningar som får mig att se filmscener i mitt huvud. Det är en väldigt speciell bok som ibland nästan påminner om ett manus och det är intressant att läsa en sådan annorlunda bok. Tyvärr så tröttnar jag snabbt; upprepningar och emellanåt seghet gör att intresset tappas, och jag funderar ett tag nästan på att lägga ifrån mig den och inte läsa mer. Men uppgörelsen med fadern får mig att vilja läsa vidare och sammantaget är det en välskriven, snygg och framförallt intressant bok.

På baksidan kan man läsa att det är resultatet av en sensuell och lågmäld surrealistisk hyllning till konsten, kärleken och vår längtan efter att regissera själva livet. Jag tycker att det är en ganska bra beskrivning av denna drygt 250 sidor långa berättelse om en av den moderna tidens bästa konstnärer. Synd bara att det låter bättre på pappret än vad det slutligen blev i praktiken.

Similar Posts:

• Nattvardsregissören
• Ännu mera Ingmar
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Possibly Maybe
• I skuggan av Bergman

Nej, skulle jag säga. Det verkar inte så. varje pjäs eller film som handlar om den Bergmanska klanen tas emot med samma entusiasm, som om alla verkligen är sprängfyllda av nyfikenhet över vad Ingmars farmor och faster egentligen sa till varandra på senhösten 1895…

Detta samtidigt som det är en slags sport att dissa Bergman, att stolt och öppet deklarera att man minsann aldrig sett en Bergmanfilm, för att på något sätt försöka förminska den betydelse Ingmar Bergman haft för svensk film och svenskt kulturliv i stort. Skillnaden i inställning (och avsaknad av avundsjuka) märks så fort man kommer utomlands,till t. ex. Storbritannien, Frankrike eller USA, där ingen med lite bildning skulle drömma om att erkänna att de aldrig sett en Bergman och där hans filmer fortfarande säljer.

Här är det det berömda konsertpianisten Käbi Laretei som ger oss scener ur ett äktenskap och mer därtill, så att säga. Från den plötsliga förälskelsen som fick henne att lämna man och barn, över lycka, barnafödsel, olycka och skilsmässa till dagens djupa vänskap. Här berättar hon om tiden efter avslöjandet av deras romans, och den intensiva mediebevakning som tärde på dem båda. I jämförelse med vad dagens kändisar får stå ut med känns den dock ganska beskedlig.

En ganska stor del av boken handlar om den mer än fyrtioåringa relation Käbi och Ingmar har, och vi får sällsynta glimat från livet på Fårö.

Enligt min åsikt är det lite synd att Ingmar tillåts ta upp så stort utrymme. Det liv författarinnan levt- hennes pappa var det fria Estlands sista sändebud i Sverige före den ryska ockupationen- och hur hon blev en världsberömd konsertpianist är otroligt fascinerande i sig självt. Utvecklingen i Estland under de sista tjugo åren levandegörs genom beskrivningar av de besök Laretei gjort under åren, och berättelserna om hennes släkts öden och äventyr under åren av rysk ockupation är fängslande.

Det som drar ner betyget i min läsning av boken är alla de- för fans av klassisk musik säkert fascinerande- utläggningarna om olika pianon och flyglar och stycken och kompositörer och konserter och de tar aaaaaldrig slut. Det är väl bara att erkänna, jag är inte särskilt finkulturell av mig och jag vet inget om klassisk musik, känner knappt igen några klassiska stycken förutom I bergakungens sal och möjligtvis Mozarts Requiem. I det läget blir alla dessa musikskildringar oerhört långdragna och tråkiga.

Hennes två barns upplevelser och den tidens ”barnuppfostran” i tjusiga kretsar – kidsen lämnades till en nanny när mamma var på turné och pappa var inkapabel att ta hand om barn eftersom han ju är en Konstnär – lämnar också en dålig smak i munnen.

I det stora hela är det ändå en bok som ger mersmak, och jag ska med stort intresse ge mig på Käbi Lareteis övriga litterära produktion.

Similar Posts:

• Tystnad, tagning!
• Nattvardsregissören
• I skuggan av Bergman
• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Jag blir rätt mätt tillslut