ISBN | 9150101137 |
---|---|
Medförfattare | Fredrik Sahlin och Helena Lindblad |
Fucking film är en bok om den påstådda svenska filmvågen under åren 1998-2001 som inleddes med Lukas Moodyssons redan klassiska Fucking Åmål. I ett antal samtal, samt egna texter, försöker Björkman, Lindblad och Sahlin med flera att fånga upp de faktorer som legat till grund för detta uppvaknande.
Det första samtalet sker mellan Fredrik Sahlin och Lars Jönsson, producent för bl.a. Fucking Åmål, Jalla! Jalla! och Den bästa sommaren. Jönsson är mannen bakom bolaget Memfis Film.
Samtalet ägnas en del åt Josef Fares och den nya digitala teknikens betydelse för filmskapandet, men mest utrymme ges åt guldklimpen Moodysson och dennes utveckling till att bli en kommande gigant inom svensk film. En utveckling som initialt handlade om att överhuvudtaget få hans texter lämpliga för att användas för film.
I sin text ”Det nya filmlandet” ägnar sig Helena Lindblad åt det plötsliga intresset för etniska minoriteter och exotiska förorter i Sverige. Bokens kanske mest förlösande text levereras av Fredrik Sahlin, som i ”På låtsas på riktigt” gör upp med det teatraliskt inspirerade överspel som lyckats smitta det mer nyanserade skådespel som kan tillåtas i filmer för bioduken och televisionsapparaterna: ”Stort skådespeleri är nämligen det som inte märks, det som inte stör illusionen av verklig upplevelse, det som får oss att fastna för en karaktär, och inte för en skådespelares förmåga att imitera en ‘vanlig’ människa”. Ett stort antal regissörer och skådespelare inom svenska s.k. actionfilmer bör känna sig träffade.
Fördelarna och nackdelarna med att ta såpavägen in i branschen diskuteras av Stig Björkman och Tuva Novotny från Jalla! Jalla!, TV-produktionen Herr von Hancken och inte minst Skilda världar. Fördelen med att tidigt få lära sig att arbeta under tidspress och produktionskrav ställs mot riskerna med att bindas fast vid tämligen fasta rollkaraktärer och hamna i ett maskinellt förhållande till sitt skådespelande.
Det avslutande samtalet förs, kanske symboliskt mellan Stig Björkman och guden själv, Ingmar Bergman. Textens titel ”Jag ser allt” är en anspelning på ett citat från samtalet där Ingmar Bergman förklarar att han ser all svensk film som produceras.
Och visst, det är intressant att ta del av hans åsikter om ”den nya svenska filmen”. Han hyllar Lukas Moodysson och Reza Parsa men ställer sig mer frågande till Josef Fares och diskuterar riskerna med att i alltför hög grad sätta de tekniska förutsättningarna att skapa film i förgrunden. Men samtidigt känns det lite fånigt att bokens ”samtalsdel” ska avslutas med just Bergman. Som för att knyta samman säcken och presentera den allrådande sanningen. Den evige filmfursten Bergman som från sin nästan himmelskt upphöjda position på den yttersta dagen ger sin dom över ett förgängligt skeende i den svenska filmhistorien.
Men kanske är det bara en idiotisk övertolkning av en recensent med instinktiv motvilja mot människor som helgonförklarats av en alltför enig kritikerkår. Kanske har han rätt. Kanske är det just till Parsa och Moodysson vi bör sätta vårt hopp. Vem vet, förutom Bergman alltså…
Vad man kan vara förvissad om är däremot att en läsning av Fucking film bidrar till en ökad förståelse för klimatet och förutsättningarna för den svenska filmen. Och ett intresse för de kommande svenska produktionerna.
Publicerad: 2002-04-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 11:45
2 kommentarer
Vad hände med Reza Parsa förresten?
#
Det har jag också undrat Micke! Före Stormen var ju fantastisk!
#
Kommentera eller pinga (trackback).